svartkavle

Havsstrandsväxt, försöksodlad vid Mariedam i Lerbäck (Gumaelius 1846).

Gammal bofast art.

Nio lokaler i Ö. Mälarområdet 1842–1913; ytterligare en 1945 (lokal 1). Nu tydligen utdöd. I Sverige huvudsakligen i saltrik miljö längs de Ö. kusterna upp till N. Uppland Liksom Triglochin maritimum, Schoenoplectus tabernaemontani m.fl. nog reliktisk i Västmanland sedan Mälarsänkans saltvattenskede. Utbredningstyp: S12.

355 Alopecurus arundinaceus Pair.

Syn.: A. ventricosus Pers.

This mainly Eurasiatic species grows partly on seashores, partly on saline ground inland. The distribution eastwards are incompletely known. The species has been introduced into at least same inland localities (circles). It is reported to be introduced into Newfoundland (Fernald, Manual 1950, p. 166). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 54.

Svartkavle växer i vattenbrynet vid havet. Arten uppskattar tånggödda platser, driftvallar och försumpningar och kan där utveckla stora bestånd, men den förekommer även på steniga och grusiga stränder.

Svartkavle växer på havsstränder, i Norden främst längs Östersjöns stränder. Världsutbredningen omfattar norra och östra Europa samt vidare bort mot Asien.

På Öland förekommer svartkavle huvudsakligen i själva strandlinjen på leriga, svagt exponerade partier. Den betas gärna av kreaturen och är därför vanligast på svagt hävdad eller obetad mark där den kan bli dominerande, exempelvis i skyddade fiske- och småbåtshamnar. Svartkavle gynnas av att växtplatsen är näringsrik och växer ofta på driftvallar eller där bäckar/diken med näringsrikt vatten rinner ut på havsstranden. Ibland ses den på klappstensvallar eller sandstränder. Sällsynt kan den växa en bit från havet som vid Ottenby kungsgård, Ås sn, där den noterats i en damm ca 500 m från stranden. Förr när man hämtade tång för gödsling av åkrar och täppor kunde den dyka upp i gårdsmiljöer, men detta är inte noterat under inventeringen.

Svartkavle växer längs stora delar av östra Ölands kust men även här och var längs västra kusten. I Sterner (1986) redovisas något färre fynd från västra sidan av ön varför man kan anta att arten ökat marginellt, främst nere i sydväst; detta troligen på grund av upphört strandbete. Men på delar av västra kusten, som från Borgholm och norrut, saknas den än idag. Troligen är stränderna utmed denna del av Öland alltför exponerade för svartkavle. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer) vilket stämmer med vår bedömning.

Svartkavle kan förväxlas med ängskavle A. pratensis, en art den dessutom kan bilda hybrider med. Svartkavle känns igen på att skärmfjällen har en tydligt utböjd spets (bägarformade) medan de hos ängskavle har parallella sidor eller något inåtböjda (elliptiska). Svartkavle har också längre snärp, 3–5 mm mot 1,5–2,5 mm hos ängskavle.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Sandstränder och strandängar, ibland något sumpiga, gärna vid tång- och driftvallar i nedre landstranden (”undre hygrolitoralen”, Englund 1942), någon gång också på grusigare och blockrikare stränder. Svartkavle tål viss igenväxning. Från sin inventering av gotlandskusten 1928–36 redovisade Englund (1942) en karta med 234 lokalprickar, där det var glest mellan fynden på öns västra kust (bara nio lokaler från Eksta till Kappelshamnsviken) redovisade på kartan, liksom i nordväst (norr om Kappelshamnsviken) och på Fårö. Svartkavle är nu något mer spridd i de områdena, t.ex. från Eksta till Klintehamn, i Tofta, från Visby till Lummelunda, i Fårösundet och därifrån mot nordväst vid de norra kusterna av Fleringe. Arten bör därför ha ökat något under mitten och slutet av 1900-talet, troligen beroende på minskat strandbete.

Svartkavle förekommer framför allt på ostkusten och är säkert känd endast från en lokal i landskapet, där den växte på en strandäng i flera år, se primäruppgift. Den uppges av J E Palmér (1927) från Bro prästgård, men herbarieexemplaren i GB är ombestämda till A. pratensis av Carl Blom.

De äldsta fynden av svartkavle är från näringsrika sjöar i Stockholm. Möjligen var gräset infört liksom jättegröe som vid denna tid fanns inplanterat i Fatburssjön. I nutiden är arten endast funnen vid havet. Den bildar bestånd på landstranden vid vikar och flader, helst på lerigt underlag och särskilt där näringsrikt fastmarksvatten mynnar ut. Arten gynnas av eutrofiering och upphört strandbete och har därför ökat, särskilt på de tidigare hårt betade skärgårdsöarna. Där arten möter ängskavlen uppstår ofta vidsträckta hybridbestånd.