underviol

Gammal bofast art.

1322 Viola mirabilis L.

This species is restricted to Europe (excl. W and S) and W. Asia. In E. Asia it is replaced by V. brachysepala Maxim. (syn.: V. mirabilis var. subglabra Ledeb.). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 290.

Sälls–täml. sälls. men i det kalkrika Glanshammar spridd (Nilsson 1986) och i Viby täml. allm. (Nilsson 1978).

Underviol växer i naturlig vegetation i kalktallskogar, på berghyllor, vid bergrötter och i bäckraviner och f.ö. kring kalkbrott, på varp och moränkullar, i hagar i skydd av blockrösen, murar och ekar samt i lundar av hassel, gråal, ask och lind etc., mestadels i skugga.

Särskilt rika bestånd har meddelats från Iboholmåns mynning i Bo med 1 000-tals ex. 1990 och 350 m N–NNÖ om Rostorp i Sköllersta av liknande rikedom 1993 (båda Holmer).

Underviol är ursprunglig. Den växer sparsamt i lundvegetation på näringsrik mark.

Genom sin sällsynthet är arten starkt hotad. Växtplatserna måste undantas från skogsbruksåtgärder och andra ingrepp som förändrar konkurrens-, fuktighets- och ljusförhållanden.

Spridd i Mälarområdet; högre upp nästan konstant i kalkområdet, för övrigt tämligen sällsynt. Bunden till ståndorter med väl utbildad, föga sur-alkalisk mull; klimatiskt indifferent. Utbredningstyp: U.

Två uppgifter i Larsson (1868) är sannolikt felaktiga: Bolstad vid Vänern nära Dalbergsåns utlopp; Grinstad vid Rudskällan.

Sydväxtberg i bergrötter, rasmarker och lundmarker, örtrika fuktstråk i branta gran-, bland- och lövskogssluttningar, bäckraviner. Ofta i blockig mark, alltid på näringsrikt underlag. Expositionen oftast sydlig men undantag förekommer, någon gång t o m i norrläge. Känslig för kalavverkning, kan undantagsvis kvarstå på hyggen där tillräcklig fuktighet bibehålls. - 64 (24).

Först uppgiven av Birger (1908a) på grundval av belägg i S (1891, EN, Duvbergshammaren).

Underviol är en mycket skuggfördragande art. Den växer på frisk, näringsrik mulljord i ängsartad löv- och blandskog med inslag av ädla lövträd. I sydvästra Småland är den bunden till grönstensförekomsterna. Ofta påträffas den i hassellundar och lindbestånd liksom i bergbranter, sluttningar och blockansamlingar. Man söker den ofta med framgång i övre delen av gamla ängssluttningar med riklig hassel.

Underviol är en karaktärsart för Ölands rika ädellövskogar och hassellundar där den växer på frisk, mull- och kalkrik mark. Ibland är den funnen i lövbärande slåtterängar, blandskog, trivial tallskog och örtrik granskog. Underviol är känslig för bete men klarar sig i extensivt betade hässlen.

Underviol följer utbredningen av rikare kontinuitetsskogar och hässlen på Öland. Mittlandet hyser av självklara skäl de flesta förekomsterna. Som tidigare saknas underviol på det skogfattiga södra och sydöstra Öland. Notabelt är att Ottenby lund, Ås sn, inte erbjuder tillräckligt rika skogar för arten. På Stora Alvaret ses den i några mindre skogsdungar som vuxit upp under de senaste decennierna. I Bödas magra barrskogar är det glest med fynden. Underviol är förvånansvärt konstant och hittas idag i samma socknar där den noterades i Sterner (1938). Men en utglesning har skett, speciellt påtaglig i västra kustskogen från Borgholm och söderut till Högsrum sn, där det tidigare fanns sammanhängande förekomster. Minskningen kan delvis förklaras med att dagens skogar är alltför mörka för underviol. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Underviol kan ibland ha blommor som går åt rosa; detta är noterat vid några tillfällen under inventeringen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Lövskog och ängen, föredrar skuggiga miljöer. I ängesmark undviker underviol de öppna ängesslätterna och växer i skydd av buskar eller träd. Arten trivs också bra i igenvuxen ängesmark, där slåttern upphört. Den kan också påträffas i mullrik ängsbarrskog. Underviol växer ofta i eller vid fornlämningar, såsom kämpgravar och stensträngar.

Underviol förekom, enligt Johansson (1897), här och där (motsvarande tämligen allmän). Sedan dess har arten kanske gått tillbaka något, undanträngd av uppodling av tidigare ängesmark. Upphörande slåtter förefaller den inte ha tagit skada av, att döma av ett flertal rapporter om växtplatser i igenvuxen ängesmark.

Underviol växer i skugga eller halvskugga på frisk, skalblandad och näringsrik mulljord i ädellövskogar, hassellundar samt i blockmark vid bergrötter och i rasbranter, nästan alltid tillsammans med hassel och blåsippa. Arten har minskat starkt och tycks försvunnen från de flesta lokalerna i den södra delen av landskapet. Nu förekommer den vid kusten från Härnäset och norrut, där den i stort sett finns kvar på de gamla lokalerna, samt på några spridda inlandslokaler.

Underviol är en ursprunglig skogsväxt. Den beskrivs som sällsynt i Gävletraktens växter 1848 och 1863 och bara några få lokaler var då kända. Detta till trots har den troligen inte förändrat sin utbredning eller förekomst under de senaste 200 åren.

Den vanligaste följeväxten är blåsippa (68%) följd av liljekonvalj, piprör, vitsippa, stenbär och vårärt. Underviolen blommar i vitsippstid, något tidigare än många andra violer.

Underviol växer gärna i stabila miljöer. Plantorna verkar kunna bli gamla och inga nyetableringar har iakttagits. I vitsippans tid är bladen som ljusgröna strutar. I höstfärgernas tid gulnar bladen och vissnar. Inget grönt övervintrar. Bladen har hår både på över- och undersidan. Håren på bladskaftets rygg finns även på små blad, vilket bidrar till att skilja ut dem från skuggviolblad, där dessa två arter växer tillsammans. Det finns dock populationer av underviol som nästan helt saknar hår på blad­skaftet.

Underviolens chasmogama blommor (de som utvecklar kronblad) är fortfarande i knopp i blåsippans tid, blommar i senare delen av vitsippans tid, samtidigt med harsyra, skogsviol och kärrviol, och är överblommade i skogsstjärnans tid. Omogen frukt kan ses i linneans tid. Chasmogama blommor förekommer mindre regelbundet än kleistogama. Knoppar till kleistogama blommor finns redan när de chasmogama blommorna är utslagna. De slår aldrig ut, men utvecklas under sommaren långsamt till frökapslar, som är mogna i mjölkens tid. Chasmogama blommor kommer vanligen från skottbasen, nära mark, men kan utvecklas även mer än en decimeter över mark, tillsammans med stjälkblad, på en nivå där kleistogama blommor brukar sitta. Då kan blommorna även vara delvis missbildade. Blommorna doftar som luktviol, men svagare.