stubbtåg

Gammal bofast art. 

Endast en lokal är säkert känd: Tännäs: Tänndalen (17C 8e, Nilsson 1976). Nilsson betecknar arten som införd. Holmberg (1977) uppger en förekomst i Lillhärdal: "längs Härjeåns strand, nära Lill-Blekans utlopp.” Dock saknas den vida vanligare Juncus alpinoarticulatus i artlistan: kanske har en förväxling skett.

Stubbtåg kan vara ursprunglig på havsstränder, men huvudsakligen är den starkt kulturgynnad. Den är funnen i leriga naturbetesmarker och vägdiken, i hamnområden, grustag och stenbrott samt på åkervägar, P-platser och gårdsplaner.

Ojämnt spridd i hela området med exempelvis 4 lokaler i Svennevad (Kjellmert 1947, S) och 36 i Glanshammar (Nilsson 1986).

Växtplatser är vägkanter, lagårdsomgivningar, hagar, banvallar, bygator, etc. Broddeson (ms) såg stubbtåg 1924 vid alla inkörsvägar och på gångstigar vid Iboholm i Bo och längs 3 km av vägen mellan Tynningetorpet och Kila i Ekeby/Kumla samt ”massvis” vid Lilla Ässkog i Gällersta 1929. På fuktig mark har den setts på dammkant och väg över myr, i kalkrikt lövkärr och på stränderna av Hjälmarens öar och skär (Callmé 1887a).

Traktvis tämligen allmän på Mälarslätten Ger f.ö. intryck av att vara tämligen jämnt spridd i kulturbygder (är möjligen delvis tämligen allmän) upp t.o.m. Nedre Bergslagen. Frekvensen troligen lägst i Övre Bergslagen. Skandinavisk huvudutbredning sydlig, men som arten betecknas spridd-tämligen allmän i bl.a. nedre Dalarna (ALMQUIST 1949), kan luckan i NV sannolikt främst tillskrivas spridningsomständigheter, låg uppodlingsgrad m.m. Utbredningstyp: S1.

Myrin 1832.

Påvisades som klippstrandväxt i landskapet först i Arnäs på Malmöklubb och Grundsunda Skeppsmalen 1922 (Almq. 1941 S). Några äldre fynd vid Ångermanälvens mynningsvik kan ha betingats av barlastspridning. Endast enstaka nordligare fynd kända. - 55 (15). Vid Höga Kusten ej sällsynt, men traktvis sannolikt förbisedd. Ansamlingen av lokaler i delar av Nora och Nordingrå beror på speciella inventeringsinsatser (jfr särskilt Ericson 1978 med karta).

180 Juncus compressus Jacq.

This species is widely distributed in Eurasia (for N. America see below). The population in C. Asia may belong to (or be confused with) J gerardi Lois. (Hultén, Amphi-atl., p. 170). The distribution has been favoured by human activities. It is uncertain whether the species is indigenous (Fernald) or introduced (Roland, Raymond) in N. America. The distribution is, in any case, amphi-atlantic (Hultén, 1. cit. and map 152). In E. Asia it is replaced by the closely related J gracillimus (Buch.) V. Krecz. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 81.

Stubbtåg växer på tidvis fuktig jord. Vid havet förekommer den dels i saltvattenstänkta klippspringor, dels i strandängar, där den brukar uppträda på något torrare mark än salttåg. Innanför havsstranden växer arten på hårt trampad eller nött, ofta gödslad mark, t.ex. på gårdsplaner och vägkanter, längs stigar och vid vattningsställen. Den etablerar sig gärna på hällmark och vid sjöstränder. Åtminstone i Tranåstrakten har arten, liksom grått saltgräs Puccinellia distans, blivit en karaktärsväxt vid länsvägarna.

Stubbtåg är ursprunglig på havsstränder, strandängar, vid källflöden och i alvarvätar. På dagens Öland är den vanlig på kulturpåverkade lokaler som betade frisk- och fuktängar, traktorvägar samt ruderatmarker med jordhögar. Stubbtåg växer även i stenbrott, åkerkanter, utmed diken, kanaler och dammar. Den klarar även extremt kalkrika lokaler och är noterad vid något tillfälle i grusalvar.

Stubbtåg är en vanlig växt och spridd över större delen av Öland. Endast barrskogarna i Böda och Högby sn har glest med fynd. På Stora Alvaret växer stubbtåg mest vid vattenhål för djuren och i fuktiga traktorspår. I östra sjömarken är många lokaler belägna alldeles i strandlinjen.

Stubbtåg kan förväxlas med salttåg J. gerardii som den ibland delar växtplatser med. Hos stubbtåg är ståndarknappen 1–2 gånger så lång som ståndarsträngen; kapseln är tydligt längre än kalkbladen. Hos salttåg är ståndarknappen 2–4 gånger så lång som strängen; kapseln är jämnhög med kalkbladen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Stubbtåg växer ofta på fuktig betesmark och stränder samt i diken, dammar och grustag. Den förefaller vara gynnad av tramp; i betesmark finns den ofta i blottad jord vid bryor, och den växer även gärna i körspår eller trampade stigar i skogs- och hagmark. Den finns också i fuktiga grustagsbottnar i äldre grustag. Någon gång noterad i ängen. Johanssons (1897) ”Mycket allm.” kan delvis ha inkluderat salttåg J. gerardii men verkar ändå vara en överskattning.

Stubbtåg växer på torr till frisk eller periodvis fuktig jord framför allt i kulturmarker som i betesmarker, på gårdsplaner, markvägar, i grustag, på utfyllnader, industritomter, parkeringsplatser samt vägkanter även vid större bilvägar alldeles utanför asfalten.

I skärgården kanske underskattad på grund av sammanblandning med salttåg. Stubbtåg växer på öppen, trampad mark i hagar, längs vägkanter och på ladugårdsbackar. I städerna växer den mellan plattorna på refuger och i skärgården hittar man den ofta i sprickor och skrevor på berghällar ovan högvattenlinjen, alltså något högre upp än salttåget. Arten har blivit vanligare under 1900-talet och tycks för närvarande sprida sig, framför allt utmed landsvägarna i jordbrukslandskapet.

Stubbtåg är så sällsynt i Hälsingland att vi inte kan ge några större bidrag till kännedomen om dess livscykel. Arten har jordstam och är perenn, och har på vissa lokaler uppträtt tämligen konstant. Den saknar övervintrande gröna delar. Troligen upptäcks den lättast när det finns mogna fröhus, som är jämförelsevis breda, blanka och inte dolda av hyllebladen, och kan finnas i stor mängd.

På andra ställen vid Bottenhavet och ­Östersjön beskrivs stubbtåg som typisk för exponerade klippstränder, men i Hälsingland har arten i den miljön hittats bara på Hälludden på Storjungfrun, Enskärsharet i Söderhamn, Korsholmsudden i Enånger och på Hällkroksklippan på Hornslandet. Det finns flera andra lokaler vid havet, men en god del av dessa är snarare kulturmark dit arten kan ha införts med sjöfart.

Ett par av inlandslokalerna är vid hamnar för fraktfartyg, som Långnäs vid Varpen i Bollnäs och Moviken vid Norra Dellen i Bjuråker. Även lokalen vid Mål­långsstuga i Alfta kan ha liknande ursprung. Denna är numera troligen utgången.

R. W. Hartman (1854) skrev att stubbtåg fanns ”flerst.” och Wiström (1898) ”T. allm.”. Efter dessa uppgifter finns bara ett fåtal inlandsfynd. Det är svårt att tolka dessa uppgifter. Har arten verkligen varit tämligen allmän i det gamla jordbrukslandskapet, men snabbt nästan helt försvunnit?