tuvtåtel

Gammal bofast art.

Allmän

Tuvtåtel är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Det konkurrenskraftiga gräset växer i en mängd friska till fuktiga biotoper, t ex löv- och blandskogar, fuktängar, kärrkanter, bäck- och åstränder, naturbetesmarker, väg- och åkerkanter, dikeskanter etc.

I likhet med flera andra högvuxna och kraftiga gräs gynnas tuvtåteln av kvävenedfallet. Den breder ut sig alltmer och blir ibland starkt dominerande på gammal, övergiven odlingsmark.

Fuktängsväxt, allm. i hela området, bl.a. vid 236 undersökta sjöar i länet (Björkman 1987a, b).

Dess värde för lantbruket underströks av Samzelius (ms 1758): ”Wäxer hälst på feta och wälskötta ängar och wretar... Är ett nyttigt grässlag, samt tiänligt foder, men gör på hårdwall tufwor och ojämnheter”. Den är vanlig i all slags fuktängar och diken m.m., ofta i stor mängd.

Trivialart

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området. Genom högre nederbörd och andra klimatolikheter delvis på torrare ståndorter i Skogslåglandet. och Bergslagen än på Mälarslätten Utbredningstyp: U.

Perenn, tuvbildande och beståndsbildande graminid. Bildar kraftiga, mycket täta, upphöjda, saftigt mörkgröna tuvor. Bladen strålar ut radiärt, och är tämligen korta, 2–3 mm breda, platta, och mycket sträva på översidan. 4–12 dm höga, raka, fåbladiga strån, som när tuvorna blir stora lutar sig utåt. I toppen med en gles, 1–3 dm lång vippa med grov centralaxel och vitt skilda kransar med oregelbundet utvecklade, sträva grenar, som är tunna, längst in utstående, men rätt slaka i spetsarna. Småaxen är 2-blommiga och platta med trubbiga, halvgenomskinliga, skimrande blomfjäll och 2 korta borst. Vippan som helhet är stor men tunn med hopknipna grenknippen.

Tuvtåtel är mycket allmän, särskilt på alla typer av fuktig mark. Riklig på igenväxande ängar, men även på stränder, i kärr och i skog.

Förväxlingsrisk:
Den vanliga underarten är närmast omisskännlig genom sina strävbladiga, täta tuvor. Flera andra höga gräs kan på håll likna tuvtåtel, men de har ej likadana tuvor, eller är ej alls tuvade.
Vid Bottniska viken, särskilt från Kvarken och norrut, är hybriden mellan gultåtel och tuvtåtel (Deschampsia bottnica × cespitosa) allmän. Den växer i vattenlinjen i skyddade lägen, medan ren gultåtel finns på exponerade ställen. Den är intermediär mellan föräldrarna. Från ren tuvtåtel skiljer den sig genom mer uppåtriktade, något hoprullade, endast svagt sträva blad, längre vippa med något uppåtriktade grenar, och längre, utskjutande borst. Illustrationen av gultåtel i Den nya nordiska floran visar i själva verket denna hybrid.
Fjälltåtel (D. alpina) liknar en låg tuvtåtel, men har hoprullade blad, släta vippgrenar, och är alltid vivipar (tuvtåtel kan vara vivipar, men det är sällsynt).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig tuvtåtel D. c. subsp. cespitosa i landskapet.

Tuvtåtel växer oftast på våt eller fuktig jord vid stränder, i fuktängar, lövkärr och löv- eller blandskog. På betad, tidvis översvämmad mark i närheten av sjöar och vattendrag kan den ibland bli dominerande, ofta tillsammans med veketåg Juncus effusus, kärrgröe Poa trivialis, smörblomma Ranunculus acris och revsmörblomma R. repens. Den kan också breda ut sig starkt på fuktig, övergiven åkermark. Tuvtåtel växer också torrare, på gödslad eller ogödslad betesmark samt på renar och vägkanter.

Kreaturstrampet bidrar till att öka den tuvighet, som är karakteristisk även för obetade tuvtåtelbestånd. Eftersom den i likhet med veketåg J. effusus och trådtåg J. conglomeratus inte gärna betas, betraktades den i äldre tider som ogräs och bekämpades i betesmarkerna med så kallad flåhackning. Arten missgynnas av slåtter men gynnas av bete (särskilt fårbete) och gödning. Den har blivit vanligare sedan slåtterängar och myrodlingar övergått till betesmark. Troligen bidrar också kvävenedfallet till ökningen.

Tuvåtel växer på fuktig–våt, näringsrik mark som gärna kan vara betad; detta eftersom de flesta kreatur undviker de vasskantade bladen, däremot trycks gräset tillbaka av slåtter. Om hävden upphör kan den, åtminstone initialt, ta över helt i fuktängen och bilda stora bestånd. Tuvtåtel förefaller vara indifferent till kalk. Arten är troligen ursprunglig i skogskärr och sumpskogar, gärna med klibbal eller annat lövinslag, men den är även funnen i skogar med tall, hassel eller övervägande ädellöv. Gräset är starkt kulturgynnat och växer vid diken, kanaler, dammar, fuktiga åkerkanter och vägrenar. Ibland ses tuvtåtel även på torra, men alltid näringsrika lokaler.

Tuvtåtel är vanlig över hela Öland, speciellt frekvent förekommande inom Mittlandet och västra kustskogen. Även barrskogarna längst i norr, Böda sn, hyser gott om tuvtåtel. På Stora Alvaret håller den sig till fuktiga skogsdungar men kan även dyka upp i tokfuktängar. Tuvtåtel har gynnats av ökad näringstillgång och upphörande hävd i dagens odlingslandskap.

Såvitt känt förekommer bara vanlig tuvtåtel subsp. cespitosa på Öland.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fuktig löv-, bland- och tallskog, fuktiga gräsmarker, fuktmarker, kärr, diken, fuktiga körvägar; ofta noterad i ängen. Någon gång i källmyr, myrkanter, frisk ängsbarrskog och hagmark. Enligt Martinsson (1997) ingår tuvtåtel som ett dominant inslag i ”sumptallskog av blåtåtel-typ”, en våtmarksmiljö som uppskattas till 2 619 hektar på Gotland, samt i ”fuktäng av tuvtåtel-typ” 138 hektar. Den höga andelen av provrutorna tyder på spridda och utbredda bestånd på Gotland. Johansson (1897) bedömde att arten fanns allestädes. Den höga andelen provrutor med tuvtåtel tyder på oförändrad frekvens i dag.

Endast vanlig tuvtåtel ssp. cespitosa är känd från Gotland.

Tuvtåtel växer på blöt till fuktig mark i både öppna och halvskuggiga lägen. Den är karakteristisk på sumpiga betesmarker och övergivna odlingar, där tuvorna kan bli mycket framträdande. Vidare förekommer arten i gles löv- och blandsumpskog, framför allt med björk samt i vägdiken och all slags igenväxande kulturmark. Den har ökat sedan förra inventeringen, sannolikt beroende på igenväxning. Förmodligen förekommer endast ssp. cespitosa vanlig tuvtåtel i landskapet, fastän det finns en gammal uppgift om älvtåtel i Fries kartotek.

Tuvtåteln växer i fuktig gräsmark på näringsrikt underlag och i källkärr, ibland även i något torrare ängar, på vägkanter, dikeskanter, ej sällan i alkärr eller andra fuktskogar. Ibland uppträder den också som ett besvärande ogräs i gräsmattor. Tuvtåteln var förr ”ett allmänt ehuru mindre godt gräs uti bättre ängar” (Ekström 1828). Det äldre namnet ”täkttåtel”, som används av flera tidiga sörmlandsbotanister vittnar om artens stora betydelse som slåttergräs. På betesmarkerna äter emellertid varken kor eller hästar gärna av de kiselsträva bladen. På fuktiga marker gynnas tuvtåtel därför av bete på bekostnad av andra gräs. I strandbetesmarker bildar den ofta en tuvzon strax ovan högvattenlinjen. Tuvtåteln gynnas kortvarigt av upphörande bete och kan ibland uppträda massvis på igenväxande fuktiga betesmarker och även på igenlagd fuktig åkermark. Gamla åkerlappar i naturbetesmarker brukar i de flesta fall vara helt överväxta med tuvtåtel.

Fröplantor av tuvtåtel är lätta att identifiera genom bladens mycket höga åsar på översidan. Man ser dem till exempel på en skogsbilväg där den skär genom fuktig eller våt terräng. Artens frön vilar i fröbanken (Granström 1986). Tuvtåtel blommar i linneans tid. I skiftet september–oktober 1987, efter en mycket regnig sommar med högt vattenstånd i älven under hela försommaren, sågs dels blomning, dels två axgroende vippor på Varpens strand i Bollnäs. Ungefär hälften av bladen i en tuva övervintrar regelbundet gröna. Övriga är halmgula.

Tuvtåtel är ett av skogens sex vanligaste gräs, men växer bara på fuktig till våt skogsmark. I den miljön blir tuvorna bara små. På betesmark, som röjdes fram i sådan skog för många sekler sedan, är tuvorna markanta, både breda och höga, men inte lika höga som tuvor av stylt- eller tagelstarr. Tuvorna blir gamla och motstår mekaniskt slitage och betning. Genom djurens tramp mellan tuvorna blir de ändå mer markanta. Bladen ratas av får och kor, men betas av hästar. Tuvtåtel var en illa sedd huvudbeståndsdel i de gamla lindorna och rekommenderades ej till insådd. (Hellström 1917).