Taxasida

svarta vinbär

Ribes nigrum

L.

svarta vinbär är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

svarta vinbär är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • svarta vinbär
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Ribes nigrum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Ribes nigrum L.
Svenskt namn
svarta vinbär
icelandic
Sólberjarifs
norwegianBokmal
solbær
norwegianNynorsk
solbær
Finskt namn
mustaherukka
finlandSwedish
svart vinbär, tistron
Danskt namn
Solbær
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Höör socken 2011-05-11
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2009-05-15
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2009-05-15
Torbjorn Tyler
Johanneshus i Brönnestad socken 2022-05-15
Torbjorn Tyler
Johanneshus i Brönnestad socken 2022-05-15
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2015-08-01
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Svarta vinbär har odlats i århundraden och de buskar man finner i lövblandskog, gärna på översilad mark och främst i kustslättens bäck- och ådalar, härstammar från odling. Vanliga kulturståndorter för svarta vinbär är lövdungar och snår intill gårdar och hus, märgelhåle- och dammkanter, åkerrenar, fägator, utkasthögar, soptippar och grustag.

Svarta vinbar har ökat i frekvens under 1900-talet.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Svarta vinbär växer i fuktig örtrik skogsmark, ofta i strandskogar och alkärr, eller på översilad mark i källkärr och bäckraviner. I skärgården finner man den ofta mer öppet i bergsskrevor. Den är också vanlig som kvarstående efter odling och grenbitar rotar sig lätt på utkast och tippar. Arten sprids lätt och långväga med fåglar och förmodligen härstam­mar även större delen av de till synes vilda före­komsterna från odlade exemplar. Arten förvildades sent och den enda uppgiften om förvildade svarta vinbär från 1700-talets Sörmland härstammar från C.A. Carlsson (1791), som bara fann arten på en enda lokal i hela Strängnästrakten. Ännu på 1800-talet var arten sällsynt i Sörmland (Wikström 1840, Hofberg 1852), för att bli vanligare först under 1900-talet. Möjligen talar förekomsten av nam­net ”Tistronskär” i skärgården för att arten är ursprunglig eller åtminstone tidigt förvildad där.

Europa, Asien. I Sverige spridd genom hela landet.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1043 Ribes nigrum L.

This polymorphic species originates from parts of Europe and Asia but is widely distributed with cultivation. Thus, it has been introduced for instance into eastern N. America, E. Asia and New Zealand and partly naturalized there. Especially in E. Asia, the species is variable. From the Baikal area eastwards, the closely related R. pauciflorum Turcz. occurs. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 207.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Inhemsk eller förvildad hushållsbuske som ofta sprider sig från odling eller kvarlever på ödetomter. Förekomsten skiftar starkt. Enl. Kjellmert (1947) var den sälls. i Svennevad. Nilsson (1978) fann den allm. i Viby.

I naturlig vegetation ses den i källomgivningar, på kalkberg, i bäckraviner etc. En extrem växtplats sågs vid ett mycket gammalt utkast i tjock mossa på tallmon vid Kassmyra i Lerbäck 1991. Busken är f.ö. vitt spridd i frisk–fuktig änsvegetation.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Sannolikt ny bofast art; även odlad som bärbuske.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Huruvida arten enbart är förvildad i landskapet eller på vissa håll är ursprunglig är omöjligt att säkert avgöra. Det senare skulle eventuellt kunna vara fallet i sydväxtberg och sumpiga strandskogar på vissa håll, men fågelspridning torde kunna ske över avsevärda sträckor från odlade bestånd. - 45 (22).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Larsson 1868.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

POST 1844 (Köping: Kallstena; Kramsta; Malmön).

Allmän-tämligen allmän på Mälarslätten; härovan spridd (även i Övre Bergslagen). Tycks ingenstans vara påtagligt klimatmissgynnad. Förekommer i hela området i potentiellt naturlig vegetation. Utbredningstyp (hela populationen): S1.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Birger (1908a), som anser arten vara "verkligt vild."

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast; kanske ursprungligen förvildad från odling men säkert naturaliserad långt före 1749.
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Svarta vinbär är troligen ursprunglig i delar av östra Mellansverige men knappast i vårt landskap. Den har odlats som bärbuske i Sverige sedan sen medeltid och har även använts inom folkmedicinen. Hur gammal den är i odling i Småland kan vi inte säga. Märkligt nog saknas den i katalogen över växter odlade i Nils Linnaeus’ trädgård i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732).

I dagens Småland finner man svarta vinbär dels som kvarstående vid ödetorp och övergivna gårdar och på utkast, dels som förvildad. Arten sprids med fåglar och kan hamna långt från bebyggelse. Bäst trivs den i fuktig eller frisk, mullrik lövskog. I alkärr och strandskogar, vid vattendrag och i raviner kan den bilda stora, täta bestånd. Men den uppträder också ofta i bebyggelsens närhet, t.ex. kring stenrösen och i bryn. I klippskärgården kan den någon gång förekomma exponerat i klippsprickor.

Arten har ökat kraftigt under 1900-talet, kanske särskilt under dess senare del. I mitten av 1800-talet var den ännu en raritet: från inre Småland kände Scheutz (1864) endast till T. M. Fries’ lokal (se primäruppgifter) samt Jönköping Huskvarna Huskvarnabergen. Sjöstrand (1863) nämnde inte arten från Kalmar län.

Bristen på tidiga uppgifter indikerar, i kombination med artens påtagliga ökning, att svarta vinbär inte är ursprunglig i landskapet.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Svarta vinbär anses ursprunglig främst i delar av östra Mellansverige där den växer i fuktiga skogar, alkärr och längs bäckar. Busken har även odlats sedan länge och de tidiga öländska fynden talar för att de var spridda från odling. Svarta vinbär noterades i Sterners liggare vid Borgholms Kungsgård samt nära prästgårdarna i Glömminge och Kastlösa. På dagens Öland finner man växten i alkärr, fuktiga blandskogar och längs diken. Den verkar ha en förkärlek att växa nära stenmurar och i stenskravel. Någon gång är den funnen i vägkanter, kvarstående vid ödetorp och som utkast på jordhögar. När fuktiga skogar gallras kan den gynnas och expandera, åtminstone tillfälligt.

Svarta vinbär har haft en tydlig expansion sedan Sterner (1938) vilket talar för att växten är ganska ny i det öländska landskapet. De flesta fynd är gjorda nära bebyggelse men det finns några från västra kustskogen som kan vara ursprungliga, lokalerna anges som alsumpskog respektive fuktig lövskog. Vid Borgholm där primärfyndet gjordes finns växten kvar än idag i en liten lundrest. Även de nordliga fynden är gjorda i till synes naturliga miljöer som kärr i lövskog.

Gammal?, främst kulturflykting, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Förvildad, bofast.
Svarta vinbär finns i gårdsmiljöer, på soptippar och i dikeskanter. Den växer nu också i naturlig miljö i frisk till fuktig lövskog eller ängsbarrskog. Den sprids huvudsakligen med fåglar från trädgårdar. Under Projekt Gotlands flora funnen från Sundre till Bunge och Fleringe. Svarta vinbär ökade uppenbarligen under 1900-talet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Svarta vinbär har odlats sedan mycket lång tid och förekommer både kvarstående och förvildad, spridd med fåglar och ofta långt från bebyggelse. Växer i fuktiga, näringsrika skogar, gärna utmed vattendrag eller i sumpskog, men man kan också träffa på arten vid vägkanter och utmed diken.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Sedan mycket länge odlad som bärbuske. Troligen inte inhemsk i landskapet. Sprids lätt med fåglar och påträffas i all slags fuktig till frisk skogsmark, men helst vid vattendrag och i raviner. Förefaller ha ökat kraftigt de senaste årtiondena och är numera vanlig i hela landskapet. 887 lokaler i 488 rutor (59 %).

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland. Uppgifterna innefattar både ursprungliga förekomster och sådana som är förvildade från odling. 661 kartblad, 1644 kvadranter.
Ursprungliga förekomster av svarta vinbär finns i klippskrevor på skärgårdsöar och möjligen även i alsumpskogar och i albården vid sjöstränder (se karta i Almquist 1929). Kvarstående eller från odling förvildade buskar finner man i allehanda kulturmiljöer såsom i hagar, på ödetomter, i diken, på vägslänter, vägkanter och tippar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Svarta vinbär är ursprungligt i skärgården men förvildad i inlandet. I Gävletraktens växter 1848 anges den som sällsynt. Benämningen »tistron« tycks inte ha använts i Gästrikland. Inga skär med förleden tistron finns i landskapet men däremot i Hållnäs i norra Uppland.
I inlandet förekommer arten spontant förvildad eller kvarstående från tidigare odling. Förvildade varaktiga förekomster finns ofta i fuktig lövskog, vanli-gen i anslutning till gamla odlingsmarker som har vuxit igen till al- eller björkskog och gärna intill näringsrika sjöar och vattendrag. Arten sprids också från utslängt trädgårdsavfall och jordmassor men de flesta förekomster blir bara tillfälliga.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Mogna svarta vinbär sjunker, men åtminstone en del omogna bär flyter, vilket kan förklara artens utbredning i strand­snår. Den har också hittats i Överbo på Voxnans strand, på en sandbank under påbyggnad. Bären äts även gärna av fåglar, som koltrastar och rödhakar.

De nya årsskotten på äldre grenar lägger sig ofta på marken och slår lätt rot, i mycket större utsträckning än på röda vinbär. Inget grönt övervintrar, men under ytterbarken finns ett klorofyllförande och förmodligen assimilerande skikt, som på de flesta buskar och träd. Den karakteristiska doften finns både på blad, blommor och knoppar, och gör arten lättidentifierad i alla stadier, även vintertid. Svarta vinbär blommar i vitsippans tid och har mogna bär i ljungens tid.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Svarta vinbär är vanlig som odlad i olika sorter. Ibland är den kvarstående och förvildad, dels genom fågelspridning, dels vegetativt med kvistar som följt med rinnande vatten och rotat sig. Arten ger inte intryck av att vara ursprunglig i landskapet och uppträder inte regelbundet i någon biotop. Däremot ses den ofta naturaliserad på fuktig mark, särskilt på näringsrika stränder och i bäckdalar, där den kan bilda mycket stora bestånd med hjälp av rotslående grenar. Den kan stå öppet i frodiga strandkanter men växer också gärna skuggigt som i alskog. Den är tydligt näringsgynnad och har nog ökat under senare år. Stora bestånd finns vid nedre Ljungan och på sötvattenspåverkad havsstrand, t.ex. runt Klingerfjärden och i Tynderösundet.