sumparv

Sumparv är ursprunglig. Den växer på havsstränder och havsstrandängar, dels där framträngande sötvatten bildar små kärr eller håller sanden permanent fuktig, dels i anslutning till tångvallar i skyddade vikar och laguner.

Även om sumparv är mycket lätt att förbise verkar det som om arten minskat under 1900-talet. Vad detta i så fall kan bero på har vi emellertid ingen uppfattning om.

Blöta partier i rikkärr, kallkällor och källstråk i kalkberikad myr- och skogsmark, alkärr. I inlandets kalkpåverkade rikkärr stundom tillsammans med Saxifraga hirculus. Vidare vid sipperutflöden på havsstränder och i sötvattenpåverkade havsstrandängar. - 19 (7).

736 Stellaria crassifolia Ehrh.

This slightly variable species is widely distributed in Eurasia and N. America. Its distribution in especially Siberia is still incompletely known. It is probably extinct at the SW. German locality. The species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 98 and map 90).

Först uppgiven (herbariebelägg) 1932 av M. Engstedt Tännäs: Funäsdalssjön (17C 7–8g, i S). Lokalen ligger på ca 585 m.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: starkt minskande, uppgiven från 18 rutor längs stora delar av kusten vid förra inventeringen, under 1800-talet känd från ytterligare lokaler och då dessutom i inlandet.
Kommentar: B, granskare KAO.

Sumparv växer på våt, gyttjig och något näringsrik mark. På Öland är den funnen på gyttjiga havsstränder, ofta där källdrag rinner ut.

Sumparv är en sällsynt art på Öland och sågs senast 1980 och 1985 av Lissbeth och Karl-Göran Bringer. Trots att arten eftersökts på dessa och några andra äldre lokaler har den inte gått att återfinna. Många av de gamla växtplatserna utmed Ölands västra kust är numera exploaterade för villabebyggelse eller kraftigt igenväxta eftersom betet upphört. Sumparv har inte en chans att hävda sig när friskängsvegetationen sluter sig. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Sumparv varierar mycket i utseende vilket är kopplat till ekologin och två varieteter har beskrivits. I skyddade lägen längs stränder av insjöar växer sumparv upprätt, har stora blommor och elliptiska blad, benämnd kärrsumparv var. paludosa. På exponerade havsstränder växer krypande plantor med små blommor, med lansettlika och tjocka blad, benämnd strandsumparv var. minor, förr var. brevifolia (Jonsell 2001). Från Öland är endast strandsumparv känd.

Från närstående arter på Öland skiljs sumparv ut på att stödbladen är gröna och örtartade medan kärrstjärnblomma S. palustris som kan växa i likande miljöer har hinnlika stödblad utan kanthår. Källarv S. alsine har också hinnlika stödblad men känns igen på att kronbladen är betydligt kortare än foderbladen. Grässtjärnblomma S. graminea växer betydligt torrare även om den ibland kan hittas i tuviga friskängar. Den har liksom kärrstjärnblomma hinnlika stödblad men de är finhåriga i kanten.

Gammal, förr bofast, numera utgången?

Troligen inkommen med våtmarksfåglar vid några tillfällen, bofast.
Sumpiga strandängar, vid ett tillfälle funnen på strandklapper. Under långa perioder ej sedd på sina växtlokaler, men sedan återkommande. Arten förefaller vara mycket spridningströg. Troligen har den kommit till sina två kända växtplatser med våtmarksfåglar (eller med havsdrift?) och sedan funnits kvar under lång tid (kanske bara som frön eller groddknoppar). Det kan dock inte uteslutas att sumparv är ursprunglig på ön.

Sumparv växer på skyddade, fuktiga, tånggödslade havsstränder, gärna vid friskvattenutflöden. Den konkurrenssvaga lilla växten drar nytta av trampet från betesdjur för att etablera sig på naken jord. En kraftig tillbakagång mest i de södra delarna av landskapet och framför allt vid fjordarna framgår jämfört med föregående inventering. Gödning och igenväxning av lämpliga lokaler är förmodligen orsaken. Det är var. minor strandsumparv, som representerar arten i vårt område.