vresros

Ej tidigare uppgiven för Dalsland.

Denna art sprider sig ibland från odlingar, t ex Sveg vid järnvägsstationen, mellan spåren (uppgift av SK 1989).

Vresros odlas främst som prydnads-, häck- och viltremisväxt. Den förvildas emellertid lätt och är helt naturaliserad på havsstränder längs hela kusten, främst på sand och grus men ibland även på strandängar och klippstränder. Arten sprids bl a genom nyponen, som är motståndskraftiga mot saltvatten. På havsstränderna ökar bestånden snabbt i storlek genom riklig rotskottsbildning och de mycket täta snåren konkurrerar ut all annan växtlighet. Vresrosen växer också som kvarstående och förvildad i landskapets inre, främst längs vägar och järnvägar men även i betesmarker, åkerkanter och på mer eller mindre övergiven odlingsmark intill bebyggelse.

Vresrosen, som härstammar från Alaska och nordöstra Asien, började odlas i Europa i slutet av 1800-talet (Nilsson 1967). Den rapporterades som förvildad i Sverige första gången 1918 från Uppland.

Prydnadsbuske från Asien, förvildad i Sverige från 1910-talet. Odlad för prydnad till häckar m.m. och i viltåkrar, fr.o.m. 1980-talet spridd särskilt efter de större vägarna och järnvägarna och genom utkast på tippar etc.

En gammal förekomst, möjligen ursprungligen odlad av Gumaelius under 1800-talets första hälft, sågs 1995 vid Lundby i Viby där ett 40 m² stort snår växte i en S-vänd sluttning. Av lika stor omfattning var ett snår V om Kvarnbacken i Askersund 1989.

Odlad som häckbuske och bärbuske, samt kvarstående eller förvildad t.ex. kring gårdar, på vägkanter och i tätorter; etablerad t.ex. på sandstränder och i klippskrevor vid kusten.

14; tämligen sällsynt från Mälarslätten t.o.m. Nedre Bergslagen. Utbredningstyp osäker.

Sedan 1960-talets början under snabb invandring på havsstränder utefter hela ångermanlandskusten, första fyndet 1960. Troligen till stor del spridd med stranddrift, möjligen även fågelspridd. Endast havsstrandslokaler redovisas. - 52 (10).

Vresros härstammar från nordöstra Asien, där den växer på havsstränder. I Sverige har den sedan sekelskiftet 1900 odlats som ympunderlag för andra rosor, som prydnadsbuske, för sina stora, vitaminrika nypon samt som häck- och buskageväxt. Arten är mycket utnyttjad i vilthägn. Det första belägget från Småland, ur trädgård, är från Jönköping 1898 (E. Eriksson i PerBrahe). Arten har blivit välkänd – eller snarare illa beryktad – på grund av att den har naturaliserats i stor skala på sandiga eller steniga havsstränder längs västkusten. Även i Småland förekommer den på havsstränder, men mest på klippskär och moränöar. Hittills har den mest setts som enstaka buskar eller föga påträngande bestånd, men nu börjar snåren på vissa håll bli besvärande stora och täta – t.ex. på stränderna kring Oskarshamn och i skärgården öster om Västervik. – Växten har även förvildats i inlandet, särskilt på vägkanter samt på tippar och annan skräpmark, men där förblir bestånden normalt av ringa omfattning.

Vresrosen har expanderat starkt under 1900-talet och spridningen pågår fortfarande.

Vresros är ursprunglig i östra Ryssland, Korea, Japan och norra Kina där den växer på sandiga havsstränder. Den har varit populär i odling för sina vackra, väldoftande blommor och stora nypon. Men vresros har även använts som häckväxt, fått tjänstgöra som stamros för ädla sorter och planterats för att binda sanddyner. Nyponen är uppskattade av fåglar vilket bidrar till spridningen. I nyponen finns dessutom luftfylld vävnad vilket gör att de flyter i havsvatten och på detta sätt kan sprida sig längs kusten (Naturvårdsverket 2019).

På Öland finns ingen uppgift om plantering på sandstränder; de bestånd som rapporteras förvildade har i de flesta fall spridit sig från odling i trädgårdar eller fått lift med någon fågel. Kanske kan även nypon ha flutit med havsströmmar och spridit sig långväga från den småländska kusten? De flesta av dagens förekomster hittas på sandiga–grusiga stränder. Inlandslokalerna är främst belägna i vägkanter med enstaka förekomster i ruderatmiljö (jordhögar), gamla sandtag och betade torrängar. Redan i Sterner (1986) bedömdes vresros som bofast på Öland.

Vresros har en tydlig expansion om man jämför med kartbilden i Sterner (1986). Notabelt är att arten förr inte förekom längs den milslånga Bödabukten förutom strax norr om Ängjärnsudden; numera finns flera förekomster vid de populära badplatserna Fagerrör, Homrevet och Böda sand. Inlandsförekomsterna har tillkommit och dessutom är noteringarna idag betydligt fler både utmed västra och östra kusten av ön, en expansion som kan förväntas fortsätta. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig ökning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Vresros finns på Naturvårdsverkets lista över arter som bedöms som invasiva i Sverige men är ännu inte reglerade inom EU. Andra värstingar på denna lista är bland annat blomsterlupin Lupinus polyphyllos och vattenpest Elodea canadensis. Förekomsterna utmed Bödabukten borde bekämpas innan vresrosbestånden blir alltför stora. Växten är snabbväxande och sprider sig effektivt genom underjordiska utlöpare. Vresros kan på kort tid bilda helt ogenomträngliga bestånd som konkurrerar ut inhemska växtarter.

Kulturflykting och inkommen, bofast.

Förvildad, bofast.
Sandstränder och strandnära sandhedar, någon gång på grus. I de inre delarna av ön kvarstående vid hus, på vägkanter, på skräphögar och sällsynt spridd till sandiga ståndorter. Vresros blommar med röda eller ibland vita, doftande blommor under hela sommaren. Arten noterades inte av Englund (1942), som genomsökte Gotlands stränder i två omgångar 1928–36. Spridningen skedde alltså under andra halvan av 1900-talet. Expansionen har i viss mån medfört att mer ursprunglig vegetation på dynerna har missgynnats.

Vresros härstammar från Östasien och har planterats som prydnadsväxt, ympunderlag och sandbindare sedan 1900-talets början. Den har spritt sig kraftigt och snabbt till vägkanter och skräpmark, men framför allt har den invaderat våra havsstränder. Den växer både på block- och sandstränder samt på strandängar, dit den kommit med frön antingen med hjälp av fåglar eller med sina nypon, som tål saltvatten – eventuellt från Jylland, där den också är etablerad på stränder. Vresrosen är helt naturaliserad utefter hela kusten. Arten är fortfarande under spridning och snåren utvidgar sig snabbt med hjälp av kraftiga rotskott. Det är inte uteslutet att vresrosen på sikt kommer att utgöra ett allvarligt hot mot våra inhemska havsstrandsväxter.

Vresrosens nypon sprids med vattnet och ger upphov till buskar som när de är väl etablerade breder ut sig med några decimeter långa underjordiska utlöpare. Lokal spridning med frön ser också ut att förekomma. Vresros blommar i linneans tid, samtidigt med nyponros. Buskar med vita blommor förekommer. Nyponen sitter kvar långt in på hösten. Oskadade nypon flyter högt på vattnet. Bladen gulnar senare än på de flesta träd och buskar och faller sent av. Under en fas i gulnandet kontrasterar två gröna fläckar på varje småblad elegant mot gul bakgrund (Bild i Natur och vegetation, sid. 117). Inga synliga gröna delar övervintrar.