vårarv

Gammal bofast art.

751 Cerastium semidecandrum L.

This species is almost entirely restricted to Europe. The distribution is not clear in details. It has been introduced into N. America, Australia etc. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 144.

Vårarv år ursprunglig men kulturgynnad. Den lågvuxna, ettåriga och mycket konkurrenssvaga arten växer oftast rikligt på torr, sandig/grusig mark med gles växtlighet. Vanliga biotoper är sandhedar vid havet, torrbackar, glesa vallar, betesmarker, grustag, grusplaner, järnvägsområden och andra ruderatmarker.

Torrängs- och hällmarksväxt, gärna på diabas och kalk. Vårarv är ojämt spridd över Närke och saknas i stora delar av Skogsbygden. Växtplatser är även strandklippor, bangårdar, kalkberg, åkrar och murar.

Massförekomster har setts i bl.a. sandjordsvallar vid Nydalen i Hammar 1991, i Ramundeboda Ö om klosterruinen 1990 och S om Velanda på åssand 1990.

Spridd-tämligen sällsynt på Mälarslätten; sällsynt i Skogslåglandet; sju angivelser, alla obestyrkta, från Västra Bergslagen (åtminstone lokal 8 säker). Sydlig art, vilkens utbredning N Mälarslätten begränsas av ogynnsamt temperatur- och i viss mån nederbördsklimatet. Utbredningstyp: S3.

Sannolikt ganska förbisedd under 1970-talet.

Vårarv är vanlig i betade torrängar, gärna där sanden blottlagts genom tramp eller nötning. På alvaret växer den i mosskuddar eller tunt vittringsgrus som täcker kalkhällen. Vårarv noteras ofta nära människoboningar såsom i gräsmattor och på grusplaner. Den växer i ruderatmiljöer (gamla sandtag, jordhögar och stentippar), vid bevattningsdammar, i åkerkanter, vägrenar och på sandstränder.

Vårarv är en vanlig växt och spridd över hela Öland. De flesta miljöer duger för vårarv så länge de är torra och varma tidigt på våren samt har lite glesare växttäcke. Vårarv klarar även att växa på tydligt kalkpåverkade lokaler.

Vårarv skiljs från andra arter i släktet främst på sina brett hinnkantade stödblad. Ytterligare en användbar karaktär är vinkeln på blomskaftet som ändrar sig under olika faser i utvecklingen. Vid blomningen är blomskaft uppåtriktat, när frukten börjar mogna vinklas det rakt utåt sidan för att slutligen peka rakt uppåt igen när fröna har spridits och kapseln är tom.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr miljö på sand och kalk: alvar-mark och hällmark, ofta i mosskuddar, i blottad jord eller grus på kalkhäll, vid stigar och markvägar; även torrängar, gärna i störda partier, vid stigar eller körspår, i gårdsmiljöer, i gräsmattor samt på ruderatmark. Andelen provrutor visar att arten är allmän, och siffrorna skulle säkerligen varit högre om dessa inventeringar gjorts tidigare på året. Vi bedömer att vårarv är klart vanligare (och framför allt jämnare spridd) än alvararv, som noterats från en högre andel provrutor. Möjligen försvinner den grövre alvararven inte lika fort efter blomningen som sin vekare släkting. Johansson (1897) angav arten som ”Allest.”. Detta stämmer ganska bra än i dag.

Vårarv förekommer på öppen, frisk till torr, sandig till lerig jord på betade havsstrandängar och andra gräsmarker, på tunt jordlager på berghällar, på murar, i vägslänter, på banvallar och dikeskanter. Man ser den ofta på våren tillsammans med nagelört, styvmorsviol och andra små, tidiga ettåriga arter.

Vårarv har troligen kommit in med kulturen i äldre tid. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 anges den förekomma flerstädes utan att några lokaler preciserades. Detta innebär säkert att den var betydligt vanligare runt Gävle under 1800-talet än den är idag. Artens minskning beror bland annat på upphörande bete och slåtter samt en allmän eutrofiering som gör att arten konkurreras ut av annan växtlighet.

Den i särklass vanligaste följeväxten är nagelört (65%) följd av sanddraba, maskrosor, femfingerört, sandnarv, röllika och vårförgätmigej. Vårarven blommar i början eller mitten av maj. Under torrår kan växten vara omöjlig att hitta redan i mitten av juni.