Taxasida

svartvide

Salix myrsinifolia

Salisb.

svartvide är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Anders Delin
Översikt
Översikt

svartvide är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • svartvide
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Salix myrsinifolia
Vetenskapligt namn, fullständig form
Salix myrsinifolia Salisb.
Svenskt namn
svartvide
norwegianBokmal
storvier
norwegianNynorsk
storvier
Finskt namn
mustuvapaju
finlandSwedish
svartvide
Danskt namn
Sort pil
Foton
Anders Delin
Simeå, Orsjöns strand, Undersvik 2012-05-25
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2009-05-17
Patrik Engström
Luopakte 2011-07-30
Anders Delin
Simeå, Orsjöns strand, Undersvik 2012-05-25
Anders Delin
Järbo 2011-05-07
Anders Delin
Järbo 2010-04-18
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2022-06-12
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2022-06-12
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Svartvide är en kulturgynnad, bofast art som kan vara ursprunglig i området. Ståndorterna framgår av de aktuella lokaluppgifterna.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän-tämligen allmän utom i S och SO.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Allm. i hela området i kärr- och fuktängar, diken m.m. Ett 20-tal bestämningar har kontrollerats av T. Karlsson.

Se även: sätervide Salix myrsinifolia subsp. borealis

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Se även sätervide Salix myrsinifolia subsp. borealis och vanligt svartvide Salix myrsinifolia subsp. myrsinifolia

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Som Salix nigricans Sm. - Svartvide
Allmän i Bergslagen och Skogslandet; tämligen allmän-spridd på Mälarslätten. Inom jordbruksområdet närmast Mälaren numera sällsynt, förr möjligen vanligare. FIerstädes på Mälaröarna. Utbredningstyp: U.

 

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "på Linsälls Wålar".

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

603 Salix nigricans Sm.

Syn.: S. myrsinifolia Salisb.

This polymorphic, boreal-montane species is mainly restricted to Europe. Besides the main type (subsp. nigricans), principally in N. Europe and the Alps, the map includes the subsp. apennina (Skvorts.) Borzi in the Apennines and the species S. jenisseensis Friedr. Schm. in N. Russia and Siberia. Probably both species overlap and hybridize considerably in N. Russia. In the Fennoscandian mountains S. nigricans subsp. borealis (Fr.) Flod. is distinguished (not mapped here, cf. Hultén, Atlas 1971, map 576). For further information on this critical complex in Europe, see int. al. Atlas Fl. Eur. 3/1976, maps p. 26 f.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 61–75 %.
Kommentar: B, granskare TBg, KAO och TKa. Såvitt känt förekommer endast vanligt svartvide S. m. subsp. myrsinifolia i landskapet.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

S. nigricans
Svartvidet förekommer i hela Skandinavien men är sällsynt eller mycket sällsynt i västra och södra Götaland samt i Danmark. Arten är relativt näringskrävande och föredrar fuktig eller våt mark. Den växer oftast i kärr och fuktängar, på sjö- och åstränder, i ej alltför tät sumpskog och i kanterna av lövkärr. I odlingslandskapet uppträder den i buskgrupper och fuktstråk i betesmarker, i bryn, utmed bäckar och diken samt vid dammar. Den ses ofta på vägkanter och i fuktiga grusgropar. I kulturmiljö finner man också arten på torrare mark, gärna på grus, t.ex. i dikesslänter och på utfyllnader. – I södra Småland, där arten är sällsynt, är nästan alla förekomster kulturbetingade och verkar tillfälliga. De består oftast av enstaka exemplar på blottad mark: gamla sjöbottnar, grustag, vägrenar, banvallar och liknande.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Svartvide har bred ekologi och växer på fuktig, ofta kalkpåverkad och något näringsrik mark. Den ses i lövskogsbryn, längs skogsvägar eller kanten av kärr. Svartvide växer i betade eller ohävdade kalkfuktängar och hässlen. Även lokaler av ruderatkaraktär som gamla stenbrott och övergivna sandtag kan hysa arten. Svartvide är också vanlig vid grävda bevattningsdammar, vattenhål och utmed diken.

Svartvide är utbredd i skogsbygder som Mittlandet och västra kustskogen. På Stora Alvaret är den sparsam och förekommer främst vid större alvarträsk och i gamla stenbrott. På det skogfattiga sydöstra Öland är den ovanlig, både idag och på Rikard Sterners tid. Även barrskogarna längst uppe i norr, Böda och Högby sn, gapar förvånansvärt tomma. Möjligen har kulturpåverkade lokaler blivit allt viktigare för svartvide på dagens Öland.

Såvitt känt finns endast underarten vanligt svartvide subsp. myrsinifolia på Öland. Uppgiften i Hylander (1966) av sätervide subsp. borealis från Öland är felaktig.

Svartvide är en mycket variabel art som växer buskartat eller som ett litet träd. Fjolårskvistarna är rödbruna–svartbruna och kort dunhåriga; även knopparna är dunhåriga tidigt på säsongen. Bladens form, storlek och behåring varierar starkt. Undersidan på bladen är vanligen blekt blågrön, täckt av en vaxartad hinna som saknas längst ut mot spetsen varför denna kontrasterar i grönt. Bladen svartnar ofta vid pressning och torkning, därav namnet svartvide.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Inkommen under 1800-talet (?), bofast.
Fuktig skogsmark i skogsdiken, i körspår och vid skogsvägar, sällan i helt opåverkad mark; även fuktängar och myrkanter, myrdiken, bäckar och rännilar. Svartvide koloniserar snabbt fuktig, blottad jord på hyggen, i grustag och i dikesskärningar.

I kalkfuktängar och källmyrar påträffas svartvide, liksom gråvide S. cinerea, ofta i mycket småvuxna former, ibland bara några decimeter höga småbuskar. Även bladen blir små i den näringsfattiga miljön.

Svartvide upptäcktes på Gotland först sent under 1800-talet. De två tidigaste lokalerna låg vid myrar som tidigare dikats ut. Johansson (1897) angav svartvide från bara nio lokaler, av vilka fyra fanns vid dikade myrar. I dag, däremot, är närmare 800 lokaler noterade. Det är mycket möjligt att svartvide på Gotland är en sen invandrare, inkommen i samband med myrutdikningarna från mitten av 1800-talet. Först en bit in på 1900-talet tog dess spridning riktig fart, gynnad av vår tids maskinella bearbetning av landskapet, som lämnar ytor med fuktig, blottad jord, lämplig för kolonisation.

Inom vissa områden, främst på södra Gotland, är svartvide ännu ovanligt. Den sydligaste lokalen finns i ett grustag i Vamlingbo. Från Gotska Sandön noterades det först 1989 (Ingmansson & Petersson 1989).

ara vanligt svartvide ssp. myrsinifolia är känt från Gotland.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Svartvide växer på frisk till fuktig mark i skogskanter, fuktängar, på sötvattensstränder och i kärr men framför allt på kulturskapade ståndorter som diken, vägkanter, övergivna grustag och stenbrott. Sannolikt är arten förbisedd under inventeringen.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Bofast, växer i snår eller finns enstaka i kärr och fuktig skog samt på fuktängar, dikeskanter och vägkanter. I landskapet finns endast vanligt svartvide ssp. myrsinifolia. Vanlig på höglandet, speciellt på Falbygden, sällsynt eller saknas på låglandet och i västra delen av landskapet. 840 lokaler i 353 rutor (43 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Nordeuropa, norra Asien. I Sverige genom nästan hela landet, ovanligare i söder. I Sörmland allmän – (46%). Svartvide är kalkgynnad. Den förekommer i fuktängar och kärr, särskilt rikkärr, ofta i strandsnår och trivs även på igenväxande åkermark, vid diken och på skogsvägkanter, sällsynt på ruderatmark.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland som helhet, men ovanligare i de sydvästra och sydöstra delarna. 563 kartblad, 1632 kvadranter.
Almq. I skogsbygder merendels allmän; i slättbygder och i skärgården tämligen allmän (till yttre skären).
Svartvide finns i många typer av fuktiga till blöta miljöer och ingår ofta i buskage på igenväxningsmarker tillsammans med andra buskar, bl.a. andra videarter. Den finns på sjö- och åstränder, i diken, sumpskogar och öppna kärr och i igenväxande fuktängar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Svartvide är en ursprunglig art i landskapet. Den var vanlig även under 1800-talet.
De vanligaste följearterna är glasbjörk (23%), blodrot, älggräs, rödven och strätta.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Vi har funnit det omöjligt att hänföra alla buskar i gruppen svart-/grönvide till endera arten. Variationsbredden hos bägge dessa arter är stor. I praktiskt inventeringsarbete har vi ändå försökt notera dem var för sig. De noteringar som har gjorts avser exemplar eller populationer som vi har ansett tämligen typiska. Otypiska exemplar har många gånger förbigåtts utan att noteras. Hybriden lär vara vanlig, men vi har inte sett sådana gränser mellan hybriden och den ena eller andra föräldraarten, som skulle ha kunnat hjälpa oss att skilja ut den.

Svartvide och sälg är de vanligaste av de videarter som koloniserar naken jord och är i början svåra att särskilja. Längs skogsbilvägarnas renar och diken är de lika vanliga, vilket framgår när de har utvecklats till buskar som lättare kan artbestämmas. Svartvide hittas i övergivna grustag med fuktig botten. Arten hörde till de växter som efter de höga flödena hösten 1985 koloniserade nybildade sandbankar. I Galvån fanns på en sådan bank enstaka buskar av sälg och gråvide, medan svartvide dominerade. Svartvide koloniserade också den blottlagda bottnen i Arbråströmmarna efter kraftverksbygget där. Arten växte på en övergiven myrodling men inte på myren intill. Den förökar sig också genom skottskjutning från stubben, även på brandfält.

Svartvide blir inte trädformig. De grövsta stammarna är omkring en decimeter i diameter. De når åtminstone 4 m höjd. Som de flesta klena stammar på träd och buskar har även svartvide ett grönt skikt under barken. Det betas gärna av bäver och älg. Under blomningen är dess blad lite mindre än hängena (Sälgen blommar innan några blad har kommit fram). Bladen gulnar på hösten senare än de flesta lövträds blad. Svartvide blommar i vitsippans tid, när sälgen är till största delen överblommad. Arten sprider frö i övergången mellan skogsstjärnans och ekorrbärets tid, en vecka senare än sälgen och samtidigt med jolsterns blomning.

Svartvidets namn syftar på att bladen svartnar när de torkar, vilket kan ses på en traktorväg genom slyskog, där skott av svartvide, sälg och andra arter körts över. Många svartvideblad har där dödats och torkat. De är sotsvarta, medan de överkörda sälgbladen är grågröna. Samma svärta kan utvecklas i blad på stammar som skadas genom att rådjur fejar sina horn mot dem.

Nästan alla rapporter under vår inventeringsperiod avser S. myrsinifolia utan angivande av underart.

Se även sätervide Salix myrsinifolia subsp. borealis och vanligt svartvide Salix myrsinifolia subsp. myrsinifolia.