vårstarr

Gammal bofast art. 

För denna art finns endast en uppgift: Sveg: Nilsvallen (16E 6f, Fristedt 1854). Fristedt var medveten om att arten var ny för landskapet men anger inga detaljer. Belägg är okänt.

Vårstarr är troligen ursprunglig på torr mark med låga gräs och örter i obetad klipp- och hällmarksterräng. Den är dock starkt kulturgynnad, framför allt betesgynnad, och växer främst i solexponerade slänter i välhävdade naturbetesmarker. Ibland kan man också finna den på torra, soliga åker- och vägrenar med glest och lågvuxet fältskikt.

På flera lokaler har vårstarren minskat eller försvunnit på grund av de senaste årens kraftiga mossväxt. Den konkurreras också ut på grund av igenväxning och alltför stark gräsdominans på grund av upphört bete, konstgödsling och kvävenedfall.

Allm. torrängsväxt på skogshällar, i åssand, vid vägkanter och hagar, på gravhögar etc. Vid Götarsvik i Lillkyrka växte den 1991 vid Hjälmaren i en torvmatta intill vattnet.

Tämligen allmän-allmän på Mälarslätten; högre upp spridd i kulturområden. I Skogslåglandet. och Bergslagen mer eller mindre bunden till extremt utbildad torrängsvegetation (undantagandes i kalkområdet), vilket tyder på, att klimatet här är mindre gynnsamt än på Mälarslätten. Uppträder dock i regel i befintliga, S-vända örtbackar med tidig snöavsmältning ända upp i Övre Bergslagen (Talrik även på sin nordligaste lokal = dalsluttning [nu igenväxande] vid Ö. Djupkärra i Norberg[!].) Utbredningstyp: S2.

[Carex caryophyllea x panicea: Uppges i tvenne brev av A. E. Luhr 1886 vara funnen på flera (delvis namngivna) ställen i SÖ. Västmanland (Luhr manuskript 1885–89). Bevarade belägg från Kungsåra: "Stora Kvistberga in pasquis humidis prope lacum inter parentes" (GB, S) är emellertid artren C. caryophyllea (det. C. Blom och !).]

Sannolikt något förbisedd.

506 Carex caryophyllea Latourr.

Syn.: C verna Chaix

This species occurs in large parts of Europe and W. Asia. The distribution in Asia is partly uncertain. It has been introduced into eastern N. America, probably more than the map shows. Closely related taxa occur in E. Asia, for instance C. conspissata V. Krecz., C. nervata Franch. & Sav. and C. microtricha Franch., also considered as subspecies or varieties of C. caryophyllea (cf. Meusel et al. 1965, map p. 73).

Vårstarr växer på torr, grusig eller sandig mark. Den solälskande arten är bunden till låg vegetation på öppna marker, särskilt sydvända betade torrbackar och åssluttningar; man finner den även på tunn jord nära markhällar, i bryn och på åkerrenar. Den är betesgynnad och uthärdar varken igenväxning eller gödsling.

Med tanke på hur mycket arealen ogödslad, välhävdad ängs- och betesmark har minskat under 1900-talet står det klart att vårstarren har minskat avsevärt. De bestånd man nu finner består ofta av små restförekomster kring uppstickande block, vid stängselstolpar och i skogsbryn, där gödslingens effekter är mindre.

Vårstarr växer solöppet på torr, ganska mager och välhävdad mark, gärna på finkornigt underlag, som tidigt värms upp av vårsolen. Den är en karaktärsart för betade, stäppartade torrängar på Stora Alvaret, ofta med släktingen backstarr C. ericetorum i nära sällskap. Vårstarr växer även på sandgräshedar, glesa och luckiga skogar, klapperstensvallar vid havet och sandiga trädesåkrar. Ibland ses den längs skogsvägar, i betade hässlen och tuviga fuktängar. Vårstarr klarar även extrema miljöer som grusalvarens uppfrysningsmark. Arten är något kulturgynnad och ses i nyligen röjda betesmarker. Till skillnad från backstarr klarar vårstarr att växa även i yngre gräsmarker på lokaler som tidigare varit uppodlade och gödslade (Honor Prentice muntlig uppgift 2022).

Vårstarr är vanlig över större delen av Öland, mer jämnt utbredd än backstarr, och klarar sig bättre än släktingen i östra sjömarken och de nordligaste socknarna, Böda och Högby. Vårstarr är beroende av fortsatt hävd och skötsel av naturbetesmarker. Efter torrsommaren 2018 försvann den, åtminstone tillfälligt, från flera lokaler.

Vårstarr kan förväxlas med backstarr, de två växer i liknande miljöer och ibland tillsammans. Båda är småväxta med håriga fruktgömmen. Vårstarr bildar utlöpare och har gröna–blekbruna bladslidor. Nedre stödbladet är grönt och axfjällen har grön mittnerv. Backstarr saknar utlöpare och bladslidorna är rödanlupna. Nedre stödbladet är rödbrunt och axfjällen hinnkantade med ljus mittnerv. Någon gång har myror setts sprida frukter av vårstarr (Honor Prentice muntlig uppgift 2022).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torrängar (gärna betade), sandmarker, betesmarker på grus och sand t.ex. ovan kalkhällar; ofta antecknad för ängen. Johansson (1897) angav ”H. o.d. ofta på sandjord”. Troligen har frekvensen inte förändrats sedan 1800-talets slut.

Vårstarr växer öppet på torr till frisk, mager, gärna sandig och skalpåverkad jord, som är glest och lågt bevuxen med gräs. Den är känslig för igenväxning och tål inte gödsling och påträffas därför i naturbetesmarker, torrbackar, hällmarker och övre, torrare delar av strandängar vid kusten, där den är karaktärsart tillsammans med knippfryle och mandelblom. I inlandet har denna typ av marker i stor utsträckning vuxit igen och här har arten minskat, framför allt i södra delen av landskapet.

Vårstarren växer i lågväxt, gärna sydexponerad torr gräsmark. Arten har liknande krav som backstarr och växer ofta tillsammans med denna. Den tolererar dock surare miljö och har därför jämnare spridning i landskapet. Vårstarr är starkt betesgynnad, oftast helt betesberoende. Den försvinner på många lokaler då betet upphör.

Vårstarren är sällsynt och dess livsmönster har inte närmare studerats. Större delen av bladen övervintrar gröna. Den blommar i vitsippans tid. Den växer eller växte på alla av oss sedda lokaler i ganska torr gräsmark. I Långvind fanns järnmalm och masugnsslagg i närheten och i Voxna hade grästäcket utvecklats på svart jord med småbitar av blågrön masugnsslagg.

Vårstarr är en sydlig art, som i Hälsingland ger intryck av att ha kommit in under de senaste århundradena, etablerat sig på ett fåtal ställen men inte nämnvärt spritt sig ut i landskapet. Det finns bara två gamla anteckningar om arten, den ena en oprecis uppgift från Järvsö, den andra från Håsta i Hudiksvall, belägen i jordbrukslandskap men nära hamn, industri och handel. Där växer den fortfarande.

Fyra lokaler har upptäckts under vår inventering, alla med stor sannolikhet gamla, eftersom de är på gammal kulturmark. Tre av dessa (Svabensverk, Långvind, Voxna) är knutna till lämningar av hyttor (masugnar). Kalk är en av råvarorna i masugnsprocessen och slaggen blir basisk. Den återstående är på kulturmark (Edsbyn) och kan förknippas både med jordbruk och handel.