Hallands Flora
Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.
Ganska vanliga i naturbetesmarker.
Taxasida
ängsmaskrosor
Taraxacum sect. Hamata
H. Øllg.
ängsmaskrosor är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Översikt
Översikt
ängsmaskrosor är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Taraxacum sect Hamata
Vetenskapligt namn, fullständig form
Taraxacum_sect._Hamata H. Öllg.
Svenskt namn
ängsmaskrosor
norwegianBokmal
engløvetann-gruppa
norwegianNynorsk
engløvetann-gruppa
Danskt namn
krogmælkebøtte
Foton
Inga foton finns för detta taxon.
Nycklar
Inga nycklar finns för detta taxon.
Floratexter
Blekinges Flora
Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.
Gamla bofasta småarter.
Bohusläns Flora
Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.
Ängsmaskrosor kan vara storvuxna och på så sätt likna ogräsmaskrosor. De har i allmänhet tydliga röda och gröna strimmor på bladnerverna. Ängsmaskrosor växer framför allt i naturbetesmarker men förekommer också på småvägkanter. Några av småarterna är mindre nogräknade, och dem finner man inte sällan i skogsbryn och på gödslade beten samt i andra miljöer tillsammans med ogräsmaskrosor. Detta gäller framför allt lövmaskros men även hollandsmaskros förekommer till exempel i vägkanter.
Floran i Skåne.
Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Komplex av apomiktiska arter av vilka de följande fem säkert påträffats i landskapet. Ingående arter växer främst på frisk–fuktig, välhävdad, måttligt–mycket basrik men måttligt näringsrik mark i naturbeten och lövängar.
Smålands flora
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Denna sektion beskrevs under inventeringsperioden (Øllgaard 1983); dess arter fördes tidigare till ogräsmaskrosorna sektion Ruderalia. I Småland representeras ängsmaskrosorna av nio arter. Ytterligare en har identifierats men är ännu obeskriven. Ängsmaskrosor växer framför allt i friska eller fuktiga naturbetesmarker men förekommer även t.ex. på gårdsplaner och vägkanter. Det verkar vara en viss skillnad mellan arterna i biotopval: ängsmaskros T. hamatum växer nästan alltid i naturbetesmark, medan lövmaskros T. hamatiforme ganska ofta påträffas i urban miljö.
Ölands flora
Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.
Sektionen ängsmaskrosor urskildes först av Øllgaard (1983). Ängsmaskrosor skiljs från ogräsmaskrosor genom något mindre och plattare korgar samt att bladens mittnerv är strimmig i grönt och rött. Knopparna är blåa–grönsvarta, ibland påtagligt daggiga (pruinösa) och pollen finns. Bladflikarna är vanligen ± hakböjda, hamate betyder just hakformig. Ängsmaskrosor är bundna till naturliga gräsmarker men växer ofta tillsammans med ogräs- och nordmaskrosor. Fem arter är funna på Öland.
Gotlands flora
Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.
Ängsmaskrosor sect. Hamata bröts ut ur sektionen ogräsmaskrosor sect. Taraxacum 1983 (Øllgaard 1983). Fyra av arterna inom sektionen är kända från Gotland. Arterna på Gotland hör hemma i betade eller slåtterhävdade ängar, men de kan även påträffas i annan gräsmark, t.ex. i vägkanter.
Ängsmaskrosor har i Sverige och övriga Europa en västlig, suboceanisk utbredning. De är inte vanliga på Gotland; sektionen är rapporterad från bara 17 kartblad, 21 km2-rutor. Den är troligen förbisedd under vår inventering, eftersom den inte specifikt efterfrågades (sektionen beskrevs först när inventeringarna redan påbörjats). Även tidigare fynd är emellertid ganska få, och från Gotland söder om Eksta finns inga rapporter över huvud taget.
[Taraxacum hamatulum:
Gotlands Botaniska Förening (1994) i Förteckning över Gotlands kärlväxter. Uppgiften härrör från C.I. Sahlin, men ytterligare information har inte gått att få. Arten är västeuropeisk, men är inte publicerad från Sverige.]
Västergötlands flora
Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
I landskapet finns 8 arter i denna sektion. Det är endast under de senaste två åren som ängsmaskrosorna eftersökts och stickprov har gjorts i betesmarker där de förväntas växa. Några arter inom denna sektion finns även i gödslade gräsmarker, varför det svenska namnet ängsmaskrosor är något olämpligt.
Sörmlands flora
Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Arterna växer såväl på ruderatmark som i mer naturlig miljö.
Upplands flora
Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Ängsmaskrosorna kännetecknas av enkla, okomplicerat flikiga, i regel kala blad, som på nerver och bladskaft är karaktäristiskt rödgrönstrimmiga. Holken är svartgrön–blågrön med rätt utstående, daggiga yttre holkfjäll. Arterna är vanligast på naturbetesmarker, men särskilt lövmaskros förekommer även på ogräsmarker. Gruppen har i landet en sydlig till västlig utbredning och är inte särskilt vanlig i Uppland.
Fyra småarter är kända från Uppland. 15 kartblad, 16 kvadranter.
Fyra småarter är kända från Uppland. 15 kartblad, 16 kvadranter.
Gästriklands flora
Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Ängsmaskrosor utgörs mest av sydliga till västliga arter. En av de vanligaste arterna, ängsmaskros, finns normalt på fuktiga, gärna kalkrika ängar. En annan art, lövmaskros, är mer eller mindre vanlig i hela Sverige och är sannolikt förbisedd. Ängsmaskrosorna växer i regel på ogödslade gräsmarker men uppträder gärna även på mer välgödda platser som i vägkanter, skogsbryn, gräsmarker och vallar.
Hälsinglands flora
Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Bara en art är funnen i landskapet.
Medelpads flora
Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Ängsmaskrosorna har en västlig utbredning i landet och flera arter finns också i fjällen. De förekommer mest i naturliga ängsmarker.