strängstarr

Gellerstedt 1831 (Ramundeboda Porla). Elgenstierna ms 1821 (Porla). Porla 1853 Zetterstedt (UPS).

435 Carex chordorrhiza L. fil.

This boreal-montane species is widely distributed in Eurasia and N. America. It was formerly more common in C. Europe. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 94 and map 85). The population in SE. Asia is distinguished as var. pseudocuraica Turcz. (C. pseudocuraica F. Schm.). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 66.

Strängstarr är ursprunglig. Den bildar strårika bestånd i gungflyartade vitmosskärr utmed bäckar och åar samt vid näringsfattiga sjöar och myrgölar. Ibland ser man den i fritt vatten intill gungflykanter och någon gång kan den vara rotad i mineraljord på grunt vatten vid åstränder.

Det är troligt att strängstarren utgör ett exempel på en nordlig art som är under spridning. Den var nämligen före 1967 endast känd från två lokaler i Halland, den ovan nämnda och Tönnersjö kronoparken i SO (Schotte 1914). Visserligen bör en systematisk inventering av ett landskap ge en bättre bild av en arts utbredning än vad mer eller mindre slumpmässiga uppgifter kan förmedla, men ”de gamle” såg förvisso mycket och skulle inte så totalt ha missat strängstarren.

Gammal bofast art. 

Myrin 1832.

Trivialart, förekommande även på större skärgårdsöar såsom:

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän-tämligen allmän i Skogslåglandet och Bergslagen utom i uppodlade slättbygder; numera tämligen sällsynt på Mälarslätten, förr något vanligare. Främsta skälet till sparsamheten i sistnämnda område torde vara ståndortsbrist (myrbrist). Anmärkningsvärd dock frånvaron i Mälarens strandkärr. Fastän ej utpräglat oligotrof och ej lerskyende, undviker växten möjligen de allra mest näringsrika myrmiljöerna. Utbredningstyp: N1.

Strängstarr har i Skandinavien en nordlig utbredning men når söderut till mellersta Skåne och Blekinge. Arten växer ljusöppet i låg vegetation i vattenrika kärr, särskilt på gungflyn, där dess långa jordstammar kryper i den lösa dyn eller hänger ut i vattnet. På mossar och myrar finner man den i laggar och dråg i anslutning till svagt rörligt, mineralhaltigt markvatten. Dessutom förekommer den i gungflyområden vid gölar, sjöar och åar, ofta nära det öppna vattnet. Troligen gynnades strängstarren av äldre tiders madslåtter vid de stora vattendragen.

Strängstarr har i Sverige en nordlig utbredning och avtar i frekvens söderut. Den växer i blöt myrmark, ofta på gungflyn tillsammans med vitmossor Sphagnum sp. Strängstarr växte vid Knisa mosse, Persnäs sn där den senast sågs 1979. Arten är eftersökt under inventeringen utan fynd.

Gammal, förr bofast, troligen utgången.

Ursprunglig. Enda fyndet på Gotland är gjort i den nu utdikade Martebomyr.

Strängstarr är en nordlig art som växer bland vitmossa i gungflykärr och i mosselaggar.

Strängstarr växer i blöta fattigkärr och medelrikkärr, ofta i gungflykärr intill inte alltför fattiga sjöar. Den förekommer också i kärrängar, särskilt betade strandängar på myrtorv. Strängstarren tycker om öppna kärrytor med tämligen låg vegetation och är antagligen slåtter- och betesgynnad. Många kärrlokaler är nu igenvuxna eller igenväxande med vass och pors. På strandängar är den beroende av fortsatt hävd.

Trots att strängstarr blommar och sätter frukt har vi aldrig sett några fröplantor. Som dess passande namn anger sprider den sig i stället med jordstammar, som kryper ytligt, ofta på markytan. De kan bli en meter långa. Arten blommar i vitsippans tid. Jämförda med andra starrarters ax är strängstarrens ax ovanligt formlösa och variabla, men arten brukar ändå lätt identifieras på grund av sin karakteristiska skottbyggnad. Vintertid bevarar strängstarr grön färg bara på en centimeter på basen av översta bladet.