ålnate

Trivialart vid kusten och i älvar. Spridd i sjöar i inlandet.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

118 Potamogeton perfoliatus L.

This polymorphic species is widely distributed in Eurasia and N. America. Subsp. perfoliatus occurs through large parts of Eurasia, subsp. richardsonii (Benn.) Hult. through most of N. America and subsp. bupleuroides (Fem.) Hult. in eastern N. America. The species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 182 and map 172).

Ålnate är ursprunglig i området och förekommer som undervattensväxt i näringsrika åar och sjöar.

Allm.–täml. allm. i några av de största och näringsrikaste sjöarna, bl.a. i delar av Vättern, Hjälmaren och Tisaren, men kunskapen är bristfällig. Dock tycks den vara sälls. i delar av Skogsbygden. Utom i de näringsrika vattnen växer den även i notblomstersjöar. I Vättern går den ned till 7 m ”p.g.a. det klara vattnet” (Stålberg 1939). I Glanshammar och Rinkaby har den gått starkt tillbaka under 1960-talet (Nilsson) .

Lämningar av ålnate är kända från djupet av Gottersätersmossen i Axberg (Sernander & Kjellmark 1896).

Gammal bofast art.

Sannolikt ganska förbisedd.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Ålnate växer dels i havet, dels i mineralnäringsrikt sötvatten. I havet är den särskilt vanlig i lugna vikar men påträffas i inner- och mellanskärgården även mera öppet. I inlandet förekommer den främst på grus- och sandbotten i större sjöar men påträffas även i strömmande vatten i åar. Endast sällan påträffas den i konstgjorda småvatten.

Ålnate växer i brackvatten, främst i skyddade lägen som vid hamnanläggningar. De flesta lokaler ligger utmed västra kusten med enstaka fynd på nordöstra Öland; där är den främst funnen i driften. Utmed Hornsjöns stränder är ålnate vanlig, en lokal som Sjöstrand uppgav redan 1850. De fåtaliga sötvattensförekomsterna tecknas nedan. Ålnate bedöms ha ökat under senare tid, något oklart varför men troligen har eutrofieringen gynnat arten som föredrar måttligt näringspåverkade, gärna kalkrika vatten.

Ålnate känns igen på bladen som har en hjärtlik, stjälkomfattande bas. Bladen har en något trubbig spets och en fint, tandad kant; snärpslidorna faller snabbt av. Den kan närmast förväxlas med långnate P. praelongus men långnate har en bladkant som är alldeles slät och snärpslidor som är styva och kvarsittande.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Säkert noterad först sent under tiden för Projekt Gotlands flora i samband med inventering av undervattensväxter i brackvattenmiljö norr om Slite (M. Petersson 2007). Miljön är flack mjukbotten på ca 5 m djup. I Peterssons illustration (M. Petersson 2007 s. 35) är ålnate markerad längs ca 35 m av den undersökta transekten (200 m). Bland kärlväxterna i området är bandtång Zostera marina vanligast, men även ålnate och borstnate Stuckenia pectinata förekommer blandat med bandtång.

Ålnate är storvuxen och växer oftast på sandig botten i näringsrikt vatten i större sjöar och vattendrag. Vanligast är den i Göta och Nordre älvar, medan den tycks ha försvunnit ur Bratteforsån, som avvattnar Hällungen.

Ålnaten har en vid ekologisk spännvidd och växer i både fattiga och rika sjöar och åar samt i havet. I sjöar växer den oftast på grunt vatten, i havet ofta ned till flera meters djup.

Ålnate förekommer både i näringsrikt och relativt näringsfattigt vatten och på de flesta bottensubstrat. Den finns i både sötvatten och brackvatten och är sannolikt den vanligaste natearten i större uppländska sjöar och vattendrag. Den förekommer sällan i mindre vatten.

Ålnate är perenn, med jordstam och med en stor del av bladen gröna ännu i lärkens tid. Den blommar i mjölkens eller ljungens tid. Den växer på djup upp till tre meter och tål stark påverkan från både vågor och ström. Den är den enda Potamogeton-art som är vanlig både i söt- och i brackvatten.