Taxasida

väddklint

Centaurea scabiosa

L.

väddklint är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

väddklint är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • väddklint
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Centaurea scabiosa
Vetenskapligt namn, fullständig form
Centaurea scabiosa L.
Svenskt namn
väddklint
icelandic
Fagurkornblóm
norwegianBokmal
fagerknoppurt
norwegianNynorsk
fagerknoppurt
Finskt namn
ketokaunokki
finlandSwedish
väddklint
Danskt namn
Stor knopurt
Foton
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2018-07-10
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Katarina Stenman
Gimonäs, Umeå kn 2025-07-02
Cloé Lucas
2023-10-03
Peter Ståhl
Järvsta, Gävle 2012-07-18
Anders Delin
Högen, Bergsjö 1984-07-22
Patrik Engström
Lidingö 2023-07-01
Katarina Stenman
Ale Stenar 2022-07-05
Katarina Stenman
Örenäs 2022-06-30
Patrik Engström
Tofta 2010-07-20
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2012-07-28
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Birger (1908a) upptar väddklint i sin Härjedalsflora men endast från en lokal i Ytterhogdal, som nu räknas till Hälsingland. De enda kända lokalerna i Härjedalen (BD, UPS) är belägna i Linsell: Nordiåsens fäbod (16D 8g 0- 0-, Danielsson 1973) och i Sveg: nära Bodarsjöns stn (16E 4g 3- 1-, 1991). Lokalen vid Nordiåsen ligger 605 m.ö.h.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Väddklint är en gammal, kulturberoende art. Den växer på torr, ljusöppen, sandig/grusig mark - kustnära gräshedar, naturbetesmarker, väg- och åkerrenar samt banvallsslänter.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Kalk- och sandgynnad ängsväxt, täml. allm. i hela området men sälls. i bl.a. Götlunda. Flest lokaler, 44, har setts i Viby (Nilsson 1978). Väddklint växer vid kalkberg, sandåsar, gläntor, bryn, hagar, trädor, åkerkanter etc. I trakten av Mossbromossen m.fl. ställen i Asker sågs den kilometervis efter vägkanterna 1989.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Otvivelaktigt (länge) bofast, allmän och riklig i Björskogsnäs och Vikers kalkområden i V. Nedre Bergslagen. För övrigt tämligen sällsynt i Bergslagen men ser ut att bli beständig både på kalk, vissa banområden och på andra (finjordsfattiga) ruderatståndorter. Sällsynt i Skogslåglandet och på Mälarslätten, hittills ibland tillfällig. Således klimathärdig i hela området (liksom i S. Dalarna enligt ALMQUIST 1949). Uppenbart kalk- och sandmarksgynnad. Förklarar inte helt dess svårighet att få fotfäste i Ö. Västmanland men torde vara en delförklaring. Utbredning ofullbordad. Utbredningstyp ännu osäker.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Gräsmatta, ängsmark i skogsbryn, säkerligen kulturspridd. - 4 (4).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: former med helt eller delvis vita eller rosa blommor förekommer sällsynt.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Väddklint växer på torr, näringsrik grus- eller sandjord på ej alltför basfattig mark. Den förekommer framför allt på åkerrenar och vägkanter, i skogsbryn, på järnvägsområden och utfyllnadsmark samt kring gårdar och sjöbodar. På grusåsar och backar påträffas den särskilt intill block och i snårkanter. Någon gång anträffas den som odlingsrest vid ödetorp. Då den uppträder som ogräs i fleråriga vallar har den oftast kommit in med främmande gräsfrö. På grund av sina långa och sega rötter räknades växten förr som ett svårutrotat åkerogräs.
Funnen i 762 rutor; tidigare uppgifter från 204 rutor. Ojämnt spridd. Vanlig i sydöstra Småland samt öster och sydost om Vättern, ganska vanlig i övrigt utom längst i väster, där arten är sällsynt. – Gammal kulturföljeslagare.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Väddklint växer solöppet på torr, gärna kalkpåverkad, grusig och något näringsrik mark. Den är vanlig i vägrenar, åkerkanter samt betade sandgräshedar och buskrika torrängar. Gamla sandtag, tippade grushögar, sandstränder och glesa tallskogar är andra växtställen.

Väddklint är en vanlig växt på Öland främst utmed alla vägar. Den saknas på Stora Alvaret förutom i enstaka horvor och utmed de vägar som korsar från väster till öster. På kartbilden ser man tydligt alvarvägarna Resmo–Stenåsa och Bårby–Alby. I östra sjömarken ligger fynden lite glesare.

Såvitt känt förekommer endast underarten subsp. scabiosa på Öland. Plantor med vita eller ljusrosa blommor förekommer ibland.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Öppen, torr miljö: vägkanter (ofta dominerande), åkerrenar, gräsmark, torrängar, kalk- och ruderatmark. Plantor med vita blommor noterades av Fries (1932) från Visbytrakten och därutöver fem socknar. Sådana förekommer av och till även i våra dagar.

Johansson (1897) angav frekvensen ”Mycket allmän”. Det gäller delvis än i dag, särskilt för vägkanter och annan kulturnära mark.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Väddklint växer på torr till frisk, i regel skalblandad jord på solöppna platser i kulturlandskapet. Man finner den ofta tillsammans med rödklint, bockrot och gulmåra i naturbeten med lågt betestryck, hagmarker, på sandiga hedar, intill stigar, på svagt hävdad gräsmark, åkerrenar, vägkanter, banvallar samt i restmarker i samhällen och hamnar.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Gammal kulturföljeslagare, växer på frisk till torr gräsmark i gödselpåverkade betesmarker, på åkerrenar, på vägkanter, kring gårdar och i all slags annan kulturmark. Kvävegynnad, troligen något kalkgynnad. Mycket vanlig på Falbygden, kallas där ”knoppagräs,” vilket redan noterats av Linné (1755). Vanlig i Falbygdens omgivningar och övriga Skaraborg, sällsynt i västra och södra delen av landskapet. 1128 lokaler i 344 rutor (41 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, västra Asien. I Sverige främst i de södra landskapen, vanligast på Öland och Gotland. Spridda förekomster långt upp i norra Norrland. I Sörmland tämligen sällsynt, vanligast i Vingåkerstrakten – (4%). Väddklinten är flerårig, och är i Sörmland en sandåsväxt som främst växer på sandiga väg- och järnvägsbankar, någon gång på öppen sandmark på åkerrenar eller i grustag. Den oregelbundna utbredningen hänger delvis samman med åsarnas förekomst men har förmodligen också invandringshistoriska orsaker. Arten är förmodligen spridd med vallfrö, i senare tid även med gräsmattefrö.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Lokalt vanlig i centrala, norra och östra Uppland, men mindre allmän i landskapet som helhet. 265 kartblad, 553 kvadranter.
Väddklint växer i hagar och skogsbryn, på torrbackar, åkerholmar, vägkanter och skräpmarker.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Väddklinten är en gräs- och kulturmarksväxt som kommit in med människan. Den första uppgiften är från 1810 då Carl Johan Hartman och Claes Östling angav växten från Gävle »på ängsbackar kring staden, alldeles icke rar«. I Gävletraktens växter uppges den finnas flerstädes. Uppen-barligen har växten kommit in med olika spridningskällor. De troligen äldsta förekomster-na är knutna till det gamla odlingslandskapet men arten har också spritts med transporter till järnbruk och hyttor samt med järnvägsnätet. Växten kan också ha följt med vallfrö och annat gräsfrö. Omkring 24 gamla lokaler är kända. Återfynd under inventeringen visar att den ofta blivit varaktig – i Brattfors i Ockelbo och i byarna Harv och Östveda i Hedesunda har den varit på plats i minst 50 respektive 100 år.
Den vanligaste följeväxten är röllika (37%) följd av gulmåra, stormåra, åkervädd, rödsvingel, bockrot och flockfibbla. Väddklinten blommar på sensommaren samtidigt som älggräs, gulmåra, bockrot och rödklint.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Väddklint är perenn och högvuxen och hävdar sig även i hög gräs- och örtvegetation. Den blommar i mjölkens tid. Inget grönt övervintrar. Arten noterades tidigt på barlast, vid hamn och järnväg och kom kanske in genom transporter. Åtminstone på en sådan lokal har väddklinten hållit sig kvar. I Högen, Bergsjö hittades den i början av 1900-talet på banvall, men växte vid seklets slut på skärningskanter vid den 1962 nedlagda järnvägen. Den har inte visat någon stor spridningsbenägenhet, och på vissa lokaler ses bara enstaka plantor. På en lokal växte den på skalgrus. Almquist (1957) räknade den som spridd längs järnvägar och några av våra fynd är från den miljön. Annars har vi sett den på vägkant och i diverse gräsmarker.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Väddklint är sydlig, värmekrävande och kalkgynnad. Den har ett fåtal mer permanenta lokaler vid kusten, där den har lyckats hålla sig kvar genom vegetativ klontillväxt. Dessa är antingen belägna i kalkområden (Alnö–Tynderö) eller i klimatgynnat läge (Sundsvall). I sen tid är väddklint även funnen på några strödda lokaler i skogsbygderna, som fäbodar och skogstorp, där den växer i torra, gamla lägdkanter med glest växttäcke, och i en ängskant i Alnö. Arten växer helst på lätt jord, här på moränjord eller ”kustgrus”, men saknas däremot på lerjorden i älvdalarna. Den har sannolikt främst inkommit till landskapet med vallfrö. Till Sundsvall Skönsmon, där arten växer i en brink mot bangården, är den sannolikt järnvägsspridd. I äldre tid sågs den också på barlast.