äkta björnbär (sektionen)

De inhemska äkta björnbären är apomiktiska, vilket innebär att frön normalt bildas utan befruktning. Detta betyder i sin tur att de nya plantorna blir genetiskt lika moderplantan. Olika omständigheter kan göra att det i arvsmassan sker en förändring, som då också förs vidare, och på så sätt eller genom hybridisering uppstår så småningom ett flertal olika arter. De flesta av björnbären är värmeälskande och tål inte kalla vintrar. Det gör att de oftast växer i soliga lägen och är kustbundna. De äkta björnbären sätter i allmänhet rikligt med frukt och flera arter odlas för bärens skull och förvildas ibland.

(Rubus fruticosus coll.)
Status: se under ingående arter.
Förändring och hot: se under ingående arter.
Kommentar: komplex av relativt snarlika apomiktiska arter vilka i allmänhet urskilts under inventeringen men som ibland behandlats kollektivt. Följande 30 arter ingår.

Björnbären är apomiktiska, vilket innebär att de sätter frö utan att äggcellen i det blivande fröet befruktas. Det medför att avkomman blir exakt lik moderplantan; om det någon gång uppkommer ärftliga avvikelser, exempelvis genom tillfällig hybridisering, så kan även dessa nya typer bli permanenta. Med tiden har det därför bildats ett ganska stort antal björnbär, somliga med stora utbredningar, andra (nog i sen tid bildade) med små. Särskilt förr i tiden har björnbär ofta behandlats kollektivt i floror och inventeringar, men eftersom det i regel är både många och tydliga karaktärer som skiljer de olika arterna finns det ingen anledning att inte behandla dem individuellt, åtminstone inte i ett område där deras antal är begränsat. I Småland finns det 33 äkta björnbär: femton spontana, fyra förvildade (sammetsbjörnbär R. allegheniensis, armeniskt björnbär R. armeniacus, flikbjörnbär R. laciniatus och sorten ’Bedford Giant’) och fjorton som har kommit in med importerat, sannolikt nordvästtyskt virke: bertramsbjörnbär R. bertramii, smalbjörnbär R. chlorothyrsos, slingerbjörnbär R. flexuosus, storbjörnbär R. gratus, Webers björnbär R. henrici-weberi, beneluxbjörnbär R. lasiandrus, stavbjörnbär R. leptothyrsos, norskt björnbär R. nemoralis, konbjörnbär R. platyacanthus, pyramidbjörnbär R. pyramidalis, skönbjörnbär R. rubercadaver, skuggbjörnbär R. sciocharis, taggbjörnbär R. senticosus och sprengelsbjörnbär R. sprengelii.

Fem lokaler med virkesimporterade björnbär är kända: Nybro Kråksmåla med smalbjörnbär R. chlorothyrsos, slingerbjörnbär R. flexuosus, storbjörnbär R. gratus och stavbjörnbär R. leptothyrsos; Oskarshamn Döderhult Norra Vånevik med slingerbjörnbär R. flexuosus och sprengelsbjörnbär R. sprengelii; Oskarshamn Döderhult Nymålen med slingerbjörnbär R. flexuosus, storbjörnbär R. gratus, norskt björnbär R. nemoralis, pyramidbjörnbär R. pyramidalis, nålbjörnbär R. scissus och sprengelsbjörnbär R. sprengelii; Vaggeryd Byarum Sjöbo med storbjörnbär R. gratus och sprengelsbjörnbär R. sprengelii, Vaggeryd Byarum Vaggeryd med sprengelsbjörnbär R. sprengelii; och Västervik Västervik Lucerna med hela tio arter: bertramsbjörnbär R. bertramii, storbjörnbär R. gratus, Webers björnbär R. henrici-weberi, beneluxbjörnbär R. lasiandrus, konbjörnbär R. platyacanthus, pyramidbjörnbär R. pyramidalis, skönbjörnbär R. rubercadaver, skuggbjörnbär R. sciocharis, taggbjörnbär R. senticosus och sprengelsbjörnbär R. sprengelii. – Kanske återstår fler lokaler att dokumentera.

[Rubus 'Black satin']

Tomas Burén har funnit ett taggfritt odlat björnbär på utkast i Kalmar Kalmar vid cykelväg V Berga koloniområde (4G7g 0828), lövskogsbryn, 2004 (belägg i S). och Kläckeberga Lindsdal, mellan Lönnebergavägen och Nils Holgerssons väg (4G7g 4110), skräphög i skogskant, klen planta 2004. Björnbäret påminner om sorten ’Black Satin’ men bestämningen är inte alls säker (Burén 2007).

[Schlechtendalsbjörnbär Rubus schlechtendalii]

I en artikel i tidskriften Skogen presenterades den nya svenska arten Rubus schlechtendalii (Anonym 1992). Den hade kommit in med tyskt stormfällt virke till Västervik Västervik Lucerna och till den numera nedlagda sågen i Nybro Kråksmåla. Materialet från Lucerna har senare blivit ombestämt till beneluxbjörnbär R. lasiandrus (se denna) men vi vet inte om bestämningen av motsvarande material från Kråksmåla stod sig eller om det också blivit ombestämt.

Bara tre arter inom denna sektion är kända från Gotland: armeniskt björnbär R. armeniacus, flikbjörnbär R. laciniatus och raspbjörnbär R. radula. Den senare är inte sedd sedan 1927, och flikbjörnbär är känt från bara tre lokaler. Armeniskt björnbär är alltså helt dominerande, känt från 64 km²-rutor. Därutöver finns 58 rapporter där bara sektionstillhörigheten angetts; troligen avser merparten av dessa (om inte alla) armeniskt björnbär. Totalt är arter inom denna sektion rapporterade från 63 kartblad och 116 km²-rutor.