äkta nattljus

1354 Oenothera biennis L.

This species, which originates from N. America, is nowadays widely distributed in Europe. It has been introduced as an ornamental plant into Europe and other parts of the world, for instance S. Africa and New Zealand. It has often escaped from garden to waste land in the neighbourhood. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 300.

Nattljus är en bofast, kulturberoende art som växer på torr, sandig/grusig, solexponerad, störd och vegetationsfattig mark. Vanliga växtplatser är grustag, vägkanter, vägslänter, järnvägsområden och diverse annan ruderatmark.

Arten, som härstammar från Nordamerika, är i Sverige känd som förvildad sedan 1761. I Halland odlades den enligt Neuman (1884) förr allmänt [som prydnadsväxt] och spred sig till platser långt från ”boningar och åkrar”. Den var säkert också en omtyckt kyrkogårdsväxt eftersom 14 av Ahlfvengrens (1924) 31 lokaluppgifter är betecknade ” kyrkan”.

Arten har ökat sin utbredning och frekvens under 1900-talet. Spridningen, som sannolikt inte är avslutad, sker i stor utsträckning längs järnvägar och större vägar.

Förr ofta, nu sällan odlad växt som sprittt sig ut i grustag, järnvägs- och industriområden etc. Av nedan angivna fynd kan en del förmodas vara odlade. Nattljus är möjligen den vanligaste förvildade Oenothera-arten i Närke. Ett 40-tal registrerade bestånd tycks vara rätt bestämda.

Se även: Oenothera biennis var. leptomeres

Ny bofast art; odlad bl.a. som prydnadsväxt, samt förvildad från trädgårdar.

Sahlen 1854.

19; för nuvarande en eller två recenta bangårdslokaler (4, 6). Spridning ofullbordad. Beständighet i områdets olika delar ännu oviss. Att döma av bristen på återfynd i Skogslåglandet och Nedre Bergslagen (lokal 8–9), och av att den är bofast i bland annat Södermanland och Stockholm (ALMQ. 1957), kan dess utbredning i Västmanland kanske komma att stabilisera sig i Sydost. Utbredningstyp osäker.

Status: ursprungligen odlad som prydnadsväxt men knappast odlad i senare tid; däremot sedan länge förvildad och fullständigt naturaliserad. Den äldsta verifierade uppgiften är från ca 1820 från Brunnby (CAAg conf. KRo i LD).
Förändring och hot: osäkert till följd av tidigare taxonomisk osäkerhet, se vidare vid nattljusarter Oenothera spp.
Kommentar: B, granskare KRo och KAO. Dock endast delvis urskild under inventeringen – se vidare under nattljusarter Oenothera spp.!

Utanför odling påträffades denna nattljusart under 1800-talet och 1900-talets första decennier mest som förvildad, särskilt ofta på och vid kyrkogårdar och prästgårdar. I början av 1880-talet började arten så dyka upp på stationsområdena. I våra dagar är den huvudsakligen trafikspridd och finns på torr, grusig eller sandig jord t.ex. på bangårdar, järnvägsbankar och vägkanter, i grustäkter, på industriplaner och på annan skräpmark. Som förvildad är den numera ovanlig (har i odling ersatts av storblommigare arter, särskilt jättenattljus O. glazioviana).

Bestämningssvårigheter. Före år 1994 redovisades mer eller mindre alla fynd av Oenothera som O. biennis utan närmare kontroll. Detta är beklagligt, eftersom flera arter är inblandade och stora förändringar i deras vanlighet har inträffat under 1900-talets senare del.

Från tiden fram till 1977 finns det kontrollbestämda belägg av Oenothera från 50 rutor; O. biennis föreligger från 42 av dessa. Efter 1977 är fördelningen helt annorlunda. Det finns belagda eller i övrigt helt säkra uppgifter om Oneothera från 48 rutor, men O. biennis är endast funnen i 27 av dessa. Den höga frekvensen av andra nattljus än O. biennis i det aktuella materialet (särskilt jättenattljus O. glazioviana och pricknattljus O. rubricaulis, den senare ofta felbestämd till O. biennis!) gör att inventeringsuppgifter utan belägg inte kan godtas. De redovisas här under släktet.

Det är uppenbart att O. biennis fram till senare delen av 1900-talet var den helt dominerande arten i släktet och att den nu inte längre är det. Att jättenattljus och pricknattljus har ökat starkt står utom allt tvivel, däremot går det inte att säga säkert om nattljus O. biennis har minskat – kanske är det bara i förhållande till de andra arterna den trätt tillbaka. Det är möjligt att den verkligen har blivit sällsyntare i norra Småland (mycket få aktuella säkra fynd har gjorts där, men många av pricknattljus), medan den inte har blivit det i söder (där antalet aktuella fynd fortfarande är ganska högt).

Äkta nattljus har troligen uppstått i Europa eftersom arten saknas i Nordamerika. Första nordiska fyndet gjordes 1821 i Uppsala. Växten odlades fram till 1900-talets början men ersattes senare främst med jättenattljus O. glazioviana.

Äkta nattljus växer solexponerat på torr, ofta störd och öppen mark. Vanliga växtplatser är ruderatmiljöer: jordhögar, stentippar, avfallsplatser och sandtag. Sällsynt växer äkta nattljus i åkerkanter, vägrenar, sandiga betesmarker och vildvuxna trädgårdar.

Äkta nattljus är vanligast i de västliga socknarna: Glömminge, Algutsrum, Torslunda och Vickleby. Utbredningen liknar mycket kartan i Sterner (1986) och växten har inte spridit sig ytterligare utan bedöms ha backat något. En orsak är att den sedan en tid tillbaka knappast förekommer i odling och därför inte får påspädning med nytt material. Jämfört med Sterner (1986) ses en minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Inkommen och kulturflykting, bofast.

Inkommen, även förvildad, bofast.
På sand eller grus, i regel knuten till kulturmark: sandiga eller grusiga vägkanter och åkerkanter, även (f.d.) järnvägsbankar och grustag, samt grusiga öppna platser, såsom gårdsplaner, parkeringsplatser, gatukanter och liknande; dessutom i utkastad jord lite här och var i naturen. Bara tillfällig på sina enskilda växtplatser. Landebergs primäruppgift indikerar att äkta nattljus odlats och att en del av dess förekomster på Gotland kan ha sitt ursprung i odling. Arten kan kanske också ha kommit in med vallfrö och med hamntrafiken.

Nattljus är en tvåårig art som växer på allsköns omrörd mark. I Sörmland är den mest funnen på soptippar och andra ruderatmarker. Endast en äldre uppgift härrör från järnvägsmiljön. Under inventeringen har de flesta nattljus felaktigt hänförts till denna art. Då det senare visat sig att huvudparten av Sörmlands nattljus är pricknattljus redovisas här endast fyndlokaler med belägg. Den geografiska fördelningen av de olika nattljusarterna i Sörmland återstår att utreda.

Härstammar från Nordamerika, i Europa förvildad. I Sverige upp till Uppland.

Tvåårig ört med vidsträckt utbredning i Europa. Arten odlas även som prydnadsväxt eller medicinalväxt. 46 kartblad, 55 kvadranter.
Almq. Sällsynt, hittills oftast tillfällig.
Nattljus påträffas på störd mark och skräpmark såsom vägkanter, bangårdar, grustag, industritomter etc.
Nattljus har uppenbarligen ökat i Uppland jämfört med tidigare år, även om tendensen är osäker beroende på fyndrapporter som inte kunnat kontrolleras.

Flera närstående arter och hybrider av släktet har uppmärksammats på senare år. Förväxlingsrisken med pricknattljus påpekades 1994 (Kraft 1994) och obelagda och okontrollerade äldre fynd kan avse denna eller andra närbesläktade arter eller hybrider.

Hö, Sandvikens järnverk på tre platser. Södra vakten 13H4a 6721601 1553576, 400 ex 1998 (BHE & GBA), även 2006; Soptippsområdet, 13H4b 6721696 1555286, 25 resp 1 ex 1998–99 (BHE); S om Stålvägen, vid gul cistern, 13H4a 6722226 1554649, 15 ex 1998 (GOD & BHE, belägg i S, !K Rostanski). [Ett fynd från Sandviken redan 1847 anges också av Jonsell & Karlsson (2010), men möjligen är det en felskrivning.]