äkta ängsnycklar

Ängsnycklar är en ursprunglig men något hävdgynnad orkidé. Den är kalkgynnad och växer i rikkärr, på havsstrandängar samt någon gång i fuktängar som ännu hävdas med slåtter och/eller bete.

Ängsnycklar hotas främst av igenväxning och dikning.

Rikkärrsväxt som gynnas av kalk- och källpåverkan. På många tidigare växtplatser i Närke saknas den i dag, främst p.g.a. upphört bete och igenväxning. Det rikaste beståndet fanns vid Lerbäcksmossen 1992 då 1 570 ex. antecknades (Nilsson OREB) vid de genom skal-lager kalkpåverkade torvgravarna i källkärret.

Gammal bofast underart.

Sällsynt i de södra och norra kusttrakterna samt i det nordöstra inlandet. Ett annat område med låg frekvens utgör den på lämpliga miljöer fattiga Ångermanälvens dalgång. - 301 (32).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 46–60 %. Påfallande långlivad på gamla lokaler men sällan etablerad på nya.
Kommentar: varierar i blomfärg från tämligen mörkt rosarött till rent vit. Även ett mindre antal uppgifter som inte preciserats till varietet är inkluderade här.

D. incarnata ssp. incarnata
Ängsnycklar växer på måttligt fuktig till våt, mineralnäringsrik och basrik, gärna genomsilad mark. Man finner den framför allt i rika och medelrika kärr och fuktängar, särskilt i sluttningar och vid stränder. Den återfinns även i naturliga betesmarker med måttligt betestryck, helst sådana där djuren släpps ut sent, vid stränder av sänkta sjöar och i stora vägdiken. Då hävden på betesmarkerna upphör brukar arten snabbt minska. – I sydöstra Småland kan den påträffas den på våta, betade strandängar.

Liksom flera andra orkidéer uppträder arten som framgångsrik kolonist på fuktig, avröjd, ej alltför kalkfattig mark. Flera av de sydliga utposterna har denna karaktär.

Bestämningssvårigheter.
Ängsnycklar är genetiskt väl skild från andra arter av släktet (Hedrén 2005). Denna insikt är dock ganska ny, och tidigare har mossnycklar D. sphagnicola och sumpnycklar D. traunsteineri ofta fått ingå i begreppet ängsnycklar. I vissa delar av Småland är dessa arter ganska spridda, och en stor del av de äldre uppgifterna om ängsnycklar gäller därför inte denna art. Beläggen i herbarierna är sparsamma och heller inte sakkunnigt reviderade. Därför kan vi inte ge inte någon bild av ängsnycklarnas tidigare utbredning och frekvens i landskapet. Men uppgifterna från inventeringen ger nog en ganska riktig bild av de nutida förhållandena.

Äkta ängsnycklar växer ljusöppet på frisk–fuktig, kalkpåverkad mark som ofta är hävdad genom bete eller slåtter. Den ses främst i tuviga friskängar, i kanten av skogskärr, rikkärr och slåtterängar men även i försumpade gamla sandtag, utmed diken, vid gläntor i kalkrik tallskog och i de extrema miljöerna som grusalvar och klapperstensvallar erbjuder. På ohävdade lokaler kan orkidén finnas kvar i kanten av agkärr eller utmed källföden.

Äkta ängsnycklar växer främst inom Mittlandet samt vid träsk och kalkfuktängar på Stora Alvaret. Även naturbetesmarken på östra Ölands sjömarker hyser många lokaler. Västra delarna av ön, söder om Borgholm, har glest med fynd vilket delvis kan förklaras av att marken är ganska kalkfattig efter öländska mått mätt. Utbredningsmönstret känns igen från Sterner (1938) men fynden på Stora Alvaret är idag fler. Kanske var alvarmarken förr alltför hårt betad för att vara optimal för ängsnycklar?

Äkta ängsnycklar är som tidigare nämnts variabel i många aspekter. På torrare lokaler blommar i slutet av maj former som är lågvuxna och har en enhetlig blomfärg. Senare på säsongen, i slutet av juni, ses på fuktigare marker högvuxna och mångformiga plantor. Ibland kan dessa senblommande ängsnycklar i stället vara spensliga, smalbladiga och med mörka blommor. I norra Ölands rikkärr blommar i juni månad ängsnycklar som har en ljust syrenlila färg, av Åke Lundqvist benämnd f. lilacina. Här förefaller denna färgform ersätta vaxnycklar som nästan helt saknas norr om Mittlandet. Sällsynt kan ängsnycklar vara vitblommiga, ej att förväxla med vaxnycklar (se nedan).

Gammal, bofast.

Se även ängsnycklar Dactylorhiza incarnata

Ursprunglig.
Äkta ängsnycklar växer i blöta myrar eller ännu oftare i myrkanter, i axag- eller knappagkärr, fuktängar, diken, igenlagda grustag m.m. De blommar tidigare på torrare lokaler och är då oftare ganska spensliga. På blötare lokaler kan man se grovvuxna individ med långsträckta, cylindriska ax och breda blad som når högt upp i blomaxet. Äkta ängsnycklar har blekrosa–rosa–rödlila blommor. Plantor med vita blommor förekommer sällsynt (äldre uppgifter därom kan emellertid syfta på vaxnycklar var. ochroleuca, se nedan).

På vissa lokaler finns polymorfa populationer där ljus- och mörkblommiga individ står blandade och där mellanformer saknas. Sådana lokala färgformer kan, men behöver inte alltid, vara genetiskt skilda från varandra (Hedrén 2001, 2005, Hedrén & Nordström 2008). Genetiska analyser antyder att ängsnycklar till stor del bildar frön genom självbefruktning. De olika färgformerna på en lokal representerar då rena linjer som är konstanta under längre tid. En viss grad av korsbefruktning förekommer emellertid också, och så småningom kommer färgformerna att blandas. Det bör betonas att en given färgform på en lokal inte nödvändigtvis är nära besläktad med en snarlik färgform på en annan lokal. Det finns därmed ingen grund till att sätta namn på olika färgformer inom äkta ängsnycklar. Äkta ängsnycklar är tydligt mer genetiskt variabel, både inom och mellan populationer, än både blodnycklar var. cruenta och vaxnycklar var. ochroleuca.

Ängsnycklar växer friskt till fuktigt på basrik jord i medelrika till rika kärr, fuktängar, havsstrandängar och någon gång i betad gräsmark. Arten tycks ha försvunnit från flera lokaler i norr sedan förra inventeringen.

Ängsnycklar växer i rikkärr av olika slag. Arten är en karaktärsart för kalkkärr, men finns även i Kolmårdens fattigare trådstarrmyrar. I Fjällmossens blöta vassdråg växer den tillsammans med mossnycklar. Ängsnycklar växer lika ofta i kalkrika fuktängar, särskilt strandängar vid havet. Den koloniserar ibland också nygrävda vägdiken. Arten är starkt slåtter- och betesgynnad, men känslig för intensivt bete. Den har minskat starkt sedan 1800-talet, först genom uppodling av ängsmark, sedan genom upphörande slåtter och strandbete och påföljande igenväxning med vass. I skogsmyrar är ängsnycklar också slåtter- och betesgynnade och minskar genom igenväxning med pors och blåtåtel.

Ängsnycklar är en viktig indikatorart för artrika, nästan alltid skyddsvärda kärr och fuktängar. Hybridnycklar, den storväxta korsningen med skogsnycklar uppstår ibland där arterna växer tillsammans som i Sandstugukärren i Svärta och i Skräddartorpskärret i Hölö.

Ängsnycklar växer vid kusten huvudsakligen på havsstrandängar. I övrigt förekommer den i öppna rikkärr, kalkfuktängar och på strandängar vid sjöar. Den kan även växa i fattigare kärr, oftast i sådana som förr i tiden nyttjats till slåtter. Inte sällan växer den på kulturskapade ståndorter som diken och ibland i grustag och lertäkter. På Färingsö förekommer ängsnycklar i första hand i gamla lergropar med kalkhaltig varvig lera i botten.

Förändring + 1 %. – Ängsnycklar är hävdgynnad, men kan expandera tillfälligt i en begynnande igenväxningsfas. På havsstränder har landhöjning och isskjutning hållit stränderna öppna, medan upphört bete i många rikkärr på sikt medför att den försvinner då lokalerna växer igen. Arten gynnas av en mycket sen slåtter och ett inte alltför intensivt bete, men missgynnas däremot av alltför tidig slåtter.

När asp och sälg blommar, i blåsippans tid, har ängsnycklarnas blad kommit upp ett par centimeter ovanför den grågula mattan av fjolårsvegetation. De blommar i ekorrbärets tid, före jungfru Marie nycklar, och är överblommade när mjölken slår ut. Frökapslarna har tre skarpt markerade och tre svagare åsar innan de spricker upp. Jungfru Marie nycklar har sex skarpa åsar. Plantorna övervintrar med 2–3 cm långa gröna och spetsiga skott nere i mossan.

Ängsnycklarna blir som regel inte mer än 2–3 dm höga och har blommor i många nyanser av rosaviolett.