strandpryl

Tämligen allmän.

1729 Litorella uniflora (L.) Asch.

This lake-shore species is one of totally three species in the genus. It occurs mainly in W., C. and N. Europe. A closely related American counterpart is L. americana Fem. in eastern N. America. The third species occur in southern S. America (Patagonia, Falkland Is.), viz. L. australis Griseb. Cf. world map in Meusel et al. 1978, p. 418.

Strandpryl är ursprunglig. Den växer oftast i mattliknande bestånd på flacka, ibland något dytäckta sand-, grus- och stenstränder vid näringsfattiga sjöar, i grunda sötvattenssamlingar vid havet och i strömmande vatten. Den förekommer dels på periodiskt översvämmade landstränder, dels på bottnar ner till drygt en meters djup om vattnet är riktigt klart.

Gammal bofast art.

Grunda sjöar, fjärdar och laguner vid vattendrag. Växer på dyblandad sandbotten, nedsänkt i vat­ten, ofta tillsammans med Isoetes-arter. Förefaller ej krävande ifråga om näringsrikedom eller kalkhalt. - 10 (9).

Bottenlevande vattenväxt i grunda, näringsfattiga sjöar, vattendrag och dammar, täml. sälls., möjligen förbisedd. Näringsanrikningen i sjöarna under 1900-talet har möjligen slagit ut växten i en del av dessa. Troligt är att den giftiga soppan efter impregneringsverket i Tisarens V-del utplånat en tidigare känd förekomst.

Arten var allm. i norra Vättern och växte extremt tätt i Verkavikens mynning på 3–4 m:s djup (Stålberg 1938, 1939, Berta Andersson 1975). Vid Tisarens norra strand växte den delvis ymn. i sjöns näringsfattigaste delar (Dalhielm 1985).

Först uppgiven av Birger (1908a): Lillhårdal: Hån (16E 2b). Samlad här av bl.a. Birger 1903 (i S) och av SK 1933 (i UPS).

[23]; såvitt känt tämligen sällsynt. Förr tydligen tämligen jämnt fördelad på alla regioner, nu minskad-kanske utgången på Mälarslätten (senast sedd där under 1920-talet: lokal 3). Säkerligen förbisedd (men inte i stor skala), dels på grund av dess oansenliga yttre, dels på grund av troligen lokalt uppträdande i tämligen triviala miljöer (näringsfattiga sjöar och vattendrag i skogsbygderna). Utbredningstyp: N2 (fdU).

Strandpryl växer på bar, blöt kalkgyttja i större alvarvätar, kärr och fuktängar. Den klarar även att växa i de mindre och tillfälliga bäckar som uppstår på alvarmarken efter vintermånadernas nederbörd. Majoriteten av lokalerna är betade. Ibland hittas den i gamla stenbrott, grävda vattenhål och bevattningsdammar.

Utbredningen är idag koncentrerad till Stora Alvaret där strandpryl hittas på många lokaler, fler än den flitige Rikard Sterner noterat den ifrån. Även längs västra stenkusten finns en del fynd. Däremot har arten nästan helt försvunnit från Mittlandet och sjömarken på sydöstra Öland. Säkerligen har dikningar torrlagt delar av området. På flera av de lokaler där strandpryl inte återfunnits noterade Rikard Sterner den i bäckar; dessa är numera uttorkade en stor del av året. Dessutom är det få skogskärr i Mittlandet som idag betas och hålls så öppna att strandpryl kan fortleva. Således en minskande trend, speciellt utanför Stora Alvaret. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

De plantor av strandpryl som står under vatten får trinda, styva blad och bildar utlöpare. Vid några tillfällen har växten därför felbestämts till släktet braxengräs Isoëtes. Braxengräs har blad som är fyrpipiga medan strandpryl har blad utan större pipor. Något braxengräs är ännu ej påträffat på Öland. Troligtvis är alla tänkbara lokaler alltför kalkpåverkade. När vattnet i de större vätarna och kärren på alvaret sjunker undan under sommarmånaderna kan strandpryl blomma. I förhållande till plantan har ståndarna mycket långa strängar, 3–5 cm. Honblommorna är däremot diskreta med ett ca centimeterlångt stift. Liksom andra grobladsväxter är arten vindpollinerad varför den behöver få näsan över vattenytan för att klara den sexuella fortplantningen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, fuktig (vintertid översvämmad) miljö: upptorkande bäck- och åbottnar, diken och kanaler, bleke i f.d. träsk, den fuktigaste delen av vätar och fuktmarker samt strandängar. Någon gång i kalkbrott, vegetationsfria agmyrkanter och diken i agmyrar. Arten är ojämnt spridd, sällsynt på slätterna. Johansson (1897) angav strandpryl som ”Täml. allm.”. Arten kan ha minskat under 1900-talet, förmodligen beroende på en allmän igenväxning efter minskat utmarksbete.

Strandpryl växer, ofta mattbildande, på sand eller grus på tidvis översvämmade, flacka, ibland något dyiga stränder eller på grunt vatten i näringsfattiga klarvattenssjöar. Arten tycks gynnas av måttliga variationer av vattenståndet.

Strandpryl växer i rosetter, de äldre utgående från en cirka 5 mm grov ljus jord­stam med mängder av vita rötter. Rosetten har utlöpare som slutar med nya rosetter och bildar mattor som kan bli omfattande, på djup från strax under vattenytan ner till cirka 3 m. På större djup än 2 m blir utlöparna längre och mer gröna. Där plantorna under lågvatten kommer ovan ytan kan de blomma. Blomningen inträffar från skogsstjärnans till ljungens tid. Först slår oskaftade honblommor nere i rosetten ut. Det enda man ser av dessa är långt utstickande märken. Därefter slår en tvåkönad blomma per planta ut, på 1–2 cm högt skaft. Ut ur den sticker ett långt hårigt märke och fyra långa ståndarsträngar med stora ståndarknappar. Bladen övervintrar gröna, även där de växer så ytligt att de fryser in i isen. Detta strider mot Lohammars (1938, 1948) observation att arten dödas av frysning, vilket kan tolkas som att arten tål någon grad under noll men inte mycket låga temperaturer, som kan ha förekommit i Lohammars frysningsexperiment. Övervintrade blad ersätts under försommaren av nya, likadana. På finkornig mineraljord i relativt skyddat läge växer strandpryl upp till nivåer nära vattenytan. På exponerad strand är den hänvisad till större djup. Den tenderar att växa ytligare i strömmande vatten.