åkerranunkel

1; Mälarområdet: Arboga †Hamnen på järnvägsspår 1934 (Almquist, S, 4 ex.). - Efemerofyt. Xenofyt. I den händelse några ex. lämnades av Almquist, blev arten ej långlivad. Lokalen stod under 1940-talet under uppsikt av Fridell (hamnfogde) och Kjellmert och undersöktes åter av Löfgren 1975 (innan hamnen förstördes), allt utan återfynd.

847 Ranunculus arvensis L.

This species occurs most frequently in Europe and adjacent parts of Africa and Asia. It is spread by man to most of the localities in Fennoscandia and introduced into N. America, Australia, New Zealand and Japan. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 165.

Åkerranunkel är ett kalkgynnat, ettårigt åkerogräs som också kan uppträda på avfallsplatser och andra ruderatmarker.

Theorin (1865) anger att åkerranunkel finns flerstädes i Ö. Karup och Lyttkens (1885) skriver att den är allmännast på Öland, Gotland och i Halland. Trots dessa frekvensuppgifter har åkerranunkeln sannolikt alltid varit sällsynt i landskapet. Enligt Ahlfvengren (1924) ”sällsynt i södra delen men numera tvivelaktig”.

Förmodligen gammal bofast art såsom åkerogräs, nu utgången.

Åkerranunkel är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: 1838 ansedd som ”allmän på slätten” (Lilja 1838) men har aldrig haft mer än ett 20-tal preciserade aktuella lokaler samtidigt; efter andra världskriget mycket hastigt minskande och under perioden 1962–93 betraktad som försvunnen från landskapet. Nationellt rödlistad (VU).
Kommentar: B, granskare KAO.

Åkerranunkel är ett av de vikande ogräsen i Sverige med huvudförekomster på basrik mark i Skåne samt på Öland och Gotland (Svensson & Wigren 1982). Den växer främst i höstsäd och inte på alltför torr mark. Att döma av ganska talrika rapporter och belägg har åkerranunkeln varit ett permanent åkerogräs även i Småland, dels i södra Kalmar läns kustbygder, dels i trakten av Västervik Gamleby. Dessutom är den funnen tillfälligt några gånger på skräpmark, i hamnar och på banvallar (Hultsfred Tveta, Lessebo Lessebo, Mönsterås Mönsterås, Västervik Västervik, Växjö Bergunda; för detaljer se lokalförteckningen). Under inventeringen var den ytterst ovanlig och i regel mycket sparsam; flera av fynden gjordes på jordhögar och avstjälpningsplatser, men ännu 1986 och 1987 sågs den i åker (Kalmar Ljungby och Västervik Loftahammar, se lokalförteckningen).

Åkerranunkel förekommer i stora delar av Europa men tunnar ut norrut. I Sverige är den framför allt funnen på Öland och Gotland. Åkerranunkel är främst ett åkerogräs, oftast funnen i höstsådda grödor; växten är kalkgynnad. Om delar av åkermarken varit rejält blöt under senhöst–vinter och den sådda grödan felslagen kan den slå till där i mängd. Vanligast är den i åkrar med vete, korn eller råg; ibland i raps, vallodling eller på trädor. Åkerranunkel är sällsynt funnen i ruderatmiljöer (jordhögar), nyanlagda gräsmattor och betesmarker.

Åkerranunkel har en tydligt minskande trend även på Öland. Störst chans att finna den har man i de östra socknarna, från Persnäs och vidare söderut till Runsten. Dagens åkrar med grödor som fodermajs och vallodling passar den dåligt. Åkerranunkel klarar inte att konkurrera i täta sädesåkrar och försvinner vid ogräsbekämpning. Frukterna är mycket taggiga och sitter länge kvar på plantan. Förr kunde de följa med i utsädet men idag rensas de effektivt bort. Fröna förlorar relativt snabbt sin grobarhet i jorden varför åkerranunkel inte har möjlighet att återkomma från fröbank (Svensson & Wigren 1982 b).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Åkrar, gärna på leriga jordar men också på sandåkrar. Oftast i råg men även i höstvete, vårvete, korn, höstraps, vårraps, betor och ärter, ibland i glesa vallar eller trädor. Någon gång på ruderatmark, utkommen på jordhögar eller i rabatter. Åkerranunkel förekommer uppenbarligen rätt spridd över ön.

Gammalt ogräs, av 1800-talets botanister genomgående bedömd som allmän på Gotland. En jämförelse med dagens frekvens innebär att arten gick tillbaka något under 1900-talet. Johansson (1897) gjorde dock en reservation för de nordligaste socknarna, där åkerranunkel även i dag är sällsynt; den saknas nästan helt i de nordöstra delarna av huvudön. Vid 1800-talets slut bedömdes arten som ”Allm.” (Johansson 1897), 

Åkerranunkeln är ettårig och växer särskilt på kalkrik åkerjord. Ursprungligen är den säkert införd med utsäde. På skärgårdens kalköar har den sedan gammalt varit bofast tillsammans med andra sydliga åkerogräs som spikvallmo och rödmire. Den finns ännu kvar i markens fröbank, men minskar nu på grund av upphörande åkerbruk i skärgården. Arten tycks även förekomma som avsiktligt insått ogräs i artificiella s.k. allmogeåkrar t.ex. i Bälinge Stendörrens naturreservat 1998 (LKA).

Europa, västra Asien, Nordafrika. I Sverige främst i Götalands kusttrakter.

Tillfälligt inkommen.