vildkaprifol

1730 Lonicera periclymenum L.

This species is mainly restricted to W. Europe. It has been introduced into eastern N. America, where it has escaped from gardens and parks. A southern counterpart, occurring in the Mediterranean region, is L. etrusca Santi. This species has escaped from gardens and parks on the Queen Charlotte Is. (W. Canada).

Vildkaprifol är ursprunglig. Den bildar ofta täta, vidsträckta bestånd på torr till frisk mark i lövdungar och lövskogar, på kustslätten även i bland- och tallskogar. Denna nordiska lian växer ibland ordentligt på höjden och kan slingra sig ett tiotal meter upp runt trädstammar. Den är också vanlig i snår och klippskrevor vid havet samt vid bergrötter och källkärr längre in i landskapet. Vildkaprifol odlas emellanåt och en del förekomster i landskapets inre har sitt ursprung i planterade rankor.

Vildkaprifol har ökat under 1900-talet. En orsak kan vara den ökade tillgången på skog och skogsdungar.

Anges av Samzelius (1760, ms 1758) men enl. beskrivningen avses äkta kaprifol. Även i sen tid är bestämningarna osäkra varför förekomsten av vildkaprifol ännu inte kan bedömas. Kanske är den mkt sälls som förvildad.

Gammal bofast art.

Larsson 1851.

2?; Mälarområdet: Arboga Kobergs ödetomt (S. MARKLUND 1976a). Enligt exemplar, som sänts till mig från Koberg av Löfgren (1976). är Marklunds uppgift riktig. Rytterne Tidö park, förvildad (LUNDMAN 1924). Som L. också upptar L. caprifolium härifrån och alltså var medveten om artskillnaden, skulle båda kunna ha setts. Troligare är emellertid, att allt var L. caprifolium.

[Vad i övrigt uppgetts vara vildkaprifol är L. caprifolium: även i LINNÉLLS (1961) referat av ett föredrag av Lohammar: "Mälarområdet --- är synnerligen rikt på sydliga land- och vattenväxter, såsom --- vildkaprifol ---."]

Vildkaprifol anses ursprunglig i vårt land på västkusten samt i de sydligaste delarna. Den har även odlats sedan 1800-talet och förvildas ganska lätt. Arten föredrar mer kalkfattiga marker än vad som normalt erbjuds på Öland. Det äldsta belägget av odlad vildkaprifol på Öland är från 1893 (Kastlösa). På Öland bedöms vildkaprifol inte ursprunglig utan införd som trädgårdsväxt och från denna odling har den spridit sig ut i landskapet. Dagens växtmiljöer på Öland är skogsbryn, vägkanter, glesare skogar (gärna med tall) samt ruderatmarker. Ibland har den påträffats i torrängar och åkerkanter. Vid Knisa mosse, Persnäs sn, har växten klarat att ta sig ut i tunn alvarmo.

Vildkaprifol är spridd över en stor del av Öland. Speciellt tätt ligger fynden i den något kalkfattigare västra kustskogen. Även från de nordliga socknarna, Böda och söderut till Föra, finns många fynduppgifter. Däremot saknas den nästan helt på det skogfattiga sydöstra Öland och på Stora Alvaret. Vildkaprifol uppges i Sterner (1938) endast med förvildade förekomster i skogsbryn nära Borgholm. I Sterner (1986) finns knappt 15 lokaler förtecknade. Under inventeringen är arten noterad från drygt 270 lokaler, en exempellös expansion. Detta trots att markens kalkinnehåll på Öland normalt borde vara mindre gynnsamt för vildkaprifol.

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, även kvarstående, bofast.
Kvarstående vid ödehus; även förvildad till olika miljöer nära gårdar: skräphögar, dikeskanter, buskmark, lövskog och vägkanter. Ett fynd har gjorts i sumpskog långt från bebyggelse (Norsta Auren på Fårö); säkerligen var arten förvildad även där (Johansson & Larsson 1997).

Vildkaprifol är, som det anstår en landskapsblomma, ursprunglig i landskapet och vanlig i de flesta miljöer. Man finner den i rika lundar, i triviallövskog, krattskog och i bland- och tallskog, där den kan vira sig mycket högt upp i trädens kronor och slå ut mängder av gulrosa blommor i en talltopp. Ibland ligger den hopsnodd kring sig själv i stora härvor på marken i glesa skogar. Unga trädstammar bär ofta tydliga spår efter kaprifolens klättring i form av invallade spiralmönster. Lika ofta som i skog och skogsbryn finner man arten i de täta busksnår som vid kusten trycks mot bergens utsatta väst- och sydsidor, där den klänger bland rosor, slån, hagtorn och krattvuxna rönnar och bidrar till att göra snåret totalt ogenomträngligt. Bland kustklipporna växer och blommar kaprifolen i snart sagt varje dalgång och större skreva. Den förekommer också i rasbranter och bland block och ibland även helt exponerat på klapperstensstränder.
Det bohuslänska namnet vrivrånge eller vrevrang kan tolkas på olika sätt. En trolig förklaring är att förleden har med verbet vrida att göra, och vrång eller vrang är den som är tvär och svår att komma till rätta med. Att det senare gäller för vildkaprifolen vet var och en som har försökt att ta sig fram i en klåva, där krattskogen är insnärjd av denna växt, som är en av våra mycket få inhemska lianer.