strutbräken

59 Matteuccia struthiopteris (L.) Tod.

This moderately variable, boreal-montane species occurs in Eurasia and N. America. The American population forms a separate taxon which appears under several names, int. al. Pteretis pensylvanica (Willd.) Fem. Here it is included in the species in question, which in this sense belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 124 and map 115).

Strutbräken, som är ursprunglig men kulturgynnad, bildar vanligen täta och ganska vidsträckta bestånd i näringsrika bäckdalar, här och var på åstränder samt på översilad mark i ängslövskogar. Den planteras emellertid ofta i trädgårdar eller i anslutning till tomtmark, ibland ganska torrt, varifrån den med utkast eller självspridning genom krypande jordstammar tar sig ut i omgivande terräng, t ex bäckraviner nära bebyggelse, diken och diverse ruderatmarker.

Till synes ursprunglig i bl.a. Kil Norra Trolldalen 1959 (Hakelier), 1995. Många bestånd finns i dråg längs förkastningsbranterna i Skogsbygden och längs Käglan.

Äldre uppgifter om allm. förekomst på Tiveden (Linné, ovan) och (Lundmark enl. Afzelius ms 1772–1789) samt Wahlenberg (1826, 1833): ”In tota sylva Tiveden... copiose [mkt allm.] ” tycks överdrivna. Arten är idag täml. allm. i Almby, Asker, Askersund, Hallsberg, Kil, Lerbäck, Lännäs, Sköllersta, Snavlunda och Viby. F.ö. är den sälls.–spridd, men saknas i flera socknar på Närkeslätten.

Den växer i kärr, dammar, bäckar, sumpskogar, i en och annan frisk ekhage eller grustagsslänt, i blockrösen och intill stenmurar m.m. Vid Åtorp i Götlunda sågs den i ett ravinkärr 1984 över 100-tals m² i resterna av en redan på 1930-talet fördärvad löväng (Broddeson; !).

Spridd i hela landskapet men ej uppgiven i Hemsö, Skog, Örnsköldsvik, Dal (dock känd i enklav till Torsåker), Styrnäs, Långsele, Graninge samt i de två nordvästligaste socknarna Bodum och Tåsjö. Allmännast vid Höga Kusten samt i Ångermanälvens och Faxälvens nipravinlandskap där lämpliga miljöer är vanliga. Vid kusten flerstädes i raviner som mynnar i havet, någon gång nära havsstranden såsom i Vibyggerå Skuleskogen innanför albård vid Mjältösundet O myren NO Gårdberget 1972 (A. Andersson 1972); dock ej känd från skärgårdsöarna.

73; spridd-tämligen sällsynt, främst i lågtrakter (i Bergslagen mest vid sjöar och längs ådalar); lucka i Skogslandet, nog mest beroende på oligotrofa förhållanden och brist på lämpligt underlag; ofullbordad spridning torde bidra. På Mälarslätten och i nedre Skogslandet delvis på lera; flertalet lokaler på morikt-sandigt underlag (flerstädes i anslutning till åsar). Utbredningstyp: U.

Ny bofast art.

Myrin 1832

Först uppgiven av Behm (1887): Vemdalens kyrkby vid Norr-Veman.

Strutbräken växer på fuktig, näringsrik jord, helst på mark med finkorniga sediment. Den förekommer i raviner, översilade sluttningar, dalbottnar samt lövkärr vid sjöar och vattendrag. Till skillnad från de flesta andra storväxta ormbunksarter har den krypande jordstammar och bildar därför ofta stora, enhetliga bestånd.

Arten är ganska vanlig som prydnadsväxt och påträffas ofta som kvarstående eller på utkast. Som förvildad kan den ibland sprida sig långt från bebyggelse längs bäckar och åar.

I Sverige är den ovanlig i sydost, för övrigt spridd i landet och går norrut ända till Torne lappmark. 

Tillfälligt utkommen och kvarstående.

Strutbräken växer på mullrik eller lerig, näringsrik och fuktig jord i skuggiga lägen och bildar ofta mycket stora och täta bestånd utefter bäckar, åar och fuktdråg i lövskog, gärna med ädla lövträd, eller i ängsgranskog. Den planteras då och då i trädgårdar, där den kan växa ganska torrt. Därifrån sprider den sig lätt med jordstammar till dikeskanter och bäckdalar i närheten.

Strutbräken växer i fuktig örtrik skog med rörligt grundvatten, helst i bäckraviner och kring källdråg på isälvsmaterial, ofta i vägdiken med rinnande vatten. Arten sprids med krypande underjordiska jordstammar och bildar därför alltid massbestånd. Strutbräken odlas ofta som prydnadsväxt i parker och trädgårdar och ses ibland förvildad eller kvarstående i övergivna anläggningar.

Strutbräken växer i skuggiga, fuktiga miljöer på näringsrik mark, där den kan bilda utbredda bestånd. Man finner den i fuktiga gran-, bland- och lövskogar, i alkärr och andra sumpskogar med rörligt vatten samt längs å- och bäckraviner. På ödetomter och i parker kan den vara länge kvarstående efter odling.

Förändring +60 %. – Den registrerade ökningen kan bero på att kvarstående och förvildade förekomster accepterats som vildväxande i den nuvarande inventeringen. Upphört skogsbete kan också vara en förklaring.

Strutbräken är en ursprunglig art. Den har troligen minskat något på grund av utdikning och kanalisering av bäckar och åar.

Älggräs är den vanligaste följearten (53%) men den mest karaktäristiska följeslagaren är nog gråal som har ett liknande ståndortsval. Andra följeväxter är vitsippa, hägg, hallon, flädervänderot, majbräken och ormbär.

Strutbräken är även en vanlig trädgårdsväxt. Förvildade plantor hittas ofta vid soptippar och trädgårdsutkast på skogen.

En strutbräkenplanta som flyttas lever länge och sprider sig inom några år med omkring en meter långa utlöpare. De stora och täta bestånd av arten som vi ofta ser på bördig jord vid bäckar har troligen till största delen utvecklats genom sådan vegetativ spridning.

Strutbräkenplantorna har en uppbyggnad som gör dem mycket motståndskraftiga mot erosion av vatten och is. Till dess att vårfloden är över står de som kompakta och hårda svartbruna stubbar. I vitsippans tid, när häggbladen är halvstora och björkarna skiftar i grönt, är de fortfarande i vintertillstånd. Den levande stammen i centrum av stubben innehåller en mängd hålrum, som är klädda av fjäll som är lika dem som sitter på bladskaften. Stammen skyddas mot yttre påverkan av resterna efter många års avbrutna bladskaft som sitter tätt som i en mur. Det uppnås genom att bladskaften i denna del har en mycket smal nedre ände och snabbt blir tjockare upp till punkten där de är avbrutna. Losstagna ser de ut som svarta huggtänder. De enda blad som sitter kvar på stubben under vintern är de fertila, som bildar ett torrt och hårt knippe på toppen. Mitt i detta knippe sitter knopparna till årets sterila blad, hårt hoprullade och inuti gröna. De växer småningom ut, och är färdigbildade i ekorrbärets tid i mitten av juni. Mitt i struten av sterila blad kommer i mjölkens tid de nya fertila, sporbärande bladen, som blir färdigvuxna på sensommaren. Vid ett tillfälle har i Hassela setts ett blad som vid basen var sterilt och mot spetsen fertilt. De fertila bladen släpper sina sporer på våren, innan de nya bladen utvecklas. De sterila, gröna, strutbräkenbladen blir gula i lingonens tid, kring höstdagjämningen, före majbräken. De har ett kort men intensivt liv, som bladen på flera andra växter på bördig jord, till exempel ask, nordisk stormhatt och torta.

I ett slutet bestånd av strutbräken, under det täta täcket av stora blad, klarar sig mycket få andra arter. Det brukar vara bara ormbär och vitsippa som lever därunder, ibland även harsyra. Dessa utvecklar sina blad tidigare och genomför en stor del av sin assimilation innan skuggan av ormbunksbladen blir total. Under en torr sommar lider strutbräken. Bladen kan bli delvis bruna, ibland bara på ena sidan om mittnerven, medan majbräkenblad på samma lokal är oskadade. På kalhygge ser strutbräken ofta lidande ut, gulare grön och mindre frodig, till skillnad mot många andra arter som gynnas i den ljusare miljön.