äkta kanelros

Kanelros är sannolikt ursprunglig i Halland men odlas också sedan länge som prydnadsväxt. Under inventeringen är den funnen i naturlig miljö, ett häggbryn mot åker, på en lokal i Nyebro vid Nissan söder om Torup vid 5C 2g 48 38. Som kvarstående och förvildad är den rapporterad från ganska många lokaler.

Täml. allm. på Hjälmarslättens åsar, moränbackar, blockrika bryn och åkerrenar, sandstränder, kalkstrandklippor etc. men sällan meddelad. Enl. Backéus (1978) växer den i myrmark i Skagershultsmossen. Ett ”väldigt bestånd” sågs 1929 (Brodden ms) vid gränsbäcken i Läppe i Lännäs. På en åskulle vid Sjömo i Götlunda fanns 1976 ett 30 m² stort snår.

Kanelros odlades allm. vid järnvägar (Sundius 1906) men kunskapen om odling av arten är mycket bristfällig. Den har setts på ödetomter ett par gånger.

Äkta kanelros är, till skillnad från våra andra vildrosor, en skogsväxt. Den växer framför allt i örtrik skog på fuktig, genomsilad, ofta sandig eller moig jord, helst vid eller nära stränder. I en stor del av Småland är den bunden till åar och vattendrag, där den gärna påträffas utmed forssträckor. Liksom många andra skogsväxter utvecklas arten bäst i gläntor och bryn. I sluten, skuggig skog blir bestånden glesa och blomningen sparsam. Äkta kanelros kan också växa på åkerrenar och i ej alltför hårt betade backsluttningar, men helst i närheten av vattendrag. Vid full exponering för sol och vind utvecklas den emellertid dåligt.

Äkta kanelros odlas också och har registrerats ett antal gånger som kvarstående.

Äkta kanelros är i Norden en nordöstlig art som har sin svenska sydgräns i Blekinge. Till skillnad från de andra vildrosorna växer den halvskuggigt och på betydligt friskare mark.

På Öland återfinns kanelros främst i skogsbryn, igenväxande friskängar som tidigare varit slåttade, tokfuktängar, utmed skogsvägar och diken.

Äkta kanelros har en tydlig minskning på Öland. På de sydvästra delarna av ön är växten idag helt försvunnen. Som jämförelse anmärkte Sjöstrand (1850) att kanelros växte "copiose" både vid Albrunna och Mörbylilla, S. Möckleby och Ventlinge sn. De flesta av dagens förekomster finner man inom Mittlandet där den växer i kanten av gammal inägomark. Noteringen i Sterner (1938) att kanelros ofta förekommer i kanten av Stora Alvaret stämmer inte med dagens förhållanden; endast vid ett par tillfällen är den funnen i svagt hävdade tokfuktängar. En orsak till att kanelros minskat är upphört skogsbete och slåtter som gjort att dagens lövskogar är alltför slutna och att växten därför får hålla till utmed bryn och skogsvägar. Även dräneringen av landskapet har bidragit till tillbakagången. Ytterligare en förklaring kan vara att en nordlig art som kanelros missgynnas av ett varmare klimat och därför går tillbaka på sina sydliga utpostlokaler. Rosen är lätt att känna igen med sin kanelbruna bark och små, tunna taggar och bör därför inte vara påtagligt förbisedd. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Frisk till fuktig skogsmark (även i kalktallskog), ängen, ibland nära myrar och vätar (mot hällmark); ofta i skogsbryn, vägkanter och dikeskanter. En speciell miljö där kanelros är särskilt riklig är den växelfuktiga miljön på lerig vittringsjord på Bälsalvret. Här växer den helt öppet i mycket lågvuxna exemplar.

Andelen provrutor med kanelros är ganska hög, men spridningen är mycket ojämn. Kanelros är allmän inom skogsbältet på mellersta Gotland, från Hejde till Gothem, likaså söder och sydost om Visby, från Hejdeby och Träkumla till Roma och Vall, samt i skogs- och alvarmarkerna från Bäl och Hejnum till Hangvar; i övrigt är den sällsynt till mindre allmän (se karta). Kanelros ökade starkt under 1900-talet. Johansson (1897) bedömde arten som ”Flerst.”, motsvarande mindre allmän. Han uppgav dock ön Fårö (där han själv sett den), varifrån den inte noterats under Projekt Gotlands flora. Ökningen under 1900-talet hänger samman med igenväxningen av landskapet, p.g.a. minskat utmarksbete och upphörande ängeshävd.

Kanelros är en art med nordlig utbredning i Sverige. I vårt landskap är den nog åtminstone vid kusten kvarstående eller spridd från odling. Man finner den i närheten av bebyggelse, i betesmark och på vägkanter. Ibland bildar den vida bestånd med hjälp av rotskott.