
strandmalört
Artemisia maritima
strandmalört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
strandmalört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- strandmalört




Inga nycklar finns för detta taxon.
Hallands Flora
Se Artemisia maritima subsp. maritima - strandmalört
Västmanlands Flora
[Vid pollenanalyser i Solingsmyran påvisad som atlantisk kustväxt i Kila omkring 4500 f. Kr. (WELINDER 1973).]
Blekinges Flora
Gammal bofast art.
Atlas of North European vascular plants
1821 Artemisia maritima L. complex
Syn.: Seriphidium maritimum (L.) Poljak.
This polymorphic species belongs to a group of closely related species with Eurasiatic distribution (Karin Persson in Op. Bot. [Lund] 35/1974; Fl. Eur. 4/1976, p. 180ff.). Within A. maritima two subspecies are distinguished, viz. subsp. maritima occurring along the coasts of W. Europe, and subsp. humifusa (Fr.) K . Perss. on the Baltic islands of Öland, Gotland and Ösel (Saarema). Other taxa S and E of the line, for instance A. santonicum L. (Fl. Eur. 4/1976, p. 182) from Austria to Kazakhstan, are distinguished, especially in Asia (Fl. SSSR 26), probably partly included in this map.
Floran i Skåne.
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från något färre (knappt 40) rutor vid förra inventeringen.
Smålands flora
Arten representeras på svenska västkusten av den vittspridda ssp. maritimum, vanlig strandmalört. På Öland och Gotland växer i stället baltisk strandmalört ssp. humifusum, som är mindre till alla delar (Persson 1974). Utanför Sverige finns denna underart bara på Ösel i Estland. Från Småland har belägg av arten från Kalmar Kalmar 1902 och från Kalmar Åby Rönnholmen 1919 och 1920 bestämts av K. Persson till vanlig strandmalört. På grund av det stora avståndet till underartens huvudutbredning är det tydligt att växten är kulturspridd till landskapet. I Kalmar var den enligt uppgift inkommen med barlast, och uppenbarligen gäller detta även lokalen i Åby, en holme utanför utskeppningsplatsen för spannmål från Björnö gods.
Funnen i 1 ruta; tidigare uppgifter från 3 rutor. – Inkommen; bofast.
Ölands flora
Strandmalört växer på betade, saltpåverkade och låglänta strandängar precis vid havet. Växtplatserna översvämmas vid högvatten och arten ses ofta nära skonor (saltbrännor) med arter som glasört Salicornia europaea och saltört Suaeda maritima. Strandmalört kan även växa på grusiga–sandiga stränder med tångvallar eller i leriga strandpartier. Sällsynt är den funnen på havsnära torr, alvarlik mark med tunt jordtäcke över kalkstenen. Strandmalört är betesgynnad eftersom kreaturen skyr den aromatiska växten, ibland kan gåsbete ersätta utebliven hävd.
Strandmalört har en sammanhängande utbredning på nordöstra Öland, rikligast mellan Persnäs sn i norr och Bredsättra i söder. Åke Lundqvist återfann inte de gamla lokalerna i Högby och Källa sn men där förekommer den idag om än sparsamt. En antydd expansion har skett längs östra kusten och strandmalört är numera funnen i Långlöt och N. Möckleby sn; möjligen kan strandmalört fortsätta spridningen söderut. Å andra sidan har växten försvunnit från flera lokaler men en del av dessa fynd bedöms tveksamma i Sterner (1986). Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).
På Öland och Gotland företräds arten av baltisk strandmalört subsp. humifusa. Den har en blomställning som är smal, axlik och knappt förgrenad; stjälken är sparsamt förvedad nertill. Längs svenska västkusten ses underarten vanlig strandmalört subsp. maritima. Den har en rikt förgrenad blomställning med långa sidogrenar vilket ger plantan ett yvigt och hängande intryck; stjälken är nertill tydligt förvedad. Sällsynt är vanlig strandmalört funnen längs ostkusten i östra Skåne, Blekinge och Småland. På Öland ser man ibland strandmalört som påminner om underarten subsp. maritima men inget belägg har godkänts som denna.
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Ursprunglig.
Öppen, betad strandäng i salttågsbältet och något högre, på små kullar eller ovan skonkanter. Denna växt finns längs de västra kusterna norrut till Vivesholm i Sanda och på de sydöstra norrut till Närsholm samt längs de östra och nordöstra kusterna från Katthammarsvik till runt Bungenäs. Den räknades av Englund (1942) som en beståndsdel i salttågsbältet, särskilt runt skonor där salthalten i jorden är förhöjd. Englund ansåg vidare att distinkta fläckar med arten ute på andra delar av strandängarna troligen utgjordes av ett slutstadium vid igenväxningen av f.d. skonor. Efter sina inventeringar (1928–36) av öns stränder prickade Englund in 173 lokaler på en karta; frekvens och utbredning förefaller vara rätt oförändrade sedan dess.
Arten representeras på Gotland av baltisk strandmalört ssp. humifusa. Denna underart finns på Öland och Gotland samt på Ösel i Estland och har möjligen sitt ursprung i en sydöstlig stäppflora (Persson 1974). Ett belägg (i UPS) som samlats av P.C. Afzelius vid Bocksarve i Öja 1841 (eller 1845) är typexemplar för underarten.
Bohusläns Flora
Strandmalört växer på fuktig, salthaltig och gärna lerig jord på havsstrandängar och strandängsfragment mellan block och stenar samt i små vikar och skrevor i klippstränder utefter hela kusten. Den aromatiska växten betas inte av kreaturen, och den ökar stadigt i de naturreservat, där bete ingår i skötselplanen. Även på obetade öar i skärgården tycks strandmalörten öka, vilket är mera svårförklarligt. Kanske är det en följd av att även dessa karga miljöer är utsatta för igenväxning och att den robusta arten sprider sig vegetativt. Ökningen pågick redan vid mitten av 1900-talet, eftersom betydligt fler lokaler redovisades i den senare upplagan av vår föregångare än i den första (Fries 1945 och 1971).