vägtistel

Gammal bofast art.

Allmän

Vägtistel är möjligen ursprunglig på klippiga/grusiga havsstränder och strandängar. Främst är den emellertid en kulturmarksart som växer på torr till frisk mark i natur- och kulturbetesmarker, på åker- och vägrenar, vid gårdar, i grustag, på stations- och industriområden samt avfallstippar.

Beträffande denna art finns endast en, något vag uppgift: "Vämdalen, vid gamla vägen till Klöfsjö (Behin)." Rapporten är publicerad av Dusén (1880). Man får anta att fyndet gjordes mellan Vemdalens kyrkby och Vemdalsskalet.

1867 Cirsium vulgare (Savi) Ten.

Syn.: C lanceolatum (L.) Scop., non Hill

This variable species occurs indigenously in most of Europe and probably in N. Africa and W. Asia. It has been favoured by clearings and agriculture and introduced into several places in the world, for instance C. and S. Africa, N. and S. America, Australia and New Zealand.

Fukt-, frisk- och torrängsväxt, allm. i hela området. I naturlig vegetation växer den i en fuktäng vid Lövbrickan i Kil. Den är antecknad från fuktiga växtplatser i kärrängar, på sandstrand och i dennas driftrand, bland kalmus i en fuktäng, vid skogsbäck, på strandremsa mellan alkärr och Hjälmaren etc. men vanligare i friska hagar, åkrar och skräpmark. Asplund (1925) fann den på kolbottnar i Garphyttans nationalpark.

Oftast sparsamma förekomster med enstaka eller ett fåtal exemplar, i många fall tydligen tillfälligt uppträdande. Spridda lokaler i landskapet, sällsynt i de norra inlandssocknarna och ovanför Resele ­- Ramsele. - 70 (30).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Vägtistel är troligen ursprunglig i miljöer som steniga havsstränder, gärna med tångvallar. Vid en inventering sommaren 2008 av de moränöar med fågelkolonier som ligger strax norr om Ölandsbron, visade sig samtliga hysa vägtistel. Andra naturliga ståndorter är grusalvar, sprickrik kalksten, karster och kalkstensklinter. Vägtistel växer på öppen, kväverik mark och är främst vanlig i ruderatmiljöer som jordhögar och stentippar. I friska betesmarker dyker den upp, ofta i stor mängd, när röjningar skett men blir oftast kortlivad. Vägtistel gynnas av mänskliga aktiviteter i odlingslandskapet och ses i vägrenar, åkerkanter, gårdsmiljöer, på hyggen och grusplaner.

Vägtistel är väl spridd på Öland utan några utbredningsluckor. Att den är bestämbar under större delen av året bidrar till de många fynden. Vägtistel gynnas av en ökad näringstillgång i landskapet.

Gammal, bofast.

Ursprunglig, kulturföljeslagare.
Öppen, torr miljö: torrängar, strandängar, sand- och stenstränder (gärna i driftvallar); sekundärt och mer rikligt i vägkanter och åkerrenar, på brukningsvägar, beten samt olika typer av ruderatmark. Vägtistel är troligen ursprunglig på stränder. Englund (1942) redovisade vägtistel från 533 strandavsnitt efter sina inventeringar av Gotlands stränder 1928–36. Han betraktade den som sekundärt spridd till grusiga kustavsnitt och på kulturpåverkade ställen men som möjligen ursprunglig på klippkusterna i nordväst, där den stod på vittrad märgelsten tillsammans med exempelvis de ursprungliga arterna åkerfräken Equisetum arvense och hästhov Tussilago farfara.

En planta med vita blommor har påträffats vid ett tillfälle i Visby, norr om flygfältet, i vägkant, under några år på 1980-talet (Larsson 1994).

Vägtistel förekommer spridd över hela Gotland, och andelen provrutor med arten visar att den är allmän. Dagens frekvens stämmer någorlunda med Johanssons (1897) ”Allest.”.

Vägtistel är som de flesta tistlar kvävegynnad och växer exponerat på torr till frisk näringsrik jord kring gårdar, i gödslade betesmarker, på markvägar, åkerrenar, vägkanter, i grustag och skräpmarker av olika slag. På havsstränder finner man den på tånggödslade ställen bland sten och grus.

Vägtistelns överblommade holkar öppnar sig i torrt väder och de stora vitgrå fröna med stora fjäderpenslar tränger sig ut och kan fångas av vinden. De behöver stark vind för att flyga långt. Fröet lossnar från penseln vid mycket lätt beröring. Vägtistel dyker upp, ofta enstaka, på hygge, brandfält, vägkant, betesmark och andra platser där fläckar med naken jord underlättar groning och etablering. I allmänhet torde fröna ha flugit in. Första året utvecklas en grön rosett, som övervintrar. Om den är tillräckligt kraftig kommer nästa år en blomställning. Vägtisteln blommar i mjölkens tid och kan ha blom och omogen frukt i ljungens tid.