äkta kaprifol

Kaprifol år en odlad prydnadsväxt som härstammar från Balkan och Kaukasus. Den kan kvarstå länge och även förvildas. Bofast.

Prydnads- och läkeväxt, i Närke täml. sälls. vid ödetomter och utkast, ansedd förvildad i Sverige tidigast 1913 (Hylander 1971) men i Närke möjligen 11 år tidigare i Ekeby, där den odlats sedan mitten av 1800-talet (Sernander 1933).

Arten har setts vid bl.a. ekhage, hassellund, åssluttning, asklund, kalkbergfot, järnvägsslänt, björkkärr, kalkbrott, backberg och strandskog. Det största kända beståndet täckte minst 100 m² i lövskog intill Kornvägen vid Stocksätter i Hallsberg 1989, 1990 (Nilsson, OREB).

Odlad som prydnadsbuske och kvarstående eller tillfälligt förvildad i skogsmarker och på en havsstrand. 

22 lokaler på Mälarslätten; i Hedströmmens dalgång i nedersta Skogslåglandet.

Att arten inte alls anträffas högre upp och inte heller upptas t.ex. från Dalarna (ALMQUIST 1949) tycks innebära, att den är bunden till SÖ. Västmanland av temperaturklimatskäl. Eljest inte extremt edafiskt fordrande, fullt bofast (vanligen riklig) på flertalet lokaler; i flera fall bevisligen sedan 1800-talet Preliminär utbredningstyp: S7.

[Förr ofta felaktigt kallad L. periclymenum.]

Status: ganska ofta odlad prydnadslian; ibland länge kvarstående och vegetativt spridd efter odling eller utkast, men troligen även någon gång självsådd och sannolikt bofast. Först uppgiven 1903 från Malmö (ERun i LD), men odlad sedan 1600-talet (KLun 2007).
Förändring och hot: först i senaste tid etablerad och bofast.

Äkta kaprifol härstammar från de centrala–södra delarna av Europa och vidare österut till Turkiet och Kaukasus. I Sverige har den odlats åtminstone sedan 1700-talet. Den kan vara kvarstående vid gamla bosättningar eller sprida sig vegetativt som utkast. Skogsbryn, ruderatmark och vägkanter är de vanligaste växtmiljöerna. Någon gång har den dykt upp på steniga havsstränder och i betade, enbuskrika torrängar.

Under inventeringen har drygt 200 noteringar gjorts av äkta kaprifol. Speciellt frekvent är den i de nordligare socknarna. Den undviker alvarmark och är ganska sparsam i de sydligare socknarna. Äkta kaprifol har blivit ett vanligt inslag på dagens Öland och troligen kommer man att se en fortsatt expansion. Speciellt frekvent är växten i något glesare lövskogar och snårmarker, exempelvis i Borga hage NR strax söder om Borgholm där den uppträder invasivt (se primäruppgifter ovan).

Först under slutet av inventeringen blev vi uppmärksamma på att även andra arter i släktet Lonicera odlas och kan förvildas. Det är endast möjligt att skilja dem från äkta kaprifol när de blommar varför några av fynden i redovisningen kan utgöra något annat taxon. Främst kan äkta kaprifol förväxlas med rosenkaprifol L. × italica men skiljs på att kronpipens utsida är kal eller med endast få, nästan oskaftade glandler. Rosenkaprifol har en kronpip som utvändigt har 1–1,5 mm mjuka hår och ± täta, ytterst korta glandelhår, ca 0,1 mm (botaniskanycklar.se).

Kulturflykting och kvarstående, bofast.

Förvildad, kvarstående, bofast.
Kvarstående vid f.d. hus; spridd med fåglar eller med trädgårdsutkast, oftast nära gårdar. Äkta kaprifol växer i busksnår, i tall- och lövskog (gärna i bryn), i vägkanter, på jordhögar, stenhögar och sophögar; ibland i grustag eller på hällmark. Den har troligen odlats sedan slutet av 1800-talet (Johansson & Larsson 1997) och har sedan dess spritt sig nära bebyggelse. Arten etablerades under 1900-talet på större delen av Gotland, och det förefaller som om den fortfarande ökar.

Odlad prydnadsväxt från sydöstra Europa, funnen tillfälligt förvildad.