Taxasida

svalting

Alisma plantago-aquatica

L.

svalting är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Lars Efraimsson
Översikt
Översikt

svalting är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • svalting
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Alisma plantago-aquatica
Vetenskapligt namn, fullständig form
Alisma plantago-aquatica L.
Svenskt namn
svalting
norwegianBokmal
vassgro
norwegianNynorsk
vassgro
Finskt namn
ratamosarpio
finlandSwedish
svalting
Danskt namn
Vejbred-skeblad
Foton
Lars Efraimsson
Södra Hyn, Karlstads kommun 2021-08-24
Anders Delin
Herteån, Hanebo 2013-07-02
Lars Efraimsson
Södra Hyn, Karlstads kommun 2021-08-24
Torbjorn Tyler
2013-07-25
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2019-06-19
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2019-06-19
Katarina Stenman
Norum, Bygdeå 2019-07-22
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Svalting är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer på grunt vatten i näringsrika till måttligt näringsfattiga sjöar, åar, bäckar och kärrpölar. Exempel på kulturskapade ståndorter är diken, dammar, märgelhålor och vattensamlingar i grustag och stenbrott.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Vanlig vid älvarna men även vid mindre vattendrag. Spridd i hela landskapet till Nordmaling i norr och Tåsjö i nordväst.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Vattenväxt, delvis allm., men täml. allm. i Svennevad (Kjellmert 1947) och vid 236 undersökta sjöar i länet (Björkman 1987a, b). Den växer vid stränder av sjöar och vattendrag, diken, brottdammar m.m.

Lämningar har hittats vid Tärnsjömyren i Skagershult under ag- och sjönötstorven (Post 1909a) och omkr. 7 500 år gamla sådana i Mossbymossen i Ekeby/Kumla (Florin 1961).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Arten växer på mjuka bottnar. Som högst är arten funnen på ca 400 m (Ransjön).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

84 Alisma plantago-aquatica L.

Within this polymorphic species, subsp. plantago-aquatica occurs in large parts of Eurasia, subsp. orientale Sam. in C. and E. Asia, subsp. brevipes (Greene) Sam. and subsp. subcordatum (Raf.) Hult. in N. America. The species s. lat. has an almost circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. I, p. 160 and map 151). Subsp. plantago-aquatica is also found in several parts of Africa, in Chile, Australia and New Zealand, being adventive at least in some of these countries (cf. I. cit.). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 28.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensföränding mindre än 16 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Kranssvalting
Svalting förekommer vid måttligt näringsfattiga till näringsrika sjö- och åstränder ned till några decimeters djup. Den växer på grus eller sand, mellan block och intill hällar. Arten återfinns även vid bäckar och i tidvis översvämmade kärr. Slutligen finner man den som kolonisatör i diken, dammar och vattenhål samt i grus-, torv- och lertäkter. Den saknas vid brackvattensstränder men kan någon gång förekomma i hällkar som inte torkar ut.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Svalting växer i grunt, något näringspåverkat sötvatten i bäckar, skogskärr, sumpskogar och alvarträsk. Den är kulturgynnad och vanlig i diken, kanaler, dammar, vattenhål, betade fuktängar, gamla stenbrott och grustag. Sällsynt är den funnen på sandiga havsstränder, alldeles nära sötvattensutflöden.

Svalting är vanlig över hela Öland men fortfarande lite sparsammare i sydost, något som redan Rikard Sterner anmärkte. Varhelst man idag finner lokaler som någorlunda konstant håller sötvatten kan man räkna med att hitta svalting. Växten förefaller klara näringspåverkade lokaler bättre än släktingen gotlandssvalting A. lanceolatum, något som på sikt kan gynna svalting. Intressant är att på grannön Gotland är gotlandssvalting den vanligaste av de två (Johansson m.fl. 2016).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig. Troligen naturliga förekomster i å, bäck, sjö; vanligare i diken, kanaler, djupa körspår m.m. Möjligen mer frekvent förekommande i öns djupare åar och kanaler än gotlandssvalting. Johanssons (1897) ”Täml. allm.” innefattade även gotlandssvalting A. lanceolatum. Eftersom gotlandssvalting skildes från svalting först i början av 1900-talet är det svårt att göra jämförelser av dess frekvens över tiden. Förmodligen är frekvensen, trots utdikningar, ändå konstant eller ökad, då svalting nu också förekommer i mer kulturskapade miljöer.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Svalting växer på sandig eller lerig botten på upp till ett par decimeters djup i åtminstone något näringsrikt vatten i dammar, diken och kärrpölar samt vid stränder av åar, bäckar och sjöar. Man ser den nästan alltid i de grävda dammar som nuförtiden anläggs utmed nybyggda större vägar.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer i grunt vatten vid stränder av sjöar och vattendrag, i blöta kärrdråg, i diken och i dammar. Mycket vanlig i hela landskapet, saknas i några av de magraste skogsrutorna. 740 rutor (89 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Svalting är flerårig och växer i både näringsrika och fattiga sjöar, i klara vatten ned till ett par meters djup där den bildar former med långa smala blad. Den är dock vanligast på lugna sjöstränder, i diken och dammar samt i skärgårdens hällkar. Den växer också gärna på bar mineraljord eller kärrtorv och är därför vanlig som kolonisatör i nygrävda diken och vattengropar.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Förekommer främst på lera, dy och gyttja i mindre vatten, till exempel diken, bäckar och dammar men även i kärr och längs sjöstränder. Svalting kan förekomma i alla typer av sötvatten, utom de allra näringsfattigaste, men är vanligast i näringsrika vatten.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Svalting är ursprunglig. Växten beskrivs som allmän i Gävletraktens växter 1848 och 1863. Arnell (1924b) bedömde den också som allmän i landskapet som helhet.

Svaltingen är starkt kulturgynnad och etablerar sig snabbt längs nya diken – även i miljöer som myrar och odlingsmarker, där arten i övrigt saknas. Den är beroende av fuktig, naken jord. Underlaget kan dock variera från torv och lera till sand, sten och block. Vanligast är svaltingen måhända vid grunda, öppna stränder med sten och dy blandat. Arten förekommer inte i bräckt vatten och saknas följaktligen längs kustens stränder.

Typiska följeväxter är topplösa (24%), mannagräs, sjöfräken, gul näckros, kabbleka, flaskstarr, bredkaveldun, sprängört, vattenmåra och ältranunkel.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Svalting bildar rikligt med frö, som också gror rikligt. I grunt vatten vid Långvindsåns mynning i havet (Enånger) såg man i skiftet augusti–september vad som tolkades som fyra generationer av svaltingplantor:
1. plantor med i luften uppstickande blad med pågående riklig fröspridning.
2. plantor med uppstickande blad som inte hade blommat.
3. plantor med små flytblad.
4. plantor med ändå mindre och smalare blad nere på bottnen.

I Dammen vid Hemstanäs i Skog, där bottnen till stor del blottläggs under sommaren, växer svärmar av små fröplantor kring var och en av de glest stående gamla plantorna. Att fröförökning spelar en viktig roll i artens ekologi visas också av att den fanns på en torr grusplan i Kilafors där man hade lagrat sjunkvirke från Ljusnan, och i en liten av djuren trampad grop i en sedan länge använd beteshage en kilometer från Ljusnan i Arbrå.

Svaltingens blad vissnar kring höstdagjämningen och inget grönt övervintrar. Den blommar i linneans och i mjölkens tid. Blomman slår ut på morgonen och vissnar på kvällen. De stora inre kalkbladen rullar ihop sig och sitter kvar på den vissnade blomman. Arten kan blomma om genom att skjuta upp en ny blomställning från rosetten efter att den första har blommat över.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Svalting hör främst hemma i låglandets näringsrika vattendrag men följer rikare åar en bit från dalgångarna. Vid större vattendrag växer den ofta i grunda småvikar bland gles sjöfräken Equisetum fluviatile, eller i forspartier och kvisslor med varierande vattenföring. Den finns också i bäckar i öppen odlingsmark, gärna bland sten. Vid sjöar står den helst vid bäck- och åmynningar där organiskt material ansamlas; i skogsområden är den ofta inskränkt till denna miljö. Svalting finns också vid sötvattenpåverkade havsstränder, som vid utlopp i skyddade vikar eller i växelblöta vattenrika strandkärr. Den kan även ses i vattenförande diken och koloniserar gärna fiskdammar. Svalting klarar måttliga vattenståndsregleringar och gynnas av eutrofiering.
Arten är anpassad till växlande vattenstånd och mycket variabel i växtsättet. Den kan ses i förkrympt form i små, på sommaren uttorkade, strandnära pölar, lokar, men den kan också bli monstruöst storvuxen t.ex. i näringsrika utlopp vid havet, som i Timrå Sjösvedjan. Någon gång ser man den i submers form i rinnande vatten.