vekt braxengräs

Trivialart.

Vekt braxengräs är ursprunglig. Den växer på grus- och sandbottnar i näringsfattiga och måttligt näringsrika sjöar på djup mellan några decimeter och ett par meter. Endast ett fynd i rinnande vatten - en stenig strömsträcka i en medelstor å.

Bladen eller hela växten lossnar ibland från bottnen och ingår i sjösträndernas driftmaterial (jfr styvt braxengräs I. lacustris).

Arten hotas av överväxning av vitmossor och blågröna alger, som i försurade sjöar nu ersätter den ursprungliga bottenvegetationen. Även de i många sjöar ökade halterna av humusämnen försämrar betingelserna för braxengräs och andra rosettväxter. Någon tydlig frekvensminskning märks emellertid inte ännu.

Hot. Som styvt braxengräs. Den är dock möjligen mer tålig mot måttliga vattenståndsvariationer, eftersom den kan leva ovan vattnet, åtminstone under kortare perioder.

Nedsänkt vattenväxt på helst sandiga bottnar ”In the shallower parts of... Phragmition-belt” (Stålberg 1939).

Gammal bofast art.

10 Isoëtes echinospora Dur.

Syn.: Isoëtes setacea auct., I. tenella Um. ex Desv.

The taxonomic conception of the lower taxa of this polymorphic species differs considerably among authors, as does the nomenclature (cf. Jermy in Brit. Fem. Gaz. 10/1969, p. 106). This map includes the European main type, considered as I. echinospora Dur. (var. echinospora), further var. braunii (Dur.) Engelm. (syn.: I. braunii Dur., I. muricata Dur.) within a large N. American area as also on Greenland and lceland, var. maritima Hult. (syn.: I. maritima Underw., I. truncata [A. A. Eat.] Clute) along the NW. American coast, and var. asiatica Hult. (syn.: l. asiatica [Makino] Makino) in easternmost Asia. Closely related taxa are reported from Barbados (named subsp. muricata) and Chile (I. savatieri Franch.). The species s. lat. belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl. p. 254 and map 235), although it shows a tendency towards circumpolar distribution. Cf. also Meusel et al. 1965, map. p. 9. Knowledge of its occurrence seems still to be incomplete for large areas.

[15]; såvitt känt sällsynt; förr i alla regioner, numera oviss på Mälarslätten. Torde vara förbisedd. Utbredningstyp: N1.

Hård 1935.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: vid 1900-talets mitt känd från ett 20-tal aktuella lokaler, men sedan dess uppenbart kraftigt minskande.
Kommentar: B, granskare KAO.

Taggsporigt braxengräs

Vekt braxengräs förekommer i näringsfattiga eller måttligt näringsrika, klara eller svagt brunfärgade sjöar, helst på sand med måttlig slaminblandning, men även på grusiga eller småsteniga bottnar. Arten påträffas oftast på bara någon decimeters djup, men undantagsvis kan den växa mer än meterdjupt. Den växer gärna i skyddat läge och anträffas inte sällan i de gropar som bildats då is och vågor flyttat stenar och block.

Vekt braxengräs växer på sand, finsediment eller torvjord på botten av näringsfattiga och måttligt näringsrika sjöar samt i Göta älv. Arten kan växa på grunt vatten och påträffas ofta i strandkanten vid lågvatten. Den har minskat drastiskt sedan tidigare inventering. Endast på tolv äldre lokaler är den återfunnen, vilket delvis kan bero på att vi förbisett arten, men en faktisk minskning föreligger säkert också. Förmodligen inverkar både försurning och eutrofiering till följd av kvävenedfall på artens tillbakagång. Även upphört strandbete har antagligen betydelse. Många sjöar med gamla noteringar är kraftigt igenvuxna med storvuxna vattenväxter. Andra har en bård av vitmossor, främst flytvitmossa Sphagnum cuspidatum och hornvitmossa S. auriculatum i strandkanten och en bit ut i vattnet.

Vekt braxengräs växer i näringsfattiga till måttligt näringsrika klarvattensjöar, nästan bara på fina isälvsavlagringar (mjäla–mo). Arten förekommer ofta i samma sjöar som styvt braxengräs, men växer för det mesta grundare, ovanför lågvattennivån, på bottnar som tidvis torrläggs. Den växer ofta i den klarvattenzon som bildas innanför vassen vid strandbete. När vassen ökar efter upphörande bete och ökad förorening försvinner växten. Vid sjön Sillen, där den förr var vanlig, är den nu försvunnen på flera lokaler just på grund av igenväxning. Arten fanns förr även på några lokaler i utsötat brackvatten.

Vekt braxengräs förekommer i sjöar, vanligen sådana med tämligen näringsfattigt vatten. Den växer helt nedsänkt på fasta, sandiga bottnar, där annan vattenvegetation inte konkurrerar ut den.

Förändring -78 %. – Vekt braxengräs förefaller helt ha försvunnit från Dalälvens stränder, men finns kvar på flera lokaler i Mälaren. Tidigare uppgavs ett antal förekomster i de inre brackvattensvikarna, men där tycks den vara utgången. Vekt braxengräs har liksom flera andra av de näringsfattiga sjöarnas växter drabbats av eutrofieringen, som leder till grumligare vatten och otillräckligt ljus för de bottenväxande arterna.

Vekt braxengräs uppmärksammades relativt sent. Arnell (1924b) är den förste som angav arten från Gästrikland. Tidigare hade de olika braxengräsen inte åtskilts.

Skillnaden mellan styvt och vekt braxengräs ligger i bladens form och styvhet samt i storsporernas ornamentering, men variationen inom den ena och den andra av dessa arter är stor och artbestämningen inte alltid lätt. Bland ett stort antal plantor av styvt braxengräs ser man många med sporer som har en intermediär ornamentering och ingen som liknar avbildningen i Flora Nordica 1 (Jonsell 2000). Inte heller ser man storsporer på vekt braxengräs med så utpräglad pigg-ornamentering som i floran. Vekt braxengräs liknar i form och tillväxt styvt braxengräs och växer i liknande biotoper som detta, men förekommer på något grundare vatten. Det har vid lågvatten någon gång setts på blottlagd strand.