teveronika

Allmän

1646 Veronica chamaedrys L.

This originally Eurasiatic species is favoured by man's clearings of the landscape. In the SE. part of the range subsp. vindobonensis M. Fisch. has been distinguished (Fl. Eur. 3/1972, p. 247). The species has been introduced into N. America and New Zealand. With regard to the present distribution the species can be referred to the amphi-atlantic plants. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 399.

Teveronika är ursprunglig men kulturgynnad. I någorlunda naturlig vegetation växer den i ganska näringsrika, glesa lövskogar. Vanligast är den emellertid i hagmarker, lövbryn, gläntor, ängar, igenväxande naturbetesmarker samt på väg- och åkerrenar.

Allm. i kulturpåverkad, lågväxande ängsvegetation i bryn, gräsmattor, kalkbrott etc.

Gammal bofast art.

Trivialart i större delen av landskapet, särskilt kulturbygderna, dock lägre frekvens i den näringsfattiga nordöstra inlandsdelen.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833), som fann arten vid Kolsätt i Alvros och uppger att den var sällsynt i Härjedalen.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Teveronika är ursprunglig i inte alltför tätbevuxna löv- och barrskogar, i västra landborgens branter och i kanten av alvarmarken. Växten är kulturgynnad och växer idag främst i betade torr–friskängar, vägkanter och gräsmattor. Den kan även hittas i åkerkanter och på ruderatmark. Teveronika tål en viss igenväxning.

Utbredningen är jämn över hela ön. På Stora Alvaret är det lite glesare med fynden. Där hittar man teveronika främst i skogsdungar och kulturmiljöer som kanaler, stenrösen och horvor. Arten förefaller stabil på Öland och är under inventeringen även funnen i Segerstad sn.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen till skuggig, torr till frisk miljö: ängen, betesmark, gräsmark, gläntor och bryn i löv-, ängsbarr- och tallskog, åker- och vägrenar; även i Gotska Sandöns morer. Plantor med lila blommor har rapporterats från Martebo (Fries 1932).

Den höga andelen provrutor med teveronika visar att teveronika är en av de vanligaste arterna på Gotland. Frekvensen i dag motsvarar Johanssons (1897) ”Allest.”.

Teveronika växer oftast exponerat eller i halvskugga i friska till torra gräsbevuxna, öppna marker av alla slag som betesmarker, hagar, igenväxande ängsmark, torrängar, busk- och hällmarker samt vägkanter. Den förekommer också gärna i glesa löv- och blandskogar framför allt i gläntor och bryn. Växten är ganska tålig för igenväxning och ses ofta i relativt högvuxet gräs tillsammans med smörblomma och hundkäx.

Teveronika kan komma upp i traktorspår efter avverkning på trädbevuxen mark, som hundra år tidigare var jordbruks­mark. Den blommar från skogsstjärnans till mjölkens tid. Bladen övervintrar gröna. Arten trivs och blommar på gräsmarker som slås, men förmår också växa i djup skugga under höga örter i bördig skog, även i sumpskog och vid källa. En del av denna förmåga förklaras av artens långa nedliggande och förgrenade stammar, som hjälper de delar av plantan som växer mörkt med näring från blad i ljusare miljö. Även genom tjocka lager av dött växtmaterial tar den sig upp med sina långa utlöpare.