strandklo

Gammal bofast art.

1613 Lycopus europaeus L.

This widespread species occurs as a native plant in Eurasia and probably NW. Africa. Finds of fossils from the postglacial warmth period in N. Fennoscandia indicates more favourable environmental conditions there at that time. The species has been introduced into N. America, Australia and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 385.

Strandklo är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer oftast rikligt på fuktig till blöt och ganska näringsrik mark - stränder vid sjöar och vattendrag, relativt skyddade havsstränder, källor, fukt- och kärrängar samt alkärr. Fuktiga betesmarker, diken och märgelhålor är exempel på kulturståndorter.

Närings- och värmekrävande art, allm. i Hjälmarområdet, på Närkeslätten täml. allm., i Skogsbygden starkt avtagande. Vid norra Hjälmarstranden var förekomsten känd före den stora sjösänkningen (Blomberg 1865a) och fr.o.m. 1927 sågs den på 35 av de 40 undersökta sänkningsskären (Morander 1986). Numera är den närvarande i sjöns vikar överallt i Götlunda. Strandklo växer vid sjöar, åar, bäckar, diken, dammar, kärrängar etc. Den har setts i kalkrikkärr och på ordoviciumplattor i Garphytteån.

Lämningar har hittats i flertusenårig sjönötstorv vid Tärnsjömyren i Skagershult och i Vilstakärret i Hackvad (L. von Post 1909a, 1925).

Allmän i Mälarområdet (framför allt runt Mälarstränderna och längs Arbogaån); spridd-tämligen allmän högre upp på Mälarslätten utefter åar och större bäckar; ströförekomster vid dammar, sumpskogsdiken, i alkärr m.m. däremellan. Högre upp spridd-tämligen sälls i eutrofa lågtrakter t.o.m. Nedre Bergslagen. En äldre uppgift från Övre Bergslagen Sydlig, näringskrävande art, här vid sin svenska, temperaturklimatiskt betingade NV-gräns. Utbredningstyp: S3.

Hardin 1838.

Strandklo växer på fuktig, ganska näringsrik mark. De vanligaste växtmiljöerna är diken, fuktiga skogar, skogskärr och fuktängar, de sistnämnda ofta kalkrika. Även längs bäckar, vid vattenhål, dammar och i fuktiga åkrar kan strandklo växa. Betesdjuren undviker växten som gynnas vid måttligt bete men den klarar även att växa i ohävdade fuktängar. Strandklo är relativt frekvent även längs kusten där den påträffas på sandstränder, driftvallar och vid bäckutflöden.

Strandklo är vanlig inom Mittlandet och längs västra kusten söder om Borgholm. Utbredningen har vissa luckor på Stora Alvaret där strandklo främst växer i kanten av större alvarträsk och fuktiga skogsdungar. På östra sidan, från Sandby sn söderut till Gräsgård, är det något glesare med fynd. Sammantaget förefaller det som strandklo är något mer spridd idag än i Sterner (1938). Växten bedöms ha gynnats av en ökad näringstillgång i landskapet.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Allmän i diken, kanaler och åar över hela Gotland, utom Gotska Sandön, där den saknades fram till 2007 då en planta påträffades på Las Palmas (GI, JP). Arten finns även på fuktiga till våta stränder och ängsmarker, vätar och kärr samt ibland i fuktiga grustagsbottnar. I början av 1800-talet noterades strandklo av Wahlenberg (1806) från ”Roma och Gothems åen”. Johansson (1897) be­dömde frekvensen som ”H. o. d.”, närmast motsvarande mindre allmän. Av allt att döma ökade arten senare, kanske genom att nya diken och kanaler skapades under 1900-talet.

Strandklo växer fuktigt till blött på ganska näringsrik jord och dy innanför vassbältet vid sjöar, åar, bäckar och dammar liksom på kärrängar, i alkärr och annan sumpskog. Dessutom finner man den på skyddade havsstrandängar med sötvattenutflöden samt i kanten av hällkar på fågelgödslade öar.

Strandklo är en ursprunglig art som troligen etablerat sig längs kusten och »förskjutits västerut« med landhöjningen. På 1800-talet var arten sällsynt i Gävletrakten (Hartman 1848, 1863). Under 1900-talet har den ökat starkt, gynnad av ökande näringshalter och upphörande strandslåtter och strandbete.
De vanligaste följeslagarna är vass (33%), kråkklöver, kärrsilja, klibbal, bunkestarr, topplösa, vattenmåra och sprängört. Strandklo blommar på sensommaren samtidigt som mjölkört, renfana och gulmåra.

Strandklo har kraftig vit jordstam, i vars ända det på vintern finns några centimeterstora violetta smalflikiga blad. Arten blommar i ljungens tid.