vattenklöver

Trivialart

Allmän

1510 Menyanthes trifoliata L.

This mainly boreal species is widely distributed in Eurasia and N. America. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 122 and map 113). Some finds of postglacial fossils (seeds) N of the present range are marked on the map. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 348.

Vattenklöver är ursprunglig. Den växer beståndsbildande på grunt vatten i sjöar och vattendrag samt i blöta och helst genomströmmade kärr, främst längs skogs- och myrbäckar. Ibland förekommer den även i kulturbiotoper som dammar, märgelhålor och kärrpölar i betesmarker.

Kärr- och vattenlevande läkeväxt, allm. utom i odlingsbygder. Vanliga växtplatser är näringsfattiga sjöar, myrdiken, gölar, kärr och dammar.

Vattenklöver uppträder ymn. genom hela lagerföljder i forna myrar bl.a. vid Kvismaren (Tolf 1893). Vid Tärnsjömyren i Skagershult och Lerbäcksmossen har dess frön, frampreparerade ur sjönötstorven, daterats till atlantisk tid, omkr. 7 000 år gamla (Post 1909a, Sandegren 1920, Sernander 1898). Vid Mosjöbotten i Kumla var deras ålder omkr. 4 500 år (Florin 1961).

Gammal bofast art.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området med luckor i uppodlade trakter. Utbredningstyp: U.

Perenn våtmarks- eller vattenväxt med lång, krypande jordstam och slidförsedda, skaftade, kala, 3-delade blad med rundade flikar utan tänder. Stor, ljus blomställning på skaft. Blommorna är ca 1,5 cm vida, 5-taliga, rosa på utsidan, vita inuti med riklig, lång behåring (“skägg”). Frukten är en rund kapsel med långt stift.

Vattenklöver förekommer i många slag av våtmarker, som myrar, vid bäckar och i sjökanter. Även sumpskog. Den sega, glatta, saftiga jordstammen är viktig i uppbyggnaden av gungflyn vid tjärnar. Den kan också växa fritt i vattnet.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig! Ingen annan våtmarksväxt har skaftade blad med tre rundade, otandade flikar.
Missne (Calla palustris) (ej inre delar av norra Norrland) kan på håll likna vattenklöver, men bladen är hjärtformade och oflikade. Vidare har den kolvlik fruktsamling som snart blir röd, och ett hölsterblad som är vitt på insidan.

Vattenklöver växer i skogskärr med ag och/eller bunkestarr, rikkärr med axag, bäckar, källor, alvarträsk, sumpskogar, alkärr och kalkfuktängar; lokalerna kan vara betade eller ohävdade. Sällsynt rapporteras den från grävda vattenhål och övergivna stenbrott.

Utbredningen visar att vattenklöver främst växer på norra halvan av Stora Alvaret och i södra delen av Mittlandet. På sydöstra Öland är arten i princip obefintlig, något som även Rikard Sterner noterade. Växten föredrar naturliga fuktställen som bäckar och skogskärr med näringsfattigt vatten och ratar nästan helt de grävda vattenhål och bevattningsdammar som numera är vanliga inslag på dagens Öland; troligen är de alltför näringsrika för att passa växten. Torrläggningen av landskapet har gjort att vattenklöver gått tillbaka och minskningen kan befaras fortsätta.

Vattenklöver har blommor som är heterostyla dvs. med olika längd på stiftet. Vissa plantor har stift som är långa med korta ståndare och vice versa. Detta är en konstruktion för att öka chanser till korsbefruktning. En annan välkänd art med heterostyli är gullviva Primula veris.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen till halvsluten, fuktig till blöt miljö: källor, källmyrar, agmyrskanter, alkärr, bäckar, åkanter samt gungflyn och högmossar; även i bryor, dammar och diken. Arten är sällsynt på Sudrets utdikade slättområden. Johansson (1897) betecknade arten som allmän. I dag är arten fortfarande allmän i stora delar av Gotland, men den är ojämnt fördelad och utdikningar kan lokalt ha påverkat beståndet negativt.

Vattenklöver växer i öppna kärr av alla slag, på grunt vatten i skogssjöar, mossgölar, dammar och i mosselaggar samt i större hällkar och andra vattensamlingar i skärgården. Med sina grova jordstammar bidrar den till att bilda gungflyn, där den växer tillsammans med kråkklöver, ängsull och flaskstarr.

Vattenklöver grodde på botten som blottlades vid utbyggnad av en fors i Arbrå. Romell (1938a) skrev att fröna flyter i månader. Vanligen ser man vattenklöver som perenn i glesa eller täta bestånd. Det kan vara över vitmossan knappt uppskjutande blad i fattigkärr eller ett kraftigt skottskjutande storbladigt bestånd i vattenbrynet vid en sjö. Flytande, upp till 1,5 cm tjocka, gröna stammar håller bladen över vattenytan. Stammar och rötter bidrar genom sina gasfyllda vävnader (Metsävainio 1931) till uppbyggnaden av gungfly. Blomningen är kort, i skogsstjärnans tid, samtidigt med hjortron, rosling, blåbär och odon. Stora bestånd kan bjuda på imponerande massblomning. Redan i linneans tid är vattenklövern överblommad och omblomning har aldrig setts. Bladen är gröna i höstfärgernas tid, men vissnar sedan, och på vårvintern finns bara en 2 cm lång smal grön knopp i skottspetsen.