vitnoppa

1785 Gnaphalium luteo-album L.

This species occurs originally in Europe (except N and E) and adjacent parts of Africa and Asia. It has spread northwards to waste, sandy places but is now locally extinct. It has also been introduced into distant parts of the world. The closely related C. affine D. Don in S. C. and E. Asia is tentatively mapped.

Gammal bofast art, nu utgången.

Vitnoppa är spridd i varmare trakter över en stor del av världen. I Sverige har den, förutom på Öland, främst förekommit i Skåne, västra Blekinge, östra Småland och Bohuslän. Den ansågs utdöd i Sverige när den 2003 dök upp i Bohuslän på en grusplan som användes för uppställning av bilar.

Vitnoppa växte förr som ogräs på näringsrik, öppen mark i fuktiga bygator. Det svenska primärfyndet gjordes på Öland (se ovan). Abraham Ahlqvist skriver (1821) om vitnoppa vid Björnhovda by "nog allment vid husen och stenmurar." Men redan under 1900-talet hade fynden av vitnoppa tunnat ut och Rikard Sterner själv fick aldrig se växten. De flesta fynd gjordes på mellersta Öland och vitnoppa är noterad i socknarna Bredsättra, Glömminge, Algutsrum, Torslunda, Sandby, Vickleby och Stenåsa med flest fynd i Torslunda.

Gammal kulturföljeslagare, förr bofast, numera utgången.

Då vitnoppan upptäcktes ansågs den vara försvunnen från Sverige. Den ursprungliga lokalen är en grusplan, som använts som uppställningsplats för importerade bilar. Den grusiga marken är fuktig och står ibland delvis under vatten. Hur arten kommit hit är höljt i dunkel (Jonasson 2005a). Sedan fyndet gjordes har lokalen besökts varje år. Tyvärr har större delen av grusplanen asfalterats, eftersom den återigen har börjat användas för uppställning av bilar, men det har ändå alltid gått att finna åtskilliga exemplar av vitnoppan. 2008 fanns några hundra blommande plantor på de delar av planen som fortfarande är grusbelagda. 2009 var den försvunnen från lokalen, eftersom resten av planen besprutats. Vitnoppan upptäcktes dock på en ny lokal, en näraliggande bergtäkt, detta år. På delar av den ursprungliga lokalen återfanns den seglivade arten 2010, och ytterligare en ny lokal upptäcktes.