torvtåg

Se även myrtåg Juncus alpinoarticulatus.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 61–75 %, missgynnad av upphörande hävd.
Kommentar: B, granskare SSp.

Torvtåg växer främst i kalkkärr men även på naken, fuktig kalkmark; den finns typisk i Skåne, på Öland och Gotland samt i centrala Östergötland och Västergötland. I kalkkärrsmiljö i norra Småland växer former, som liknar torvtåg men inte fullt överensstämmer med denna. Experter har ibland bedömt dem som ren torvtåg, ibland som mellanformer mellan torvtåg och myrtåg ssp. nodulosus. Det är tänkbart att torvtåg i norra Småland genom hybridisering fått drag av vanlig myrtåg (som är vittspridd även i dessa trakter). Enligt senaste revision (2005, S. Snogerup) har det nordsmåländska materialet dock räknats till torvtåg. Det gäller även belägg från den sydligaste lokalen, i Värnamo Kärda; de påminner i blomställningens form och kalkbladens bredd om den sydvästliga arten svarttåg J. anceps, som närmast finns i Skåne.

Torvtåg förekommer i Sverige främst på Öland och Gotland. Den har minskat på fastlandet, främst i Skåne (Snogerup 2009). Torvtåg växer på fuktig, kalkrik och ofta välhävdad mark. Den är vanlig i alvarvätar, tuviga och betade kalkfuktängar, skogskärr och alvarträsk. Någon gång är den funnen på ohävdade lokaler men är ytterst sällan noterad på lokaler av ruderatkaraktär, enda undantaget är gamla stenbrott. Detta skiljer den från släktingen ryltåg J. articulatus som ofta återfinns i just ruderatmiljöer.

Torvtåg är vanlig på Stora Alvaret och i de stora skogskärren i Mittlandet. Som många kalkföredragande arter vägrar den att växa väster om väg 136. Norr om Borgholm glesnar fynden ut påtagligt. Troligen har en viss minskning skett sedan Sterner (1938). För att torvtåg ska fortleva på Öland är det viktigt att kalkfuktängar och friska naturbetesmarker fortsätter att hävdas och inte påförs näringsämnen.

Torvtåg kan närmast förväxlas med ryltåg J. articulatus men de skiljer sig habituellt redan i fält. För att vara säker bör man studera kalkbladen vilket görs bäst på färskt material. På dåligt pressade belägg är det ofta svårt att se kalkbladens form. Torvtåg har trubbiga–svagt spetsiga yttre kalkblad som vanligen mäter 1,8–2,6 mm, ofta med en påsatt udd; de inre är tydligt trubbiga. Kapseln mäter 2–2,8 mm med en kort näbb. Ryltåg har tydligt spetsiga, yttre kalkblad som mäter 2,5–3,5 mm, de inre är trubbiga–vasst spetsiga. Kapseln mäter 3–4 mm och har en tydlig näbb på 0,1–0,3 mm (Snogerup 2009).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Växer naturligt i källmyrar, agmyrkanter, kalkfuktängar, vätar samt bäck- och åkanter; även rikligt i diken och körspår (ofta går dessa genom naturliga miljöer) samt grus- och sandtag. Kartan för arten, där uppgifter om denna underart helt dominerar, visar att huvuddelen av förekomsterna är lokaliserade till öns skogs- och kalkområden. Johanssons (1897) ”H. o. d.” motsvarar dagens tämligen allmän, varför frekvensen troligen inte har ändrats med tiden.