alvarmalört

1822 Artemisia laciniata Willd.

This mainly Asiatic species has a few isolated occurrences in Europe. Of these the population on the island of Öland is distinguished as A. oelandica (Bess.) Kom. In northwestern Asia and northwestern N. America the closely related A. laciniatiformis Kom. occurs.

Alvarmalört växer solöppet på torr mark, både något kalkfattig eller måttligt kalkrik, sällsynt kan växtplatsen vara extremt kalkrik (grusalvar). Vanliga miljöer är betade och örtrika alvartorrängar med spridda enbuskar. Dessa torrängar utgörs av moränryggar (drumliner). Vanliga följearter är ängshavre Helictochloa pratensis, fältvedel Oxytropis campestris, toppjungfrulin Polygala comosa, fältsippa Pulsatilla pratensis, axveronika Veronica spicata, fältvädd Scabiosa columbaria och praktbrunört Prunella grandiflora. Alvarmalört kan också växa i spricksträngsalvar, karster och grusalvar. Den ses ibland på tuvor i tokfuktängar. Andra udda växtställen är myrstackar och glesa talldungar omgivna av alvarmark. Sällsynt är den funnen i gamla åkrar som lagts igen och tagits över av alvarets växter. De flesta lokaler är måttligt betade vilket förefaller gynna arten. När röjningar sker exponeras bladmattor som vuxit inne i enbuskarna vilket gör att de växer till. Samtidigt är det viktigt att inte alla buskar röjs bort eftersom blomningen, som sker med långa intervaller, ofta sker i skydd av enbuskar. Alltför hårt bete med tramp av kreaturen kan skada växten samtidigt som igenväxning på sikt är negativt. Tillförsel av näringsämnen är också ogynnsamt eftersom annan vegetation tillväxer och då kväver bladmattorna av alvarmalört.

Alvarmalört är spridd över hela Stora Alvaret varhelst det finns lämpliga miljöer. Den förekommer även här och där i östra sjömarken, från Sandby och söderut till Hulterstad sn. Utanför alvaret uppträder den speciellt rikligt vid Sandbymålet, den stora naturbetesmarken öster om Sandby kyrka. Utpostlokaler finns i Räpplinge sn, flerstädes NO om stenbrottet vid Greby och vidare norrut mot Getstadås samt längs västra landborgen norr om nedfarten till byn Borgehage. Sammanfattningsvis klarar sig alvarmalört bra på dagens Öland med några undantag. Ett fåtal lokaler nära sydvästra kusten har inte återfunnits liksom utpostlokalen i Högby sn samt äldre uppgifter från alvaret vid Köping respektive Högsrum. Växtplatserna på Stora Alvaret och i östra sjömarken är inte hotade men lagom betestryck och återkommande måttliga röjningar är viktiga för artens fortlevnad. Fortsatt bete på utpostlokalerna i Räpplinge sn måste uppmuntras. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Alvarmalört är endemisk för Öland. Tidigare har den ansetts vara synonym med A. laciniata, en växt som förekommer i Centraleuropa och vidare österut mot Ryssland och Asien. Efter senaste istiden utbredde sig en stäpptundra över stora delar av norra Europa, i denna miljö förekom olika malörter. Ett bestånd närstående A. laciniata isolerades på Öland, överlevde på det trädfattiga Stora Alvaret och så småningom utvecklades det till en egen art. Alvarmalört är förtecknad i EU:s habitatdirektiv bilaga 2 vilket innebär att Sverige har ett speciellt ansvar för att skydda och värna om artens fortsatta existens. Den är nationellt fridlyst.

Alvarmalört är flerårig med kloner som bildar bladmattor men som sällan blommar. Dessa bladmattor liknar vid en hastig blick blad av renfana Tanacetum vulgare, ett äldre namn på växten är renfanemalört. Förökningen sker huvudsakligen vegetativt genom tillväxt av klonerna. På några ställen täcker samma klon 100-tals kvadratmeter. Utseendet skiljer något mellan olika förekomster vad gäller bladens flikighet och framför allt dess hårighet. Vissa år blommar alvarmalört rikligt, troligen beroende på årsmånen. Till skillnad från många av sina släktingar är alvarmalört inte aromatisk, åtminstone inte för en mänsklig näsa.

Gammal, bofast.

En kollekt anges vara samlad i Visby 1874 (H. Kahl i VI conf. E. Ljungstrand 2012). Troligen kom den från DBW:s botaniska trädgård; det finns ett belägg därifrån 1886 (H. & A. Hafström i S).