vårkorsört

Ej tidigare publicerad från Dalsland.

Endast ett fynd: Tännäs: Funäsdalen vid Turisthotellet (1981, Kjell Eriksson i UPS). Man får anta att det var en tillfällig förekomst. Fyndet är inte publicerat tidigare.

1846 Senecio vernalis Waldst. & Kit.

This species originates from E. and E.C. Europe from where it has spread <luring the last hundred years westwards and northwards. It occurs as a casual in outlying localities in the north.

Vårkorsört är en ganska sent inkommen, starkt kulturgynnad växt som blivit bofast i landskapet, även om den kan vara obeständig på enskilda lokaler. Den ettåriga, ljusälskande och konkurrenssvaga arten växer enstaka eller, vilket är vanligare, i glesa bestånd på torr, sandig/grusig och glesbevuxen mark eller lätt åkerjord. Typiska växtplatser är dynområden, sandiga gräsfält, vägkanter, skärningar, stationsområden, sandtag, fyllnadsjord samt trädes- och omställningsåkrar i lättjordsområden. I de senare miljöerna kan arten ibland uppträda i oerhörda mängder.

Vårkorsört, som är hemmahörande i sydöstra Europa och Orienten, är känd från Sverige sedan 1860-talet. I Halland sprider den sig fortfarande.

Inkommen med vallfrö och vildväxande i Sverige sedan 1860-talet.

Ny bofast art. Vårkorsört är troligen inkommen som vall- och åkerogräs (jfr. Nordström 1907).

Tillfälligt insådd i gräsmatta och på vägren. - 2 (2).

1; Mälarslätten: Dingtuna Ö om Dingtuna nedlagda station, liten, S-vänd moränslänt mot banområdet. Tämligen många ex. bland Senecio viscosus, Fallopia dumetorum m.m. 1977–79(!, UPS).

Utbredningstyp osäker (torde dock bli sydlig).

Status: ursprungligen inkommen med vallväxtfrö och som sådan först uppgiven 1864 från Hardeberga (Lilja 1870), men under slutet av 1800-talet snabbt spridd och nu sedan länge fullständigt naturaliserad (se vidare TTy 1999a).
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: normalt utvecklade vårformer är alltid långt och tätt ullhåriga men exemplar som påträffas blommande senare på året är ofta mer eller mindre kala och kan lätt ge upphov till felbestämningar – huruvida denna variation har en genetisk bakgrund eller betingas av groningstid och dagslängd är dock okänt.

Vårkorsört är ursprunglig i sydöstra Europa och noterades i Sverige första gången i Skåne 1864 dit den troligen inkom med vallfrö. I Småland har spridningen av växten främst skett via järnvägsnätet (Edqvist & Karlsson 2007), något som inte tycks vara för handen på Öland. De första öländska fynden gjordes i stället i åkrar och trädor, något enstaka från grusgropar.

Vårkorsört växer solöppet på torr, sandig–grusig mark. Än idag står sandiga åkrar och trädor för ca 40 % av fynden. Andra miljöer är gamla grustäkter, rasbranter vid havet, strandklapper och grusplaner. Flera fynd är gjorda på betade sandgräshedar med slitet växttäcke. Nytt är att vårkorsört även har tagit steget ut på Stora Alvaret där den några gånger noterats på betade torrängar.

Vårkorsört noterades först i de västra socknarna, från Högsrum och söderut till Ventlinge. Idag utgörs kärnområdet för arten i stället av de östra och sandrika socknarna N. Möckleby, Gårdby och Sandby. Från västra sidan av ön har den delvis försvunnit i takt med att sandiga åkrar lagts igen. Jämfört med Sterner (1938) har en viss ökning konstaterats i Sterner (1986). Ökningen är numera avstannad och växten förefaller idag vara på retur vilket stöds av statistiska analyser. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Inkommen, bofast.

Inkommen, tillfällig.
Äldre fynd på barlast, på stranddrift och i åker, nyare fynd på jordhög och dammvall.

Vårkorsört är bofast i södra Sverige, men i Bohuslän förekommer arten endast tillfälligt på torra, öppna ställen i kultur- och skräpmark. 

Vårkorsörten är en ettårig, relativt sent inkommen art. Vid sekelskiftet 1900 hade den nått Sörmland och synes därefter ha ökat i frekvens. Växten sprids med frövaror och uppträder allt oftare i nysådda gräsytor på vägslänter och på banvallar men är osäkert bofast och tycks ha svårt att bibehålla sig med frösådd på lokalerna.

Östeuropa, västra Asien. I Sverige mest i de sydliga landskapen, längre norrut tillfällig.

Vårkorsört är sent inkommen och sent spridd i Sverige (Edqvist & Karlsson 2007), vilket kan förklara att den inte finns med i Wiström (1898) eller i Säfverstams manus från 1960-talet. Dock hittades den i Hälsingland 1906 och 1935. Vi har sett den bara sex gånger, på flera ställen bara något enstaka år. Den fortsätter tydligen att förekomma tillfälligt, sporadiskt och i små antal.