vattenmärke

1396 Sium latifolium L.

This species is native in Europe and W. Asia. It is reported to be introduced in Australia. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 313.

Allm. i Närkeslättens strandkärr vid sjöar och åar, i bäckar och diken. Ingelög (1970) uppger den från ett fattigkärr vid Solbergatjärnen i Nysund. Nilsson hade 2005 sett den på blott 2 lokaler i Lerbäck. Lindström (2000b) fann vattenmärke på en kompost S om Örebro.

Den uppträdde flertusenårig i sjönötstorv vid Tärn-sjömyren i Skagershult (Post 1909a).

Vattenmärke är ursprunglig men något kulturgynnad. Den växer sparsamt som övervattensväxt i näringsrika åar och märgelhålor.

Gammal bofast art.

Allmän vid Mälarens och Hjälmarens stränder samt utefter Lillån, Sagån och Svartån i Öster, Arbogaån och Hjälmare kanal i Söder. Härutöver sparsam, lokala bestånd i Öster. Väster-ut till Ervalla S (apofytisk i diken m.m.), Norr-ut till Fläckebo (Fläcksjön) och Sala (nordligast Åby bäck och Ösby, dike, enligt Almq., ca 1920). Sydlig, värmekrävande (och eutrof) art, här vid sin temperaturklimatiskt betingade NV-gräns. Utbredningstyp: S6.

Hade ovan Mälarområdet bl.a. några förekomster i Kolbäcksådalen: Hallstahammar N: Skanssjön [ca 1913] (Du R. enligt SAM. 1925) och Ramnäs: Bäckstugan (Gatstugan) (d:o) (ERIKSS. 1976a: 1 exemplar). Utgången, på förstnämnda lokaler troligen genom utfyllning (MALMG. 1970), på sistnämnda genom dikning (B. Eriksson, medd. 1976). Kvar i Ramnäs på "sjöäng" vid den sänkta, starkt eutrofa sjön Djupen enligt Rafstedt & Hammar manuskript 1970. N Arbogaån en gammal lokalgrupp i Medåker S: bäcken mellan Ekeby och Ödesberga 1906 (Gar., GAR) -77(!).

Myrin 1832.

Vattenmärke växer i näringsrikt sötvatten som är rinnande eller stillastående. Vanliga växtmiljöer är diken, kanaler och bäckar. Vattenmärke växer även i alvarträsk, högörtängar, längs sjöstränder, vid dammar, större vattenhål och i skogskärr.

Vattenmärke är spridd över en stor del av Öland med flest fynd på sydvästra delen av ön. Längst uppe i norr och på sydöstra Öland är det mer glest med fynden. Man kan på kartbilden tydligt se hur vattenmärke följer kanalerna förbi Lunda och Penåsa, Kastlösa sn. På Stora Alvaret är det fortfarande glest med fynd förutom längs tidigare nämnda Penåsakanalen samt vid Möckelmossen, Stenåsa sn. Trots torrläggningen av landskapet har vattenmärke kunnat fortleva genom att växa i diken och kanaler; den klarar även att växtplatsen tidvis torkar ut. En viss minskning jämfört med Sterner (1938) ses i statistiska analyser (Frescalo).

Gammal, bofast.

Förvildad, tillfällig. Utgången.

Vattenmärke växer på grunt vatten i näringsrika sjöar och vattendrag, oftast bland andra högvuxna vattenväxter som vass, jättegröe, svärdslilja och, som Linné konstaterade, sprängört. Arten har minskat sedan förra inventeringen framför allt i Uddevalla stad och i Nordre älv och Kvillebäcken på Hisingen. Det är områden som är starkt utsatta för bebyggelse och annan urbanisering.