sumpviol

1332 Viola uliginosa Bess.

This species is mainly restricted to C. and E. Europe. It is probably extinct in several places because of draining and cultivation. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 290.

Sumpviol är nyligen funnen i två alkärr. På den ena lokalen växte den mycket sparsamt, och är kanske nu utgången. I det andra alkärret växer arten desto rikligare inom en yta av några hundra m². Sumpviolen ger har intryck av att vara helt spontan och sannolikt har den funnits här i många år. I båda kärren finns gamla diken.

Lokalerna måste skyddas mot kalavverkning och ytterligare dikningar.

Förekomsterna är de enda kända på västkusten. I övrigt växer sumpviolen sällsynt i södra och östra Sverige, från Skåne till Dalälvens nedre lopp.

Våtmarksväxt. Alla uppgifter gäller samma skogsdike mellan landsvägen och sjön.

Gammal bofast art.

Sumpviol är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

1; Mälarområdet: Kungsåra Krokkärret Ö prästgården, förr alkärr, nu genom dikning nästan torrlagd alfuktskog i barrskog 1925 (A. Joh., S) -77(!). Mellan dessa år många insamlingar (GB, LD, KJN, KJT, S, UPS, VÄ). Först publicerad av LINDM. 1926 (Västmanland). Sedan flera gånger.

Östlig art; spridning i Västmanland säkerligen ofullbordad. Utbredningstyp osäker.

Om primärförekomsten i Hossmo å skriver Westerlund (1852b): ´På den mycket djupgående åns, ofta 3 alnar höga, strandsluttningar framkommer, så snart vattnet om våren fallit, Viola uliginosa i största ymnighet ... I medlet av Maj synes sluttningen, der den vexer, såsom vore ett blått, endast här och der afbrutit, penselsteck draget långs åt dem.´ En stor mängd belägg har samlats i Hossmo fram till och med 1918 (G. Haglund i S).

Sumpviol är något av en småländsk specialitet. Arten finns visserligen på enstaka lokaler i många syd- och mellansvenska landskap, men stora, sammanhängande förekomster finns i vårt land endast vid nedre Dalälven och i sydöstra Småland. Den mycket flacka topografin i södra Smålands kustland gör att åarna får en speciell karaktär. På många ställen delas de upp i parallella fåror (kvillar, bifurkationer), och deras stränder översvämmas under naturliga betingelser ofta med näringsrikt vatten. I denna översvämningszon hör sumpviolen hemma. Vid rätade eller reglerade åsträckor förekommer arten inte eller endast med enstaka, troligen försvinnande bestånd.

Sumpviolen förekommer såväl i stark skugga som helt öppet. Den är kanske vanligast i alkärr och annan sumpskog, där den växer i fuktig, bar jord kring tuvor och nära kanterna, men man finner den också på öppna mader med pors Myrica gale och blåtåtel Molinia caerulea. Den har förmågan att bilda vidsträckta bestånd genom sina rikt förgrenade jordstammar.

Utbredningsområdet för sumpviol har minskat genom sjösänkningar och kanaliseringar. Ett vittnesbörd om detta är restlokalerna i Emmaboda Vissefjärda nära två mil sydväst om huvudförekomsterna. Där växer arten längs en kanal i ett större, i slutet av 1800-talet utdikat våtmarksområde (Hagbyåns källområde). Arten har också försvunnit från en mycket rik förekomst vid kyrkan i Nybro Madesjö genom torrläggningen av Madesjö mader vid sekelskiftet 1900. Den har också genom åns rätning och reglering försvunnit från den av Westerlund så vackert beskrivna primärlokalen i Hossmoån (= Ljungbyån) och finns i denna å numera inte nedströms Kalmar Ljungby Ljungbyholm.

De kvarvarande förekomsterna är emellertid många och delvis mycket rika (Albinsson 2000). De är stabila under förutsättning att de åsträckor det gäller inte rätas, rensas eller regleras. Det måste dock tilläggas att förekomster på öppna mader kan vara känsliga för igenväxning. Sådana lokaler bör om möjligt hållas öppna genom hävd.

Sumpviol växer på periodvis översvämmad, näringsrik mark. Det fanns fram till 1940-talet en förekomst på Öland i Vickleby sn. Närmsta lokaler idag ligger i sydöstra Småland där sumpviol växer utmed periodvis översvämmade åstränder, i alkärr och sumpskogar.

Sumpviol växte väster om Karlevi i en sumpskog med björk och klibbal nära stranden och hade där rika förekomster. Senast sågs den 1943 på lokalen. Sumpviol är eftersökt i sen tid utan återfynd. Utdikningar av landskapet och kanske även att skogen blev alltför tät och skuggig bidrog till att arten försvann.

Gammal, förr bofast, numera utgången.

Vid Bromsboda i Åker, den enda lokalen i Sörmland, växer sumpviolen i örtrik sumpskog. Folkskolläraren och botanisten Allan Johansson i Strängnäs berättade att det på 1940-talet kunde vara alldeles blått av sumpvioler på lokalen. Den har därefter dikats och ingreppet har inneburit en stark minskning av bestånden.

Östeuropa. I Sverige sällsynt i Göta- och Svealand.

Sumpviol är ursprunglig. Arten uppgavs första gången 1848 i Gävletraktens växter där den anges från öar mellan Älvkarleö och Hyttön. Ett stort antal nya lokaler har hittats i anslutning till Dalälven under inventeringen.

Sumpviolen verkar trivas bäst i låglänt gles skog och på de flesta lokaler finns ett glest trädskikt av klibbal och björk. Den kan också växa öppet i strandmader och i fuktig betesmark men får då större konkurrens av högväxta gräs.

I delar av Nedre Dalälvsområdet finns osammanhängande förekomster längs flera kilometer långa å- eller älvsträckor. Många lokaler i landskapet är mycket individrika och kan rymma tiotusentals, kanske hundratusentals blommande skott.
Den i särklass vanligaste följearten är älggräs (7

%) följd av grenrör, kabbleka, vitsippa, klibbal och glasbjörk. Sumpviolen börjar blomma lite tidigare än många andra violer. Blomningen kulminerar i slutet av vitsippstid, samtidigt med harsyrans blomning men före skogsstjärnorna. Blommorna besöks och pollineras av humlor.