Taxasida

strandklo

Lycopus europaeus

L.

strandklo är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Anders Delin
Översikt
Översikt

strandklo är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • strandklo
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Lycopus europaeus
Vetenskapligt namn, fullständig form
Lycopus europaeus L.
Svenskt namn
strandklo
norwegianBokmal
klourt
norwegianNynorsk
klourt
Finskt namn
rantayrtti
finlandSwedish
strandklo
Danskt namn
Sværtevæld
Foton
Anders Delin
Skärjån, Skog 2016-08-15
Anders Delin
Innerstön, Njutånger 2010-08-01
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-08-15
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-08-15
Lars Efraimsson
Södra Hyn, Karlstads kommun 2021-08-24
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2020-07-02
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2020-07-02
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2020-07-01
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1613 Lycopus europaeus L.

This widespread species occurs as a native plant in Eurasia and probably NW. Africa. Finds of fossils from the postglacial warmth period in N. Fennoscandia indicates more favourable environmental conditions there at that time. The species has been introduced into N. America, Australia and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 385.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Strandklo är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer oftast rikligt på fuktig till blöt och ganska näringsrik mark - stränder vid sjöar och vattendrag, relativt skyddade havsstränder, källor, fukt- och kärrängar samt alkärr. Fuktiga betesmarker, diken och märgelhålor är exempel på kulturståndorter.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Närings- och värmekrävande art, allm. i Hjälmarområdet, på Närkeslätten täml. allm., i Skogsbygden starkt avtagande. Vid norra Hjälmarstranden var förekomsten känd före den stora sjösänkningen (Blomberg 1865a) och fr.o.m. 1927 sågs den på 35 av de 40 undersökta sänkningsskären (Morander 1986). Numera är den närvarande i sjöns vikar överallt i Götlunda. Strandklo växer vid sjöar, åar, bäckar, diken, dammar, kärrängar etc. Den har setts i kalkrikkärr och på ordoviciumplattor i Garphytteån.

Lämningar har hittats i flertusenårig sjönötstorv vid Tärnsjömyren i Skagershult och i Vilstakärret i Hackvad (L. von Post 1909a, 1925).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i Mälarområdet (framför allt runt Mälarstränderna och längs Arbogaån); spridd-tämligen allmän högre upp på Mälarslätten utefter åar och större bäckar; ströförekomster vid dammar, sumpskogsdiken, i alkärr m.m. däremellan. Högre upp spridd-tämligen sälls i eutrofa lågtrakter t.o.m. Nedre Bergslagen. En äldre uppgift från Övre Bergslagen Sydlig, näringskrävande art, här vid sin svenska, temperaturklimatiskt betingade NV-gräns. Utbredningstyp: S3.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Hardin 1838.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–31 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Strandklo växer på våt eller fuktig, ganska näringsrik, dyig jord, oftast på ett underlag av finkornig mineraljord. Den anträffas nära vattenbrynet vid sjöar, åar och bäckar. Arten förekommer även vid små vatten, t.ex. vid dammar, i dödisgropar och sänkor. I mader, strandkärr, alkärr och näringsrikare skogskärr växer den oftast i kanterna men ibland på vass- och starrsocklar. Den påträffas också i diken, sumpskog, våta ängar och fuktig betesmark, där den undviks av kor och hästar. Vid havet finns växten mest på utsötade platser samt i hällkar. – Arten kan lokalt gynnas av näringsberikning och förorening.
Funnen i 1290 rutor; tidigare uppgifter från 291 rutor. Mycket vanlig i större delen av landskapet men med lägre frekvens längst i sydväst och i östra fattigområdet; saknas inom ett ganska stort område i de magra och högt belägna trakterna i nordväst. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Strandklo växer på fuktig, ganska näringsrik mark. De vanligaste växtmiljöerna är diken, fuktiga skogar, skogskärr och fuktängar, de sistnämnda ofta kalkrika. Även längs bäckar, vid vattenhål, dammar och i fuktiga åkrar kan strandklo växa. Betesdjuren undviker växten som gynnas vid måttligt bete men den klarar även att växa i ohävdade fuktängar. Strandklo är relativt frekvent även längs kusten där den påträffas på sandstränder, driftvallar och vid bäckutflöden.

Strandklo är vanlig inom Mittlandet och längs västra kusten söder om Borgholm. Utbredningen har vissa luckor på Stora Alvaret där strandklo främst växer i kanten av större alvarträsk och fuktiga skogsdungar. På östra sidan, från Sandby sn söderut till Gräsgård, är det något glesare med fynd. Sammantaget förefaller det som strandklo är något mer spridd idag än i Sterner (1938). Växten bedöms ha gynnats av en ökad näringstillgång i landskapet.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Allmän i diken, kanaler och åar över hela Gotland, utom Gotska Sandön, där den saknades fram till 2007 då en planta påträffades på Las Palmas (GI, JP). Arten finns även på fuktiga till våta stränder och ängsmarker, vätar och kärr samt ibland i fuktiga grustagsbottnar. I början av 1800-talet noterades strandklo av Wahlenberg (1806) från ”Roma och Gothems åen”. Johansson (1897) be­dömde frekvensen som ”H. o. d.”, närmast motsvarande mindre allmän. Av allt att döma ökade arten senare, kanske genom att nya diken och kanaler skapades under 1900-talet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Strandklo växer fuktigt till blött på ganska näringsrik jord och dy innanför vassbältet vid sjöar, åar, bäckar och dammar liksom på kärrängar, i alkärr och annan sumpskog. Dessutom finner man den på skyddade havsstrandängar med sötvattenutflöden samt i kanten av hällkar på fågelgödslade öar.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på blöt till fuktig, ganska mullrik mark längs bäckar och åar, vid sjöar och dammar, i alkärr och i högörtängar. Ganska näringskrävande. Vanlig i hela landskapet utom i de allra magraste delarna, som vid Smålandsgränsen, på Hökensås och i Tiveden. 685 rutor (83 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Asien. I Sverige vanlig upp till Uppland, i södra Norrland sällsynt. I Sörmland allmän, även i skärgården – (68%). Strandklo är flerårig och växer på fuktiga platser, särskilt vid stränder av tämligen näringsrika sjöar och vid havet, ofta i alkärr, diken, och vid bäckar och åar. Den är något konkurrenssvag och växer mest på delvis öppen jord i gles vegetation.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland, men ovanligare i den västra delen av landskapet. 610 kartblad, 1466 kvadranter.
Almq. Tämligen allmän i hela skärgården, i de flesta kustsocknar och i Roslagens sjötrakter, eljest spridd, men i Heby sällsynt.
Strandklo växer på fuktig till blöt näringsrik mark i både öppna och skuggiga miljöer. Den förekommer i al-, björk- och gransumpskogar, på stränder av sjöar, åar och bäckar, i diken, på havsstränder, ofta i albården, och i hällkar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.

Strandklo är en ursprunglig art som troligen etablerat sig längs kusten och »förskjutits västerut« med landhöjningen. På 1800-talet var arten sällsynt i Gävletrakten (Hartman 1848, 1863). Under 1900-talet har den ökat starkt, gynnad av ökande näringshalter och upphörande strandslåtter och strandbete.
De vanligaste följeslagarna är vass (33%), kråkklöver, kärrsilja, klibbal, bunkestarr, topplösa, vattenmåra och sprängört. Strandklo blommar på sensommaren samtidigt som mjölkört, renfana och gulmåra.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Strandklo har kraftig vit jordstam, i vars ända det på vintern finns några centimeterstora violetta smalflikiga blad. Arten blommar i ljungens tid.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Strandklo har några av sina nordligaste svenska förekomster i landskapet. Vid södra Njurundakusten förekommer den regelbundet i blöta albårder, ofta med sötvattenpåverkan. Den står oftast långt in i skuggiga, frodiga högörtssamhällen i vikar och utlopp och kan bli dominerande längs bäckutlopp som vid Grönviken söder om Galtström i Njurunda. Ibland står den mer exponerat i albrynet på kärrig strandäng.
Det finns några äldre uppgifter från barlast, och Hultén (1971) har även prickar för fossila förekomster i Medelpad.