svensk häggmispel

För svensk häggmispel finns ett gammalt och ett nytt fynd noterade.

Odlad som prydnadsträd och tillfälligt förvildad. 

Arten uppgavs av Ohlander 1969 från Frillesås Slätten vid uppfartsvägen från Lervik i söder. Uppgiften var grundad på ett belägg från 1968 (M. Ohlander i GB). Detta har senare visat sig vara en hybrid mellan A. confusa och A. lamarckii. Ombestämd av J. Corneliuson och T. Elfström 1994. Ohlander (1971) har även uppgett arten från Veddige Dalen vid vägen samt, baserat på uppgift av F. Lundberg, från Jonsjö. Belägg saknas från de båda sistnämnda lokalerna.

Prydnadsodlad sedan 1830 och förvildad i landet sedan 1890.

Mindre vanlig än A. spicata men naturaliserad upp i Övre Bergslagen. Ojämnheterna i utbredningen liksom den i förhållande till A. spicatas lägre frekvensen tycks helt bero på lägre odlingsgrad. Där den odlats har den troligen i regel överallt förvildats och sedan blivit bofast. Trolig utbredningstyp: pU.

Status: sällan odlad prydnadsbuske; någon gång självsådd men ännu (?) knappast bofast. Först uppgiven 1926 från Össjö (SWid det. Schr i LD).
Kommentar: B, granskare TKa, KAO och PLa.

A. grandiflora; kanadensisk häggmispel
Svensk häggmispel är märklig genom att den inte är funnen utanför Sveriges gränser (Schroeder 1972, 1994), varken som ursprunglig eller förvildad. Dess vilda släktingar kommer från Nordamerika. I vårt land är den känd som odlad sedan 1830 och som förvildad sedan 1890 (Hylander 1966b); den har blivit mest uppmärksammad i Mellansverige men är belagd från Skåne till Gästrikland. Numera planteras den mindre ofta.

Som förvildad växer svensk häggmispel på torr eller frisk mark och har mycket små krav på näring; ofta finner man den i starkt blockiga områden. Den är ljuskrävande och föredrar bryn, igenväxande betesmarker, åkerholmar, vägrenar och liknande. På hyggen ser man den ofta, och där kan den bli dominerande. Någon gång uppträder den på skräpmark.

Arten har ökat starkt under 1900-talet och ökningen pågår troligen fortfarande.

Svensk häggmispel förekommer inte naturligt i Nordamerika utan har uppkommit i odling. Den är endast känd från Sverige och noterades först som förvildad i slutet av 1800-talet (Edqvist & Karlsson 2007). Svensk häggmispel är funnen vid ett par tillfällen på Öland.

Blommorna har långsmala kronblad vilket skiljer den från häggmispel A. spicata.

Kulturflykting, tillfällig,

Förvildad, tillfällig (?). Spridd från trädgårdar med fåglar till väg- och stigkanter i tätortsnära miljöer.

Svensk häggmispel är en odlad prydnadsbuske som förmodligen har uppstått i kultur i Sverige, fastän de vilda släktingarna hör hemma i Nordamerika. Den är inte funnen någon annanstans i världen (Edqvist & Karlsson 2007). Arten förvildas lätt och växer i gles lövskog, skogsbryn av olika slag, krattskog, igenväxande gräsmarker, vägkanter och ibland i skräpmark. Alla fynd kontrollbestämda av Erik Ljungstrand.

Svensk häggmispel är en ovanlig trädgårdsbuske, som nu tycks vara helt ur modet. Den synes ha förvildats på samma sätt som vanlig häggmispel. Dess sällsynthet återspeglar säkert den tidigare låga odlingsfrekvensen. Arten har rapporterats främst från de västra delarna av landskapet men få belägg och lokaluppgifter finns och förväxling med andra arter är i flera fall möjlig. Arten sprids med fåglar och förekommer på liknande lokaler som vanlig häggmispel.

Förmodligen östra Nordamerika. I Sverige odlad och förvildad. Nära besläktad med prakthäggmispeln och ibland betraktad som en form av denna.

Prydnadsbuske med kulturursprung. Som förvildad tämligen sällsynt i Uppland som helhet, men den vanligaste häggmispel-arten i centrala Uppland, i Nora och Enåker. 100 kartblad, 164 kvadranter.
Almq. Fågelspridd från parker etc., mer eller mindre naturaliserad (hagar och skogsbackar; flerstädes talrik).
Svensk häggmispel är lokalt helt naturaliserad i skogar och skogsbryn, på hyggen och i hagar. Man finner den även i vägkanter, kring bebyggelse och på skräpmarker.

Svensk häggmispel har troligen delvis förbisetts eller registrerats som häggmispel.