Taxasida

vårtbjörk

Betula pendula

Roth

vårtbjörk är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

vårtbjörk är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • vårtbjörk
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Betula pendula
Vetenskapligt namn, fullständig form
Betula pendula Roth
Svenskt namn
vårtbjörk
norwegianBokmal
hengebjørk
norwegianNynorsk
hengjebjørk
Finskt namn
rauduskoivu
finlandSwedish
vårtbjörk
Danskt namn
Vorte-birk
Foton
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2014-05-01
Torbjorn Tyler
2016-05-06
Thomas Gunnarsson
Färjestaden söderut,Torslunda,Mörbylånga 2019-05-05
Anders Delin
Biblioteket, Järbo 2010-04-04
Anders Delin
Biblioteket, Järbo 2010-04-04
Anders Delin
Järbo 2010-03-26
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2018-01-21
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2018-01-28
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Vårtbjörk är ett ursprungligt, ljusälskande pionjärträd som trivs bäst på ganska torra till friska marker. Den koloniserar snabbt de flesta hyggen, övergiven odlingsmark samt brand eller störd mark med blottad mineraljord. Arten är skogsbildande, både med andra lövträd och med barrträd, främst tall Pinus sylvestris. Vårtbjörk planteras ofta.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Allm. i anslutning till bebyggelse, i barrskog delvis ovanlig. Vårtbjörk var i det gamla Närke, vid sidan av flera andra trädarter, ett karaktäristiskt inslag i hagarna. Den förekom i Närke fr.o.m. Ancylus–Yoldiatid för 9 500 år sedan (Fries 1965, Kjellmark 1899, Post 1909a, Sernander & Kjellmark 1896).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Märkesträd sällsynt Den grövsta av mig kända, enkelstammiga masurbjörken växer i Grythyttan nära Torrvarpsunds Västra strand: 310 cm i omkrets 1,3 m ö.m. 1976. Därmed ett av landets större, enstammiga björkträd. Träd med omkrets >250 cm för övrigt tämligen ovanliga; följande mätta av mig: Hallstahammar S: Skansberget mot Skansön, 251 och 254/1,5 1968. Åsby parklund 280/1,5 1968, fälld samma år. Kung Karl: Sandskogsbacken 255/1,3 1976. Gunn: Bastmora björkallé 276/1,3 1976. - Deras ålder troligen sällan särskilt hög. Så uppgavs t.ex. en björk vid Laxå med stamomkrets av 320 cm vara blott ca 150 år (OLDERZ & BÄCKSTRÖM 1961).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Fristedt (1854): "i lägsta skogstrakten".

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

619 Betula alba L., lowland taxa

The taxa belonging to the collective species B. alba L. (the arborescent birches) are here grouped in two categories, viz. lowland taxa (map 619) and subalpine and subarctic taxa (map 620). Map 619 thus illustrates the total range of B. verrucosa Ehrh. (syn.: B. pendula Roth) and B. pubescens Ehrh., although separately, together with some more or less closely related species, mainly in Asia and N. America. The taxonomical uncertainty in this intricate complex causes difficulties in drawing the distribution lines in several parts of the wide circumpolar range (cf. Hultén, Circumpol. Il, p. 90, 340-343). In addition, the occurrences can to a large extent be unevenly distributed, especially in cultivated areas. Cf. also Meusel et al. 1965, maps p. 118 and 119; Tolmachev, Atlas SSSR 1976, map 180-181; Porsild and Cody 1980, maps p. 258.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–30 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

B. verrucosa
Vårtbjörken fordrar mycket ljus men är föga näringskrävande. Den uppträder gruppvis eller enstaka, oftast på torr eller frisk mark, antingen öppet eller bland andra skogsträd. Rena bestånd bildar den bara som ung, speciellt på igenväxningsmark. Trädet växer gärna i bryn och på steniga backar men är särskilt framträdande i hagmark. De typiska ´smålandshagarna´ är antingen björkhagar eller blandhagar med björk och ek, i båda fallen med enar i buskskiktet. Vårtbjörken är ett pionjärträd som föryngrar sig kraftigt på brandfält, hyggen, igenlagda åkrar och avplanad mark. Den odlas i olika former som prydnadsträd och håller på att få en allt viktigare roll som skogsträd.

Märkesträd.
Den grövsta kända enstammiga björken i Sverige är en hamlad vårtbjörk vid torpet Gäsemåla i Vimmerby Södra Vi (Österberg 2001). Den har en kubikmassa om 8,7 m3 och en stamomkrets på 476 cm men är bara 22 meter hög. – Hamlade björkar, dvs. sådana som beskars för lövtäkt, blev ofta mycket grova och kallades i östra Småland storbjörkar.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Vårtbjörk växer främst på dåligt dränerad och periodvis vattensjuk mark men ibland även påtagligt torrt. Underlaget kan vara kalkfattigt eller kalkrikt och bestå av sand, skiffergrus eller morän. Inte så konstigt att den därför blivit ett av de vanligaste träden på Öland. När betesmarker (utmarker) i Mittlandet övergavs och växte igen under början av 1900-talet var vårtbjörk ett pionjärträd. Men en björk blir sällan äldre än 80 år även om den kan leva i ytterligare dryga 200 år. Ett moget träd angrips av fnöskticka Fomes fomentarius och/eller björkticka Piptoporus betulinus, den sistnämnda ger sig främst på skadade eller döende björkar. Båda svamparna leder till kraftig röta vilket ändar björkens liv.

Med tilltagande igenväxning har dagens skogar blivit alltför mörka för att unga plantor av vårtbjörk ska kunna gro, växa upp och ta över när de gamla träden faller. De utpräglade björkskogar som Rikard Sterner angav som betydande inom östra delarna av Mittlandet är numera blott en spillra. Därför ser man idag vårtbjörk främst med enstaka träd i blandade lövskogar med skogsek Quercus robur och ask Fraxinus excelsior, i hässlen och tallskogar. Vårtbjörk är en primärkolonisatör, inte minst på lite djupare jordar på Stora Alvaret, som efter några decenniers ohävd förvandlas till en tät björkskog . På alvarmark ses trädet även i fuktängar med tok Dasiphora fruticosa och sällsynt i karstsprickor. Andra växtplatser är vägrenar, åkerkanter och ruderatmiljöer – det finns knappast en miljö som trädet är främmande för; det skulle i så fall vara tät granskog. Utmed havet växer vårtbjörk på skiffergrus, sandstränder eller klapperstensvallar. I slåtterängen vid Gråborg, Algutsrum sn, står många friställda björkar vilket ger lövängen ett speciellt utseende.

Vårtbjörk är jämnt spridd över hela Öland. Även på det annars skogfattiga sydöstra Öland är den idag riklig. I Bödas barrskogar håller den sig främst utmed de otaliga skogsvägar som finns i området.

För att skilja vårtbjörk från glasbjörk B. pubescens ska man studera årsskotten som hos vårtbjörk är kala och försedda med hartsvårtor medan glasbjörk har håriga skott utan hartsvårtor. Man ska inte bedöma stubbskott eftersom de kan vara håriga hos båda arterna. Honhängenas fjäll har skärformade, utåtstående sidoflikar och nöten är tydligt smalare än sidovingen. Glasbjörk har honhängen vars fjäll är breda och framåtriktade; nöten är knappt smalare än dess vinge.

På Öland förekommer såvitt känt endast vanlig vårtbjörk var. pendula. I odling förekommer vårtbjörk med flikade blad där den mest kända är ornäsbjörk ’Dalecarlica’. Inom släktet björkar är variationen stor varför ett flertal underarter, varieteter, former och inte minst hybrider beskrevs under början av 1900-talet (Gunnarsson 1925); framför allt glasbjörk är mycket variabel. Hybrider ansågs förr vara vanligare än de rena arterna. Senare forskning har inte kunnat ge stöd för detta utan numera anses hybrider vara sällsynta och uppträda mest som enstaka träd (Jonsell 2000).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Allmän som inslag i barrskog och lövskog, bryn, ängen och igenväxande ängsmark, även på hyggen, åkerrenar, dikeskanter och annan störd mark, här oftast som snabbt etablerat sly. De mest framträdande bestånden finner man (som Linné anmärkte) på Storsudret mellan Fide och Öja.

Vårtbjörk odlas i trädgårdar och i gatu- och parkmiljöer, ibland i former med djupt flikade blad. En meterhög fröplanta, som växer på Ringmuren i Visby, har ärvt bladflikigheten av ett moderträd som planterats i närheten (164853 639330 BGJ 2012).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Vårtbjörk växer på torr till frisk mark och bildar skog tillsammans med både andra lövträd och tall. Den koloniserar gärna övergivna gräsmarker, vägkanter, sandtag och annan skräpmark och är en av pionjärerna på kustbergens igenväxande hällmarker. Vårtbjörken förekommer längre ut i skärgården än glasbjörken och man kan finna mycket vindpinade exemplar i små klåvor och skrevor även på små öar.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, ljuskrävande pionjärträd som trivs bäst på torr till frisk mark. Dominerar i våra björkhagar som ibland är igenvuxna till björkskogar. Numera ofta planterad på f.d. åkermark men antagligen med främmande provenienser. Mycket vanlig i hela landskapet. 823 rutor (99 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, västra Sibirien. I Sverige hela landet. I Sörmland mycket allmän – (96%). Vårtbjörken är i mycket högre grad än glasbjörk en bunden till kulturlandskapet. Den sprider sig med frö till näringsrik öppen mark och koloniserar snabbt igenväxande hyggen, åkrar och skogsvägkan ter, och även gator och byggropar i städerna. I höglänta morän- eller hällmarker förekommer vårtbjörken spridd men är sällan välväxt. Det utbredda svedjandet i äldre tid gynnade vårtbjörken framför andra trädslag. Den klassiska björkhagen med knotiga, ofta tidigare beskurna träd, som intill nyligen varit så karakteristisk för det sörmländska landskapet hade sitt ursprung i det utbredda svedjebruket, i Sörmland kallat ”gölande”. ”Björk wäxer på afgölade ställen i ängar och hagar” skrev Petter Åvall från Bettna (1761). Svedjandet har sedan länge upphört och nu är även björkhagarna snabbt försvinnande. Förekomst av spridda vårtbjörkar i barrskogen är nästan alltid ett tecken på tidigare svedjebruk eller skogsbete. Vårtbjörken är numera ett av de vanligaste lövträden på igenplanterad åkermark. Den grövsta kända björken har en stam-omkrets på 3,8 m och växer vid Gimmersta i Julita. I skärgårdens yttre delar är björken det dominerande trädet och bildar vindpinade snårskogar i dälder och svackor. Vårtbjörken tycks vara den vanligare arten men till bladformen liknar den där ofta glasbjörken. Sådana intermediära exemplar förekom mer också här och där i inlandet.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket allmän i Uppland. 721 kartblad, 2561 kvadranter.
Almq. uppger kollektivarten Betula alba.
Vårtbjörk föredrar torra och solexponerade ståndorter. Den förekommer i glesa skogar, i hagar och skogsbryn och koloniserar hyggen före barrträden. Ofta förekommer den på berg och i klippskrevor, stundom med mycket liten tillgång till jord att växa i, något som resulterar i småvuxna men långlivade exemplar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Vårtbjörk är en ursprunglig växt som tidigt invandrat efter istiden. Den har säkerligen varit vanlig i landskapet sedan dess. Arten angavs som allmän i Gävle-trakten 1863 och i Gästrikland som helhet 1924 (Arnell). I Ovansjö och Järbo kallades vårtbjörk förr »knotterbjörk«.
De oftast antecknade följearterna till vårtbjörk är tall (23%) följd av gran, ljung, rödven, lingon och blodrot. Den största kända vårtbjörken finns i Sibbersbo i Torsåker och har en omkrets av 333 cm (A. Backlund enl. Risberg 2008). Ett tidigare landskapsrekord för björk angavs till 280 cm (Dahlbeck 1939).

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Eftersom björkarterna är så lika väljer vi att beskriva dem tillsammans. I de fall då observationer säkert gäller den ena av arterna anges det. Hybriden mellan dessa arter kan undantagsvis framställas experimentellt och antas vara mycket sällsynt i naturen (Johnsson 1945). Variationen inom var och en av föräldraarterna anges dessutom som så stor att hybriden är svår att identifiera (Jonsell 2000). Artbestämning grundad på morfologiska karaktärer misslyckades i 4 % av fallen när 1 652 vårt- eller glasbjörkar granskades av erfarna skogsbotanister. Däremot innehåller vårtbjörkens bark en del kemiska substanser (särskilt en fenol som kallas platyphyllosid) som saknas hos glasbjörk, och alltså kan fungera som artmarkörer (Lundgren m.fl. 1995).

Björkarnas fröfall på sensommaren och frögroningen under årets våta perioder spelar stor roll i björkarnas livscykel. Enligt Granström (1986) förekommer björkfrön bara sparsamt i fröbanken. Fröna mognar i ljungens tid och sprids massivt när det efter en våt period blir torrt, soligt och blåsigt väder. Fröregnet ger upphov till massor av småplantor, främst på naken jord, men även i vegetation med tunt mosstäcke och glest fältskikt. På brandfält kan små björkplantor fläckvis dominera om fröträd finns i närheten, till exempel grovbarkiga gamla vårtbjörkar som har överlevt branden. Groningen och plantutvecklingen är starkast på fuktig eller våt jord. På vanligen våt myr med tunt mosstäcke kan massor av björkfrö gro under en varm och torr sommar, även i en miljö där normalt nästan ingen björk kan växa. Björkar kommer också upp rikligt på genom skogsbruk blottad jord. I gammal skog gror fröna främst på rotvältor.

De unga björkskotten har först brunsvart bark. När de har kommit upp till cirka 3 cm diameter fäller de vanligen denna bark så att den vita nävern kommer i dagen. Sällsynta trädindivider kan behålla den bruna barken upp till cirka 8 cm diameter. På glasbjörk behålls den vita ytan genom att gamla skikt av näver efter hand faller av och blottar yngre skikt. På nedre delen av de flesta gamla vårtbjörkars stam faller inte ytliga skikt av utan spricker i stället och blir kvar, så att småningom tjocka barkåsar bildas, skilda av djupa fåror. Barkens och näverns utseende och typ av uppsprickning eller avflagning varierar emellertid så extremt, och är så beroende av trädets ålder, att artbestämning inte kan göras på denna grund. Flera tiotal typer av bark och näver kan lätt urskiljas. Skillnaderna mellan många av dessa typer kan vara lika stora som mellan träd av olika arter. Dessa typer ser ofta ut att vara ärftliga.

Björkar kan bli nästan lika höga och grova som tallar och granar, men även om skogen får växa opåverkad är det få som når så stora dimensioner. En av orsakerna kan vara björkarnas känslighet för parasiterande svampar. En av få åldersbestämda gamla björkar i Sverige växte i Tyresta nationalpark och dödades vid branden 1999. Den var 290 år gammal (Niklasson 2006). Grövst blir björkarna förmodligen i hagmarker, betade marker där träden står glest. Där har vårtbjörken en tendens att dominera. Vid Lövtjärn på gränsen mellan Gästrikland och Hälsingland fanns fortfarande 1998 en björk med 143 cm diameter och okänd ålder, tidigare troligen hamlad och därför upptill flerstammig. Vid vägkanten i Kusmyra i Järvsö växer en annan av Hälsinglands grövsta björkar.

Unga björkar med stamdiameter 5–10 cm böjs ofta ned av stor snölast och blir stående som ett omvänt U med kronan fasthållen i snön. De betas av harar. De lyckas sällan räta på sig när snön smälter. Bild i avsnittet Skog sid. 200.

Nävern är den mest motståndskraftiga delen av björkarna. Den nedre delen av en död björk står ofta kvar i skog eller på myr som ett ihåligt rör av näver, när all ved har multnat och försvunnit. När man går i det tjocka mosstäcket i äldre skog krasar det till när man råkar trampa på det tomma näverskalet av en för länge sedan fallen björk. Före industrisamhällets framväxt var slät och smidig näver den viktigaste nyttigheten från björk. Ordet näver ingår i många platsnamn. Det finns tre Näverberget, ett Näverheden, ett Näverholmen, ett Näverholmsmyran, två Nävertjärnen och tre Näveråsen i Hälsingland. Namnet Näverhoggstjärnen (nära Finneby i Ljusdal) är särskilt talande. Där högg man för att skörda näver. Nävern användes framför allt för taktäckning (under trä- eller torvtak) och för näverslöjd. En näverskomil var i finnbygderna så långt som man kunde gå i sina egenhändigt tillverkade näverskor, innan man fick ta på sig nya ofta flätade under vandringen. Beroende på underlag kunde denna sträcka vara 5–15 km (Mottiland). Brev skrivna på näver på 1300-talet har hittats vid utgrävningar i Novgorod. Även i Sverige har näverbrev från denna tid hittats. Trots näverns motståndskraft mot röta hittas så gammal bevarad näver bara i fuktig syrefri miljö.

Nävern är motståndskraftig även mot skavning. Om en björkgren skaver mot en gran- eller tallgren skadas bark och ved på barrträdet snabbare än på björkgrenen. En gran som växer under en björk skadas ofta så allvarligt att den inte lyckas ta sig upp igenom björkkronan. Bild i avsnittet Skog sid. 177.

Björkens ved är ljus och har mycket svaga årsringar, så att det blir svårare att bestämma åldern på en sågad och slipad yta eller ett borrprov av björk än på ett barrträd. Även på björkskott som är mindre än 1 cm grova är veden ljus och saknar den gröna färg, som är vanlig på klen ved från flera andra arter, till exempel pors. Däremot har unga, upp till 1 dm grova björkar ett grönt barkskikt under nävern.

Björksav flödar rikligt från kapade grenar och stammar under perioden närmast före lövsprickningen. På stubbar efter vintertid avverkade björkar samlas i snösmältningen nässelfjärilar och flugor för att dricka, men snart tar en rosafärgad svamp över och täcker stubben, och fjärilarna försvinner.

Björkarnas lövsprickning är en av vårens stora händelser. Den inträffar i vitsippans tid. I varmt soligt väder skiftar björkkronorna på två dagar från violettgrått till gulgrönt. Den ljusa gulgröna färgen övergår efter mindre än en vecka till sommarens mörkare gröna. Lövsprickningen är några dagar tidigare på vårt- än på glasbjörk, så att man på avstånd kan få en överblick över arternas fördelning över en större areal. Skillnaden gäller både vuxna träd och lövsly, men en sortering på denna grund är inte ofelbar. Skillnader mellan individer av samma art kan vara minst lika stor.

Björkarna blommar strax efter lövsprickningen, i vitsippans tid. Honhängena står upp och hanhängena hänger. Intensiteten i björkarnas blomning varierar. Vissa år kan hängeknoppar vara sällsynta. Vårarna 2012 och 2014 var många björkar bruna av hanhängen. Björkarterna växer ofta tillsammans och de blommar med mycket liten tidsskillnad. Genast efter blomningen blåser hanhängena ner och honhängena vänder sig från upprätt till hängande ställning. Honhängena med sina frön mognar i ljungens tid, då fröspridningen snabbt blir riklig. Många mer eller mindre intakta hängen sitter dock kvar under höst och vinter, och fröna blir då en viktig föda för grön- och gråsiskor. Stora björkar drar på vintern till sig orrar, som betar knoppar.

Under sin första vinter behåller björkplantorna ofta gröna blad. Därefter övergår plantan till ett moget stadium med löv som på hösten gulnar enligt ett visst mönster och faller av. På unga träd med uppåtriktade skott förblir de översta bladen längre gröna. Till sist blir även dessa gula och faller av. På gamla vårtbjörkar med hängande grenar signaleras höstens ankomst genom att avgränsade 0,5–1 m stora grenar gulnar i en för övrigt grön krona. Småningom gulnar även resten av bladen. På gamla glasbjörkar är de första gula löven mer utspridda. Regniga somrar som 2009 och 2012 övergår björklöven på hösten mer till brunt än till gult, beroende på svampangrepp. Efter översvämningarna i Voxnan- och Ljusnandalarna 5–15 september 1985 såg man att björkar vars stammar och rötter hade dränkts gulnade mycket tidigare än övriga och fällde löven tidigare. De grenar av en björk som omger en lampa har blad som behåller sin gröna färg längre, gulnar senare och faller av senare än övriga blad på trädet.

Björkarnas anpassning till ett nordiskt klimat visar sig bland annat när hård vårfrost dödar späda björklöv. Nya löv växer ut, och trädet kan en tid stå med dubbel lövskrud, en brun och en grön. Även efter svår torka kan en liknande nybildning av blad äga rum, som i augusti 1994. I slutet av oktober 1994 kunde man se vissa björkar stå helt gula, medan andra var till största delen avlövade. Troligen var de gula bladen sådana som hade utvecklats efter torkan, gulnat sent och fortfarande satt kvar.

Skogsbrand dödar de flesta björkstammarna men kan lämna rotsystemen intakta så att de kan skjuta nya skott. Särskilt från unga rotsystem och stubbar är skottutvecklingen stark. Trots tämligen hård brand kan även stammar klara sig. På Innerstön i Njutånger överlevde några grovbarkiga vårtbjörkar branden 2008 och stod fortfarande friska 2010 på en hårt bränd yta där tallar och granar hade dödats. Deras tjocka bark var då nertill till stor del kolad och svart. Även vid branden i Hassela 2008 överlevde många av de stora björkar som hade lämnats på hyggena. Ibland skadas barken på ena sidan av stambasen. Likaväl som på tall repareras en sådan skada genom invallning. Ett brandljud uppkommer. Brandljud på björk med invallning efter en brand har setts på flera ställen i Ensjölokarnas naturreservat i Ramsjö. Invallningar efter två bränder har setts på Vandelåsen i Ramsjö och Långsidberget i Ytterhogdal.

Björkarna hör till de för svampangrepp mest utsatta trädarterna. Fnöskticka Fomes fomentarius, björkticka Piptoporus betulinus, sprängticka Inonotus obliquus, zonticka Trametes ochracea och slingerticka Cerena unicolor konkurrerar om herraväldet i den åldrade, skadade eller döende björkens ved. Alla kan de troligen bidra till björkens undergång och ofta ser man flera av dem tillsammans. Mindre aggressiva är eldticka Phellinus igniarius, svart eldticka P. nigricans och björkeldticka P. lundellii. Sprängtickans utveckling i en björkstam är överraskande. Det mörka mycelet växer diffust ut i ett avsnitt av stammen. Samtidigt bildas en svulst intill detta diffusa mycel. Svulsten växer igenom barken och trycker på nävern inifrån, så att nävern spricker och den svartbruna svulsten exponeras. Slutligen växer inom ett annat avsnitt av stammen fruktkroppar fram i barken, under nävern. Dessa bryter inte igenom nävern förrän i ett mycket sent stadium och är på grund av detta dolda liv ganska lite kända. Fruktkropparna utvecklar dels porlager, dels knölar, som trycker ut nävern.

Efter sin död bryts björken ned mycket snabbt, av de nämnda arterna och av sekundära rötare som dynor och flera skinn och tickor.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Vårtbjörk växer på torrare, mer väldränerad och ofta näringsfattigare mark än glasbjörk. Den växer gärna i blockig moränmark och i bergsbranter, t.ex. i sydbergen. Som inslag i barrskogen ser man den inblandad i granskogssluttningar och i ljusa lingontallskogar. I ungskogsfas kan den dominera på bergiga hyggen och på sandig–grusig mark. Enstaka träd lever sedan kvar i äldre gran- och tallskogar och kan då bli upp till ett par hundra år gamla. Vårtbjörken finns också regelbundet t.ex. på tallskogsuddar vid skogssjöar, i älvbrinkar och på moränåsar i dalgångarna. Den är också vanlig i kulturnära blandskog, i skogsbryn och beteshagar.
Vårtbjörken är uppskattad som odlingsträd, i alléer och björklundar. Särskilt hängbjörksformer ses ofta på äldre gårdstun, de mer utpräglade sannolikt ofta inköpta från plantskolor. Enstaka björkar sparades också på gammal hackslåttmark.