Taxasida

taklosta

Anisantha tectorum

(L.) Nevski

taklosta är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjörn Tyler
Översikt
Översikt

taklosta är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • taklosta
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Anisantha tectorum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Anisantha tectorum (L.) Nevski
Svenskt namn
taklosta
icelandic
Þakfax
norwegianBokmal
takfaks
norwegianNynorsk
takfaks
Finskt namn
kattokattara
finlandSwedish
taklosta
Danskt namn
Tag-hejre
Foton
Torbjörn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2023-06-11
Torbjörn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2025-06-12
Patrik Engström
Ystad 2021-06-25
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Taklosta är en gammal, kulturberoende art. Det ettåriga, mycket konkurrenssvaga och ljuskrävande gräset växer på torr, sandig/grusig och vegetationsfattig mark. De flesta uppgifterna är från stationsområden och bangårdar, men arten ses också ganska ofta i hamnar, på industriområden och i vägkanter.

Taklostan var förr vanlig på torvtak (Hylander 1953) men i Halland saknas uppgifter om sådana förekomster. Inte heller finns bevis för att arten skulle ha satts på banvallar, vilket förekommit i t ex Uppland (Almquist 1957).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Tillfälligt inkommen med barlast och gräsfrö. - 2 (2).

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Taklostans svenska historia går tillbaka till 1745 och Linné (Nordstedt 1920) men måste, med hänsyn till den allmänna förekomsten i Närke under Samzelii tid, här vara av äldre datum. Växten var före 1883 känd blott från Uppland och Närke (Hård 1924).

Främst växer den längs järnvägar och vägar, i sandfält, på sandstränder och andra mineraljordar. Taklostan påträffades 1995 insådd i en vägslänt i Viby (Nilsson, OREB). Insåning längs vägar och järnvägar är dåligt känd, men tycks vara en orsak till att växten är spridd i Närke idag.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Larsson 1851.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

POST 1844 så som Schedonorus tectorum (Köpingstrakten: passim). Ett par lokaler specificeras i Post manuskript c (3–4).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

269 Bromus tectorum L.

This widespread species probably originates from the steppe areas of C. and E. Europe, the Mediterranean region and W. Asia. From there it has been introduced into large parts of Fennoscandia, the British Isles, S. Africa, N. America and New Zealand. It is reported among the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 228 and map 217), although there is a wide gap in Siberia. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 42.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
(Bromus tectorum)
Status: troligen ursprungligen inkommen med sjötransporter och som sådan först uppgiven 1834 från Helsingborg (Gyll i LD), men snabbt etablerad och sedan spridd i tämligen jämn takt (se vidare TTy 1999a) och i dag sedan länge fullt naturaliserad.
Förändring och hot: ökning med 46–60 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Bromus tectorum
Taklosta växer på solöppen, torr, vegetationsfattig, grusig eller sandig mark. Numera påträffas arten framför allt på stationsområden och banvallar, men även i hamnområden, på gatu- och vägkanter, industrimark, insådda vägslänter, jordtäckta stenmurar samt någon gång på grusbackar. Förr växte den även på torvtak, men sådana förekomster är sedan länge försvunna.

Artens förekomst vid järnvägarna är inte så gammal: det första småländska fyndet i den miljön gjordes i Högsby Berga 1906 (Witte 1909a). I 1920-talets början hade den bara setts längst i öster och norr (Hård 1924), och arten var över huvud taget inte känd från sydvästra tredjedelen av landskapet före inventeringen.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Taklosta härstammar från stäppartade områden i centrala och östra delarna av Europa, Medelhavsområdet och västra Asien. Därifrån har den inkommit till norra Europa, södra Afrika, Nordamerika och Nya Zeeland (Hultén & Fries 1986).

Taklosta ses främst på torr, sandig eller grusig mark i miljöer som hamnar, industriområden och vägkanter. De flesta växtplatser kan betecknas som ruderatmarker: sandtag, stenbrott och grustippar. Ibland anges den från sandstränder, klapperstensvallar, gårdsmiljöer och åkrar.

Taklosta är spridd över hela ön med en tyngdpunkt på södra Öland och då främst i väster. En tydlig anhopning av fynd finns runt Mörbylånga och Degerhamn. I äldre tider blev den ansedd som "en gammal medlöpare" och enligt Sjöstrand (1850) "riklig på torvtak". I Sterner (1986) fastslås: "i nutiden till finnandes i allsköns sandig skräpmark, ej sällan rätt talrik". Detta kan utan tvivel gälla även idag och arten får numera anses som tämligen allmän. Taklosta kan hålla sig kvar länge på en lokal. Vid Sandbyborg, Sandby sn, noterade Sterner växten 1939. Där växer den än idag på kalkstensmurarna av den gamla fornborgen. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Artnamnet tectorum kommer av latinets tectum (tak) och syftar på att den i äldre tider ofta växte på torvtak. Taklostans dragning till sandiga och torra banvallar och stationsområden är välkänd. I östra Skåne är arten vanlig i sådana biotoper. På Öland finns inga uppgifter hur pass vanlig den var längs den öländska järnvägen men det är frestande att anta att den var så även på Öland. Om man betraktar en karta över den nuvarande utbredningen, kan man med lite fantasi följa järnvägens dåvarande sträckning. I Sterners liggare finns endast en notering av taklosta från en järnvägsvall (Köping: Tingsdal–Kalleguta station, järnvägsbanken Nils Blomgren 1929).

Gammal främst kulturföljeslagare, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Kulturföljeslagare.
Växer på kalkgrus och sand i f.d. järnvägsmiljö (6 fynd), på ruderatmark, soptippar och strandklapper, någon gång på tak av ruin (Visby). Johansson (1897) angav taklosta som sällsynt med endast fyra namngivna växtplatser; arten ökade alltså under 1900-talet. Ökningen beror främst på spridning längs öns järnvägar, med 13 fynd i denna miljö under början av 1900-talet (Johansson 1910b, Fries 1914, 1917 samt herbarier).

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Förmodligen först inkommen med transporter. Taklosta växer på torr, grusig eller sandig mark på vägkanter, grusplaner, industritomter och banvallar.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Gammal inkomling, växer på torr, öppen mark med gles vegetation, oftast på sandig, grusig mark som banvallar, bangårdar, vägkanter, tippar och grustag, någon gång i åkerkanter och trädgårdar. Mindre vanlig längs gamla järnvägslinjer, sällsynt i övrigt. 107 lokaler i 85 rutor (10 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Taklostan är ettårig och växer numera nästan uteslutande på stationsområden. Enligt samstämmiga äldre uppgifter var arten förr typisk för torvtak. I städerna var den då allmän. Wikström (1840) skriver t.ex. om Stockholm ”Växer på torra, ofruktbara backar, på jordtak och vid de aflägsnare gatorna i förstäderna, allmän”. Taklostan försvann nästan helt med torvtaken under 1800-talets sista årtionden. Lindström (1893) kände den inte från Bogsta på 1880-talet. Blom (1916) anger den som allmän skräpmarksväxt i Nyköping. Från 1920-talet dök den åter upp, nu som järnvägsväxt (Almquist & Asplund 1937). Enligt Almquist (1929, 1957) var arten ursprungligen insådd på banvallar. I och med den nu pågående omläggningen av banvallarna till grövre krossmaterial är arten troligen dömd att försvinna även från denna miljö, kanske för att bli ett tillfälligt inslag i nyanlagda gräsmattor. I sådana har den uppträtt allt oftare under senare år.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Förekommer i södra Sverige med nordgräns för annat än tillfälliga förekomster i Uppland. Sällsynt i landskapet. 54 kartblad, 68 kvadranter.
Taklosta växer på torr, sandig mark och sprids med grus. Den förekommer på banvallar och stationsområden, grusade gårdar, vägkanter och skräpmarker.
Förändring - 8 %.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Tillfällig på industritomter, hamnar, stationsområden och nyanlagd mark. Först noterad från Gävle hamn 1811 (Hartman 1848). 6 fynd har gjorts under inventeringen.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Två äldre och tre nyare lokaler finns noterade.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
I sen tid sågs taklosta tillfälligt på en jordvall nära E4, troligen inkommen med transporter.