vårkrokus

Vårkrokus är en vanlig prydnadsväxt som sällan förvildas. Den är inhemsk i södra och mellersta Italien samt på Balkan.

Prydnadsväxt, känd förvildad i Sverige sedan 1830-talet, möjligen tidigare än så i Närke.

Ny bofast art; odlad som prydnadsväxt och förvildad i anslutning till bebyggelse; sannolikt etablerad.

Vårkrokus, som är inhemsk i centrala och södra Europa, förekommer i många färgformer från vitt till mörkblått; en vanlig sort har vita blommor med blålila strimmor. Arten har odlats länge som prydnadsväxt; första småländska uppgift är från Västervik Västrum Helgerum i parken 1836 (Ingeström ms 1837). Man finner den ofta vid ödetorp och i gamla trädgårdar. Den förvildas – nog mest med utkast – utanför tomter, i slänter och bryn samt på avfallsplatser.

Vårkrokus är ursprunglig i södra och mellersta Europa. Den har förekommit länge i odling och är än idag en populär vårväxt i öländska trädgårdar. På Öland blommar den i skiftet mars–april, något senare än snökrokus C. tommasinianus och bägarkrokus C. chrysanthus. Redan i Sterner (1938 och 1986) anges vårkrokus som smått förvildad. Vanliga växtplatser på dagens Öland är vägkanter, busksnår och kulturpåverkad gräsmark dit den har spridit sig från närbelägna trädgårdar. Vårkrokus ses också som trädgårdsutkast och kvarstående på ödetomter. En udda växtplats är klapperstensvallar norr om Byxelkrok, Böda sn. På några lokaler är den tydligt bofast, exempelvis i en betesmark vid Ytterby, Egby sn, där hundratals vårkrokus i olika färger blommar i början av april. Det finns ytterligare några lokaler i hässlen, glesa tallskogar samt gamla stenbrott på gränsen till alvaret där vårkrokus bedöms vara väl etablerad och bofast. Fynden är fördelade över större delen av Öland förutom Stora Alvaret och barrskogarna längst uppe i norr.

Vårkrokus har ganska stora blommor (kronflikar 15–30 mm breda) oftast i lila, och alltid utan gula inslag. Kronröret är lila även hos de plantor som har violettrandiga eller vita kalkblad. Det finns idag småblommiga former av vårkrokus som då kan förväxlas med snökrokus C. tommasinianus. Rotknölen hos vårkrokus har grova, parallella fibrer mot basen, lite finare nätmönster upptill; den liknar utsidan av en kokosnöt. Snökrokus har rotknöl med tunna fibrer (Tyler 2012 a).

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast.
Odlad växt, som på flera håll spritt sig kraftigt vid gamla boplatser och i trädgårdar. Äldre bestånd domineras ofta av plantor med vita blommor (men alltid med blåviolett i kronröret). Den växer också i gräsmattor, främst på kyrkogårdar, där den ursprungligen planterats. Den är även spridd med trädgårdsutkast till jord- och skräphögar och har noterats från vägkanter och gräsmarker nära hus. Arten trivs bäst med något fuktiga förhållanden under våren. En rik förekomst finns i öppen ängsmark söder om Akebäcks kyrka. Här observerades vårkrokus redan 1980. Vid den tiden var lokalen en hästbetad hage med spår av äldre bebyggelse. Krokusen var ännu kvar 2012, då betet sedan lång tid tillbaka upphört. Den växte nu i högt och tätt gräs, men var fortfarande ganska riklig.
Artens odlingshistoria på ön redovisas av Johansson (1998).

Odlad prydnadsväxt från sydöstra Europa. Utkastad, kvarstående eller förvildad nära bebyggelse. Funnen på kyrkogårdar, ödetomter, vägkanter i villasamhällen samt på skräpmark.

Vårkrokus är en allmänt odlad trädgårdsväxt som ofta planteras ut i parker och gräsmattor, liksom på vägslänter, där den ibland kan bli länge kvarstående. Den sprids också med utkast, men är knappast fröspridd.

Prydnadsväxt som växer vilt i centrala och sydöstra Europa. Arten odlas allmänt och påträffas ofta förvildad med trädgårdsavfall eller som kvarstående efter upphörd hävd.