toppfrossört

Värmekrävande art med i Sverige sydöstlig, strandnära utbredning, aldrig sedd i Närke, närmast noterad i Västmanland och Södermanland.

1580 Scutellaria hastifolia L.

This species occurs in Europe and W. Siberia. Its distribution is partly uncertain. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 371.

Från Halland finns endast ovanstående uppgifter om denna i Sverige starkt sydöstliga art. De har ifrågasatts av Holmberg (1922), som ansåg att Montin tagit fel på en mager form av frossört, samt av Ahlfvengren (1924).

Toppfrossört växer närmast på Hallands Väderö.

Gammal bofast art.

17; begränsad till Ö. Mälarområdet med cirka tretton lokaler på öar i Västeråsfjärden och förr tre på angränsande fastlandsstränder; endast primärlokalen belägen längre Ö-ut och på något avstånd från Mälaren. Starkt värmekrävande, sydlig- kontinental art med i Europa splittrad och i Sverige markerat sydöstlig, nästan kustbunden utbredning Utbredningstyp: S13.

I norra Europa växer toppfrossört främst på steniga och grusiga stränder utmed Östersjön; på svenska ostkusten från Blekinge upp till Uppland, på Öland och Gotland, i Finska viken och vidare bort till Estland. I övriga Europa förekommer den söderut till Frankrike, Italien, Balkan och vidare österut i Ryssland.

Toppfrossört växer på mark som är torrare och mer kalkpåverkad än där man finner släktingen frossört S. galericulata. Den vanligaste växtmiljön är hävdade, tuviga friskängar i sjömarken eller på alvaret. Ofta finner man toppfrossört uppe på eller i kanten av tuvorna. Arten klarar även att växa i alvarvätar med dess grunda lager av kalkrik gyttja. Vid några tillfällen har den noterats på kulturpåverkade lokaler som längs diken, på dammkanter och i fuktiga åkerhörn. Däremot är toppfrossört inte funnen på grusiga havsstränder, en miljö där den återfinns bland annat längs Smålandskusten (Edqvist & Karlsson 2007). Majoriteten av lokalerna har någon slags hävd men toppfrossört klarar en viss ohävd, åtminstone på kort sikt.

Toppfrossört är vanlig på södra halvan av Stora Alvaret samt på sydöstra Ölands välhävdade sjömarker. I Mittlandet är den något sparsam och ersätts där av släktingen frossört. Toppfrossört återkommer på västra kusten, från Alböke sn norrut till Högby. Under inventeringen har arten hittats i ungefär samma antal socknar som den flitige Rikard Sterner lyckades med. I dagsläget ses inget direkt hot mot arten så länge Ölands naturbetesmarker fortsätter att hävdas och ingen konstgödsel tillförs dem.

På toppfrossört kan man sällsynt hitta angrepp av den ovanliga jordloppan Longitarsus tristis. Det är intressant att jordloppan kan skilja toppfrossört från frossört, något som inte alla naturvandrare klarar! Blommorna hos toppfrossört sitter ensidigt riktade i toppen av stjälken och fodret är glandelhårigt. Hos frossört sitter blommorna utspridda längs stjälken och fodret är kalt eller finhårigt. Vid ett tillfälle under inventeringen har toppfrossört hittats med rosa blommor.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fuktiga strandängar, tålig gentemot bete och slåtter. I det inre av Gotland är toppfrossört inte så vanlig, men den kan påträffas i fuktig ängsmark, vätar och kärrkanter, vid bäckar och i körspår på tidvis fuktig mark. Toppfrossört är lågväxt och troligen känslig för igenväxning; den står ofta i kanterna av tuvor och tycks även föredra ett visst skydd av buskar.

Johansson (1897) bedömde att toppfrossört förekom ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän. Inlandsförekomster var förmodligen sällsynta, såsom de är i dag. Englunds (1942; inventeringar 1928–36) utbredningskarta för artens strandförekomster visar att arten då förekom även utmed Norrlanda- och Gothemskusten, där den nu är i stort sett borta, sedan bete och slåtter minskat. Däremot har arten sedan 1930-talet etablerats utmed västra kusten, med många lokaler från Sundre till Eksta, där den tidigare saknats nästan helt (vi har bara funnit två tidigare uppgifter, från Burgsvik 1910 och från Eksta 1872).

Toppfrossörten är en flerårig värmekrävande art med liknande utbredning som bergkårel och stenfrö. Den växer dels i örtrika klippskrevor och i strandsnår vid Östersjön, dels i gles, sydexponerad örtrik lövskog eller buskmark på sand, grus eller morän vid Mälaren. Arten växer på torrare mark och är mer näringsgynnad än frossört. Toppfrossörten har minskat starkt vid Mälaren och förmodligen även gått något tillbaka i skärgården. Orsaken är säkerligen minskat bete med påföljande igenväxning.

Europa, västra Asien. I Sverige sydöstlig upp till Uppland.