sumpfräne

Trivialart

Sumpfräne är ursprunglig men starkt kulturgynnad. De vanligaste växtplatserna för den konkurrenssvaga arten finner man på blottade, sandiga/gyttjiga stränder, både vid sött och salt vatten, samt i anslutning till diken, pölar och kärrstråk i betesmarker. Något mindre vanlig är sumpfräne på trädesåkrar och utfyllnadsjord, vid bondgårdar, på soptippar och annan ruderatmark.

Arten har sannolikt ökat i frekvens under 1900-talet.

Möjligen inhemsk, allm. på Närkeslätten med avtagande frekvens in i Skogsbygden. I Hammar, Lerbäck och Kilsbergen tycks få lokaler finnas (Segerström 1932, !).

Utanför stränder av sjöar och vattendrag har den setts i bl.a. källdrag, skogsdiken, åkrar, grustag och gräsmattor.

Sumpfräne är ettårig och växer på bar, gärna lerig mark, särskilt vid stränderna av näringsrika sjöar, åar eller dammar, ibland också vid havet. Regniga som­rar förekommer den på bar jord på last platser, i åkerhörn eller på vägkanter och jordhögar. I ytterskärgården och vid Mälaren växer den regelbundet i fågelgödda hällkar.

Europa, Asien. I Sverige från Skåne till Norrland.

Gammal bofast art.

Myrin 1832.

Allmän på Mälarslätten; tämligen allmän-spridd i Skogslåglandets och Nedre Bergslagens kulturområden; spridd i Övre Bergslagen Utbredningstyp: S1.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "på stranden af en urtappad sjö vid Gliseberg" [Sveg: Glissjöberg].

923 Rorippa palustris (L.) Bess. complex

The following main taxa within the widespread R. palustris complex are mapped, viz. R. palustris subsp. palustris in the main part of N. and C. Europe and Asia (introduced in N. America), subsp. palustris var. williamsii (Britt.) Hult. in northwestern N. America, subsp. fernaldiana (Butt. & Abbe) Jonsell and subsp. hispida (Desv.) Jonsell, both occurring in eastern and central N. America, and subsp. occidentalis (Wats. in A. Gray) Abrams in western N. America. The detailed distribution in N. America of the taxa mapped here is insufficiently known. R. palustris belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 236 and map 227). Outside the map area it is widely spread, for instance to Ethiopia, V ietnam, Australia, New Zealand and S. America. R. islandica (Oeder) Borb. has been distinguished as a separate species (cf. Jonsell in Symb. Bot. Ups. 19:2, 1968). This name was, however, frequently used for the whole R. palustris complex (e. g. Hultén, Circumpol. Il). R. islandica s. str. has a scattered distribution from Greenland through Europe to C. Asia. The W. European and Greenlandic R. islandica belongs to subsp. islandica, the Russian and Asiatic populations to subsp. dogadovae (Tzvel.) Jonsell.

Sumpfräne växer på kvävepåverkade delar av havsstränder, helst på driftvallen eller i dyiga och av betesdjuren trampade partier. Växten hittas även vid bevattningsdammar, vattenhål för kreaturen och längs diken. I fuktiga betesmarker dyker den upp när röjningar skett. Ibland är sumpfräne funnen på ruderatmarker som jordtippar och fuktiga sandtag, i åkerkanter, alsumpskogar samt som ogräs i plantskolor.

Sumpfräne är främst spridd längs kusterna på Ölands nordöstra och sydvästra del och förefaller där ha blivit något vanligare jämfört med Sterner (1938). Den är även ganska frekvent förekommande på "inlandslokaler" där dagens många bevattningsdammar erbjuder lämpliga miljöer. Sumpfräne är en växt som föredrar näringsrika lokaler och har många miljöer på dagens Öland att välja emellan, men kan lätt slås ut av högväxta grannar. Kreaturens tramp eller traktorernas hjul bereder ofta väg för sumpfräne. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Troligen ursprunglig eller naturligt inkommen.
Öppen, frisk till fuktig miljö, ofta på bar jord: sand- och stenstrand, sumpiga strandängar samt dammkanter. På stränderna är sumpfräne helt bunden till tånggödning (Englund 1942). Primärfyndet gjordes på en havsstrand, och ännu 50 år senare (Eisen & Stuxberg 1869) sågs sumpfräne som en exklusiv havsstrandsväxt, men senare påträffades den bl.a. på torrlagda myrar. Utifrån denna historik är det möjligt att sumpfräne kommit till Gotlands stränder (vid flera skilda tillfällen) och sedan spritt sig från stränderna till inlandslokalerna (men till flera av dem kan arten också ha kommit in i samband med myrdikningarna). Det är också möjligt att den är ursprunglig som strandväxt och har en lång historia på Gotland; arten bedömdes som ursprunglig för Småland (Edqvist & Karlsson 2007).

Englund (1942) redovisade arten från 37 strandavsnitt med en stark koncentration till nordöstra Gotland, i Hellvi och Rute, men i Hellvi påträffades arten under våra inventeringar bara på två lokaler, i Rute inte alls. I gengäld har nya lokaler tillkommit, på havsstränder, men också på övriga delar av Gotland. Som helhet ökade sumpfräne något under 1900-talet.

Sumpfräne växer på ganska näringsrik, fuktig, ofta blottad jord vid sötvattenstränder, intill fuktstråk och diken i betesmarker, utmed markvägar, på gårdsplaner, jordhögar och i ruderatmark av olika slag.

Sumpfräne vilar i fröbanken på vattendragens botten och strand (Skoglund & Hytteborn 1990, Skoglund 1990). Rosetter utvecklas ett år och plantorna blommar nästa år. De blommar i linneans tid och kan fortsätta in i ljungens tid, då man även kan se fröspridning. Kronbladen, som enligt Krok & Almquist ska vara liklånga med foderbladen, är ibland inte bara korta utan smala, sneda och dåligt utvecklade. Fruktsättningen är ändå god. Rosetterna behåller sin gröna färg långt in på hösten och övervintrar förmodligen gröna.