åkermadd

Tillfälligt införd med barlast. - 1 (1).

Larsson 1851.

Åkermadd är en gammal, kulturberoende art som minskat under de senaste decennierna. Numera kan man vid enstaka tillfallen och mycket sparsamt träffa på den ettåriga arten i åkerkanter och på trädor.

Åkermadd hör till gruppen starkt hotade åkerogräs. Tillbakagången beror sannolikt på övermäktig konkurrens från nutidens täta och jämna stråsädesbestånd i förening med känslighet för kemisk bekämpning (Svensson & Wigren 1982).

Ett enda, säkerligen tillfälligt fynd är gjort år 1910: Fjällnäs 780 möh (Kindberg i GB).

1513 Sherardia arvensis L.

This species is considered to originate from the Mediterranean region. It has spread with agriculture over large parts of Europe and other temperate areas of the world, such as S. Africa, N. and S. America, S. Australia and New Zealand.

Åker- och trädgårdsogräs.

Gammal bofast art, förmodligen ursprungligen inkommen som ett åkerogräs.

7; oregelbunden i S. Västmanland under skedet 1860-talet–1927.

Åkermadd är främst ett åkerogräs som växer på något näringsrik mark i åkrar eller på trädor. Men den kan även växa i betade torrängar med glesare växttäcke och är i denna miljö funnen på Stora Alvaret. Ungefär en fjärdedel av dagens lokaler utgörs av betesmarker, en del av dem på gammal åkermark. Slitna gräsmattor, trädgårdsland, gårdsplaner och traktorvägar kan också hysa arten. Ruderatmarker som jord- och stentippar samt jordvallar vid grävda vattenhål anges ganska sällan som växtmiljöer.

Åkermadd växer idag främst inom Mittlandet. Arten har minskat främst på norra halvan av Öland med få aktuella fynd norr om Borgholm, tvärt emot vad som anges i Sterner (1986). I Lundquists liggare är åkermadd noterad från Böda, Högby, Källa, Persnäs, Föra och Löt (fynd under 1970-talet). Som med andra hotade åkerogräs kan man förvänta sig en fortsatt minskning av antalet lokaler framöver. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Åkermadd är ettårig och kan gro även i tätt gräs, en egenskap som kommer väl till pass när den växer i gräsmattor och betesmarker. Men för att plantorna ska få en bra utveckling med rik blomning behöver omgivningen vara så fri som möjligt från konkurrens (Svensson & Wigren 1982). Om gräsmarken blir alltför sluten kommer därför åkermadd att på sikt försvinna från lokalen.

Gammal, bofast.

Gammalt ogräs. 
Åkrar, gärna på sandigt underlag; även gräsmattor och ruderatmark. Åkermadd förekom, enligt Johansson (1897), ”Flerst. på s. v. Gotl., i öfrigt sälls.”. Ett 50-tal äldre växtplatser har noterats, fram till 1900 från 15 socknar, från 1900 till 1950 från ett drygt 20-tal. Bara fem av socknarna med åkermadd från 1800-talet hade åkermadd även under 1900-talet. Arten var alltså mycket rörlig, men inte alls på tillbakagång i början av 1900-talet. Under senare hälften av seklet minskade den sedan och är i dag betydligt sällsyntare än under slutet av 1800-talet.

Åkermadd är en gammal kulturföljeslagare som växer som ogräs i glesvuxna havreåkrar och trädgårdsland på jord med skalinslag. På sådana platser har den nästan försvunnit på senare tid, kraftigt missgynnad av ogräsbekämpning och av att havreodlingen upphört på magra åkrar. Den kommer också in tillfälligt med frövaror från Medelhavsområdet och kan dyka upp i nysådda gräsmattor och på skräpmark.

Åkermadden är en liten ettårig art som tidigare uppträdde tillfälligt i trädgårdar, spridd med frövaror.

Södra Europa, Främre Asien, Nordafrika, nu spridd över jordens tempererade områden. I Sverige som åkerogräs numera bofast endast i södra och sydöstra Götaland, längre norrut tillfällig.