vårfryle

Gammal bofast art. 

Vårfryle är ursprunglig men något kulturgynnad. Den växer på torr till fuktig mark, främst i löv- och blandskogar, men också i glesa barrskogar, särskilt i gläntor och på hyggen. Man kan även finna den beteskänsliga arten i hagmarker med lågt betestryck samt utmed vägar och diken i skogsterräng.

Allmän

Allm. i frisk–fuktig barrskog och i avtagande grad i ängslövskog, hagar, kalkberg, vägkanter m.m. Av myrförekomster märks en bland skvattram vid Hjälmarsholmsmossen i Mellösa 1989.

Trivialart.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

163 Luzula pilosa (L.) Willd. and allied species.

The map shows L. pilosa (Europe and W. Asia) and some closely related species, viz. L. rufescens Fisch. in C. and E. Asia and NW. North America, L. plumosa E. Mey. in isolated C. Asiatic areas, L. japonica Buchen. (syn.: L. plumosa var. macrocarpa [Buchen.] Ohwi) in E. Asia and L. acuminata Raf. In N. America. Together these taxa form a circumpolar distribution pattern (Hultén, Circumpol. I, p. 186 and map 176). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 86.

Perenn, tuvad graminid med korta utlöpare och långa, mjuka, ljusa hår längs bladkanter och i slidöppningar (särskilt tydligt nedtill, ser ut som bomull som släppt från en bomullstuss). Små, tuvade “strutar” med 1–2 dm långa, mjuka (men vintergröna!) blad, som är rödanlupna och mjukt rännformiga vid basen, men planar av till en rätt bred, friskt grön bladskiva med en något förlängd, trubbig spets (“dutt”). Får tidigt på våren en 1–2 dm hög, upprätt stängel försedd med några mot stängeln tryckta, uppåtriktade blad. Toppställd blomställning med 6-taliga, mörka blommor på slanka skaft. Blommorna sitter ensamma, de flesta på ett egna skaft, men några på grenade skaft). I frukt förlängs skaften betydligt (till 5 cm), så att fruktställningen blir flocklik. Frukten är en kapsel som innehåller (högst) 3 frön med tydligt elaiosom.

Vårfryle är en osedvanligt välspridd växt som är allmän i många miljöer ända upp på fjället. I trivial skog är den ofta den enda mer bredbladiga graminiden. Sommartid är blomningen över, men det brukar gå lätt att hitta liggande rester av fruktställningen.

Förväxlingsrisk:
Mjukhåriga, gräsliknande, trubbspetsade blad kombinerat med flocklik fruktställning utesluter för det mesta andra växter.
I fjällen finns några liknande frylen, som dock alla har så gott som kala blad: bågfryle (Luzula arcuata subsp. arcuata), som har smalare blad, och blommor som sitter några få tillsammans; fjällfryle (L. wahlenbergii), som har mindre, klaselik fruktställning; vippfryle (L. parviflora) (nästan enbart längst norrut, men där även nedanför fjällen), som har en rätt stor topp där blommorna sitter i slaka, klaselika samlingar.
Storfryle (L. sylvatica) (sällsynt i sydvästra Sverige) har upp till meterlång stängel som något liknar en jättestor vårfrylestängel, men de basala delarna är helt annorlunda.

Vårfryle växer på torr eller svagt fuktig, mullrik jord, ofta på grusåsar och moränbackar. Växten påträffas i de flesta glesa skogar, särskilt ristallskog och ekskog, men även i gläntor i mager granskog. Den är vanlig även på öppen mark, t.ex. i hedartad vegetation med ljung Calluna vulgaris, lingon Vaccinium vitis-idaea och blåbär V. myrtillus, liksom i lätt skuggiga, svagt betade hagar, på hyggen och skogsvägskanter.

Vårfryle växer i frisk, mullrik och efter öländska mått mätt något kalkfattig skogsmark. Den är främst funnen i barrskogar med tall, ädellövskogar samt i hässlen, de sistnämnda ofta betade. Vårfryle växer även i granskog, ekhagar och avenboksskog. Ofta dyker den upp på hyggen och utmed skogsvägar.

Vårfryle växer främst inom Mittlandet, västra kustskogen och i de nordliga, skogrika socknarna Böda och Högby. Växten saknas på Stora Alvaret. Utbredningsmönstret känns igen från Sterner (1938). Vårfryle är funnen i marginellt fler socknar idag. Å andra sidan har den inte återfunnits på utpostlokalen i söder, Stora Dalby lund i Kastlösa sn. Den beskogning som skett av landskapet har gynnat vårfryle. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att växten i princip är oförändrad.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Frisk till torr tallskog, ängsbarrskog, blåbärsgranskog, lövskog, hassellundar, sumpskog och ängen; någon gång på tallbevuxen sandhed och sandstrand. Ofta i utbredda bestånd. För dessa biotoper stämmer Johanssons (1897) ”Allest.” mycket bra in även i dag. Dess vanlighet framgår även av den höga närvaron i provrutorna.

Vårfryle växer på frisk till fuktig mark i alla typer av skogar, som inte är alltför täta, gärna längs stigar och hjulspår, i gläntor och på hyggen, men arten förekommer också ofta mer öppet i hagmarker och buskvegetation samt på vägrenar. Mycket ofta ser man vårfryle växa ihop med vitsippa, harsyra och ekorrbär.

Vårfryle växer främst i hedbarrskogar och magrare lågörtrika skogar. Ibland förekommer den även i lundar och sumpskogar, samt ofta i magra beteshagar med björk och ek. Etableringen gynnas av omrörning av marken och vårfryle uppträder därför ofta på bar mineraljord längs skogsvägar och på hyggen.

Liksom övriga frylearter är vårfryle en fröbanksväxt. Den kommer upp rikligt på hårt bränd mark där jordstammarna av blåbär och lingon har dödats. Den är även en kraftfull konkurrent i det etablerade täta vegetationstäcket i skogen och en av de arter som sällan saknas i barrskogen. Vårfryle sprids av myror, som bär med sig dess frön, men tappar en del, som gror och rotar sig på nya nakna ytor. Man kan till exempel se rikligt med vårfryle på en fuktig gammal låga som myrorna använder som bro över en bäck. Likaså kan det komma upp mängder av vårfryleplantor på resterna av en utriven myrstack.

Vårfrylens blad hör till de mest pålitligt övervintrande. De gröna tuvorna sparkas fram under snön av rådjuren och betas, och där de inte har betats kommer de fram gröna när snön smälter. Ofta får bladen en kraftig rödfärgning på hösten, vilket inte verkar nedsätta deras vitalitet, men under en regnig och mild vinter kan de delvis svartna. Medan marken på våren fortfarande är tjälad kan man se 3 cm långa fertila skott på väg upp. Vårfryle blommar i blåsippans tid. Märkena kommer ut först, innan kalkbladen är utslagna. När dessa slår ut kommer även ståndarknapparna fram. Stora gröna omogna frukter finns i ekorrbärets tid och moget frö i linneans tid.