toppjungfrulin

Uppgiven från SÖ Sölvesborg mellan Valje och Sofiehem, A.M. Mellin (Gosselman 1865). Alla belägg i LD är ombestämda till jungfrulin P. vulgaris; toppjungfrulin är ej inkluderad i Holmgren (1942).

Av Larsson (1851) uppgiven från Dals-Ed Ed. Belägg saknas; uppgiften är sannolikt felaktig.

1287 Polygala comosa Schkuhr

This variable species is most frequent in C. and E. Europe and adjacent parts of Asia. At least some of the occurrences in Fennoscandia are adventive. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 266.

Inhemsk eller vallfröspridd, mycket dåligt känd växt. Bristen på beläggex. är anmärkningsvärd. Broddeson ansåg att Hartmans fynd gällde den rödblommiga formen av vanligt jungfrulin (G. Kjellmert i brev 1974 till Nilsson), vilket är tänkbart då avgränsningen mellan arterna var annorlunda än idag. Samma tveksamhet råder beträffande alla 1800-talsfynd utan belägg.

T.o.m. 1920-talet av allt att döma spridd (-tämligen allmän) på Östra Mälarslätten (V-ut, med avtagande frekvens, till Köping och Malma). I Salas Kalkområde funnen 1897–1920 på sex lokaler. Sedan ströfynd i Öster, dock aldrig i Sala. Under 1970-talet tre kända förekomster: två längst i Sydöstra, en i Norra Skogslåglandet. Sistnämnda på kalkrik slagg. Sydlig-sydligt kontinental art, som troligen främst av temperaturklimatskäl har svårt att behålla fotfästet i Västmanland. Utbredningstyp som potentiellt beständig: S11.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: har alltid varit extremt sällsynt och har aldrig varit känd från fler aktuella lokaler än i dag. Dock har inga av de aktuella förekomsterna varit kända mer än något tiotal år och ingen hyser mer än några tiotal individ. Nationellt rödlistad (VU).
Kommentar: B, granskare KAO.

Toppjungfrulin är en östlig art, i Sverige med huvudförekomsterna i östra Skåne, på Öland och Gotland, i centrala Östergötland och Uppland. Den växer i låg, helst betad torräng på kalkrik mark och har under 1900-talet gått tillbaka starkt på fastlandet. Tre riktigt bestämda belägg existerar. Ett av dessa, Kalmar Kalmar 1870 (G. W. Montelin i GB, !ThK, !E. Ljungstrand), är kanske i själva verket taget på Öland. De båda andra kommer från Eksjö Eksjö och togs 1885 (O. Lagerkrantz i S) respektive 1891 (G. H. J. Dahl i S). Det är svårt att tänka sig att artens ekologiska krav har kunnat tillgodoses i Eksjö, som dessutom ligger långt utanför de områden där arten nu finns. Kanske rör det sig om feletikettering (i Dahls herbarium finns fler underligheter, jämför under styvt braxengräs Isoëtes lacustris och luddvedel Oxytropis pilosa).

Under 1800-talet var avgränsningen av toppjungfrulin ännu oklar. Följande uppgifter utan stöd av belägg kan därför inte godtas och är med stor sannolikhet felaktiga: 
Emmaboda Algutsboda (N. J. Scheutz enligt Fristedt 1863, Scheutz 1864). Jönköping Gränna sällsynt (J. E. Lundequist enligt Lundequist 1929). Kalmar Kalmartrakten ´ej sällsynt´ (Petterson ms 1850); ´flerest[ädes]´ (Westerlund 1852b); ´Calmar flerestädes, föröfrigt h. o. d. [i Kalmar län]´ (Sjöstrand 1863); Kalmar (Scheutz 1857). Ljungby Nygrantorp ´blått jungfrulin och rödlila toppjungfrulin´ (Johansson 1977); sannolikt avsågs den rödlila formen av jungfrulin P. vulgaris. Ljungby Berga Össlöv (Gadamer ms 1919). Ljungby (Scheutz 1864). Ryssby (Scheutz 1864). Södra Ljunga (J. E. Strandmark enligt Scheutz 1871), men ´finnes ej´ enligt Strandmark & Strandmark (ms 1870). Vetlanda Ökna Torpa, på backar mot Emån 1865 (Scheutz ms). Vimmerby Vimmerby Åbro 1856 (C. L. S. Lund ms 1856). Västervik Västervik Västervikstrakten flerstädes (Lundin 1933). Västervik Peru 1847 (Goldkuhl ms 1847); ett belägg (i UPS) samlat av Goldkuhl 1851 är dock en egendomlig form av vanligt jungfrulin P. vulgaris. Västervik Manäs 1854 (Heinrici ms 1854).

Toppjungfrulin växer på torr, kalkrik och välhävdad gräsmark. På alvaret växer den i betade, stäppartade torrängar, sprickrika kalkstensplatåer och någon gång i tunt grusalvar som täcker hällmarken. Utmed havet ses den på strandvallar med klappersten eller skiffergrus. Toppjungfrulin kan växa på tuvor i betade friskängar, gamla kalkstensbrott och någon enstaka gång i åkerkanter, vägrenar, slåtterängar, hässlen och glesare skogar främst med tall.

Toppjungfrulin är en vanlig växt främst på Ölands alvarmarker inklusive småalvaren i norr. I Mittlandet växer arten i betade torrängar och sällsynt i vägkanter och skogsbryn. I delar av östra sjömarken är den spridd som vid Sandbymålet, Sandby sn. Längs västra stenkusten, från Böda och söderut till Alböke sn, är växten ganska frekvent förekommande. De kalkfattiga områdena, som de stora barrskogarna i Böda sn, hyser av lätt förklarliga skäl sparsamt med fynd. Att växten saknas i ett bälte norr om Borgholm upp till södra delen av Alböke sn är svårt att förklara. Delvis beror avsaknaden av fynd på att några av rutorna är sämre inventerade, men även förr saknades toppjungfrulin i detta område. Toppjungfrulin är funnen i något fler socknar jämfört med Sterner (1938) men bedöms ändå som något minskande med tanke på att dess växtmiljöer utsätts för hot, främst genom igenväxning och ökad näringsbelastning.

Toppjungfrulin har vanligen blommor som är rosaröda–rödvioletta, sällan är de blåa eller vita. Det kan vara svårt att skilja toppjungfrulin från jungfrulin P. vulgaris. På Öland har jungfrulin oftast blommor som är större, blålila samt något bredare och kortare blad. Toppjungfrulin har smalare och längre blad som är ensidigt placerade och stjälkar som är nedliggande–uppstigande. Ett sätt att skilja de båda jungfrulinen åt är att studera stödbladens längd i de nedre blommorna i blomklasen (Fröberg & Johansson 2018). Där skaften på de enskilda små blommorna utgår sitter ett litet stödblad. Hos toppjungfrulin är det lansettlikt–smalt triangulärt med en längd av 2,5–4,3 mm, medan det hos jungfrulin är äggrunt–brett triangulärt och mäter 1,0–1,8 mm. De längre stödbladen hos toppjungfrulin gör att blomklasen i knopp ger ett "taggigt" intryck. Observera att stödbladet tidigt trillar av och att man då felaktigt kan uppfatta foderbladen som stödblad. Något som komplicerar bedömningen är att de båda jungfrulinen dessutom har två små förblad som sitter på det enskilda blomskaftet. Även förbladen är längre på toppjungfrulin, 1,3–2,0 mm medan de hos jungfrulin mäter 0,7–1,3 mm.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torr öppen ängsmark (företrädesvis betad); även alvarängar, sandiga kalkhällar, dikes- och vägkanter och gamla strandvallar. Arten finns främst på centrala och västra Fårö samt på de södra och mellersta delarna av huvudön, men med några luckor i utbredningen: den är sällsyntare på Lojsta hed och norra Gotland. Under Projekt Gotlands flora är toppjungfrulin rapporterad från 57 socknar; det finns äldre uppgifter från 36 av dessa. Äldre uppgifter finns dessutom från ytterligare 20 socknar. Johansson (1897) angav arten som ”Flerst. eller h. o. d.”, motsvarande mindre allmän till tämligen allmän. Ingen större förändring kan mot denna bakgrund ses sedan slutet av 1800-talet. Hos Lindberg (1980) bedöms frekvensen som tämligen allmän (BP, RJ), vilket enligt vår uppfattning är något i överkant.

Toppjungfrulin är en flerårig art som under 1800-talet kom in med vallfrö. Den föredrar kortväxt, vanligen betad gräsmark, särskilt på kalkmark. Sedan tillförseln av frö upphört under 1900-talet har antalet förekomster minskat betydligt. Arten missgynnas också starkt av igenväxning. I Ornö växer toppjungfrulin på örtrika kalkhällar tillsammans med arter som alvararv, Sankt Pers nycklar och äkta pimpinell. Förekomsterna upptäcktes där först på 1980-talet och direktinvandring från Gotland är inte utesluten. Naturalisering till kalkhällarna från slåttervallar kan emellertid också tänkas (jämför äkta pimpinell). Toppjungfrulin är klimatiskt ömtålig och gynnas av det förhållandevis milda klimatet vid Mälaren och i skärgården.

Europa. I Sverige Öland, Gotland, östra Svealand samt några lokaler i Götaland.