stormåra

Allmän

1517 Galium mollugo L.

This species s. lat. occurs indigenously in most of Europe and at least in parts of W. and C. Asia. It has been spread northwards with settlement and farming. It has been introduced for instance into Ethiopia, E. Asia, N. America and New Zealand.

Stormåra växer på torr till frisk, gräsdominerad kulturmark - betesmarker, igenväxande åkrar, renar, slänter, stationsområden och diverse andra ruderatmarker.

Stormåra fanns i Halland på 1700-talet och Neuman (1884) ansåg att arten var inhemsk i vissa delar av landskapet. Hybriden med gulmåra Galium verum uppgavs t ex redan 1816 (se nedan). I huvudsak är stormåra emellertid en ganska sen invandrare, som främst inkommit med utländskt klöver- och gräsfrö. Artens expansion började under 1900-talet och idag är den Hallands vanligaste måra. Den är en verklig ohävdsart som i vårt igenväxande landskap har obegränsad tillgång till lämpliga biotoper. Ännu i början av 1900-talet ansågs den så sällsynt att Ahlfvengren (1924) använde frekvensbeteckningen ” här och där” samt angav enskilda lokaler från 25 socknar, vilka dock var fördelade över hela landskapet. Av uppgifterna framgår att växten på den tiden i stor utsträckning spreds längs järnvägarna.

Ny bofast art.

Inkommen genom vall- och gräsmatteodling, förvildad i Sverige sedan 1740-talet och allm. i kulturpåverkad vegetation i Närke. Stormåra växer på kalkberg, i vallar, ekhagar, hagar etc. Intill handelsboden vid Klunkhyttans vägskäl i Hidinge såddes den in 1938 (Broddeson ms).

Trivialart, även förekommande på större skärgårdsöar såsom Nora Storön 1974 (Edin & Holmg. 1975b) och Nätra  Ulvön (Skotte enligt Hagl. 1923), 1983!

Först uppgiven av Cedergren (1916). Han angav en enda lokal (i Sveg). Birger (1908a) tar visserligen upp stormåra men endast från Ytterhogdal och Ängersjö, som nu förs till Hälsingland.

Nu allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Perenn ört med gängliga, 3–10 dm långa, fyrkantiga, glatta stjälkar med (ofta långa) motsatta grenar. Vid förgreningarna är stjälken ansvälld och försedd med 8-bladiga kransar. Bladen är friskt gröna, smalt lansettformiga, spetsiga och något sträva i kanten. På huvudstängeln är de ca 3–4 cm långa och oftast påfallande jämnbreda. Stor, öppen blomställning, blommar även på sidogrenar. Små (ca 3–5 mm), 4-taliga, vita blommor. Frukten utgörs av två ca 1 mm stora kulor på ett gemensamt skaft.

Stormåra är ursprungligen införd. Den har snabbt erövrat hela landet och blivit mycket allmän. Det är en stor och kraftig måra med stjälkar som till en början försöker växa uppåt, men snart lutar över och blir halvliggande. Allmänheten tror ofta att det är denna måra som är vitmåra.

Förväxlingsrisk:
Gulmåra (Galium verum) har mörkgröna, barrlika blad och kraftigt gula blommor. Stjälken är fint luden i övre delen.
Gräddmåra (Galium album × verum, G. × pomeranicum), d.v.s. hybriden mellan stormåra och gulmåra, bildas lätt och är rätt vanlig. Den är intermediär i det mesta. Mörkare, smalbladigare, något gulblommande exemplar som är småhåriga upptill kan misstänkas vara denna hybrid, även om gulmåra ej (längre) finns i närheten.
Snärjmåra (G. aparine) och småsnärjmåra (G. spurium) klänger på annan vegetation, är extremt sträva, har mycket mindre blomställning och större, håriga frukter.
Unga stormåror kan likna sumpmåra (G. uliginosum), som har sexbladiga kransar. Den är dock spädare med sträva stjälkar (känn med tungan!), ännu vassare bladspets och ännu strävare bladkanter.
Parkmåra m.fl. (G. pumilum-gruppen) (några närbesläktade arter i södra Sverige) har oftast 8-bladiga kransar, men hela växten är mycket spädare, stjälken är bara 0,5 mm i diameter.

Stormåra förekommer i en stor del av Europa men var under mitten av 1700-talet i vårt land endast känd från en lokal i Uppland och "en av de sällsyntaste växterna i Sverige" (Linné 1755). Ett riktigt uppsving fick stormåra när vallodling under början av 1900-talet infördes på bred front i vårt land. Växten anses ha inkommit främst som förorening i de olika klöverblandningar som hade sitt ursprung i Mellaneuropa.

Idag växer stormåra främst i vägkanter och åkerrenar. Diverse ruderatmarker som jordtippar, gamla sandtag, grusplaner och dammkanter är också vanliga växtmiljöer. Gräsmattor, kulturpåverkade betesmarker, skogsbryn och även slåtterängar kan också hysa stormåra. Sällsynt är den funnen på sandstränder utan annan vegetation men är inte känd från regelrätt alvarmark.

Före 1920 finns ca 15 lokaluppgifter av stormåra från Öland. Ett tidigt fynd gjordes av K. F. Dusén 1889 då han fann stormåra vid Kolstad, Köping sn, i en odling med esparsett Onobrychis viciifolia. Redan i Sterner (1938) var stormåra funnen i de flesta socknar, en exempellös framgång för växten. På drygt 100 år har växten lyckats inta hela Öland utom Stora Alvaret. Lägg märke till hur tydligt tvärvägarna över Stora Alvaret syns på utbredningskartan och även ansamlingen av fynduppgifter kring alvarbyarna. Stormåra har gynnats av igenväxning och ökad näringstillgång på dagens Öland. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer); vår bedömning är att ökningen varit större.

Stormåra förekommer med två underarter i Sverige varav endast vanlig stormåra G. mollugo subsp. erectum noterats under inventeringen. Underarten buskmåra G. mollugo subsp. mollugo känns igen på att bladen är tvärt avsatta mot spetsen medan vanlig stormåra har blad som gradvis avsmalnar mot spetsen. Dessutom har buskmåra något mindre blommor, 2–3 mm i diameter, medan de hos vanlig stormåra mäter 3–5 mm. Buskmåra har blomskaft som är längre än blomkronans diameter och blomkrona och fruktsamling är yvigare; vanlig stormåra har blomskaft som är kortare än blomkronan. Buskmåra är endast tillfälligt inkommen i gräsmarker, det finns ett belägg från Öland.

Inkommen, bofast.

Inkommen, bofast.
Företrädesvis på öppen, kulturpåverkad mark: väg-, åker- och dikeskanter, torräng, odlad myr, åkervallar, soptippar och annan ruderatmark, grus- och sandtag, igenväxande gräsmark; även i ängen. Troligen inkommen under första hälften av 1800-talet, kanske liksom i Småland genom ökad vallväxtodling (jfr Edqvist och Karlsson 2007). De tidigaste uppgifterna (Slite 1841, Visby, Almedalen 1855 och hamnen 1862) refererar till hamnar, och arten kan ha introducerats genom fröspill vid lossning av vallfrö, kanske även genom barlast.

Stormåra är en storvuxen, konkurrensstark art som tål igenväxning bra. Att den är allmän på Gotland framgår också av andelen provrutor. Arten har uppenbarligen ökat sedan slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) angav den som ”På n.v. delen … täml. allm.; … I öfrigt h. o. d.”. 
Endast vanlig stormåra ssp. erectum är känd från Gotland.

Stormåra är en kulturföljeslagare som förmodligen kommit in med vallfrö. Den började sprida sig på allvar under senare delen av 1800-talet. Man träffar på den i allehanda kulturmark som betesmarker, vägkanter, banvallar, dikesslänter, åkerrenar, gårdsmiljöer och övergivna gräsmarker. Arten är kvävegynnad och tål ohävd, vilket kanske förklarar att den fortfarande är stadd i ökning.

Stormåra koloniserade älvbotten i en fors som torrlades vid bygget av Norränge kraftverk, men försvann senare när en mer typisk strandvegetation etablerade sig. Arten förökar sig kraftigt med frö och genom lokal tillväxt av plantorna. Frö­plantor kan tränga upp genom några centimeter tjocka lager av dött växtmaterial. Stormåra är i trädfri terräng ytterst konkurrenskraftig genom riklig skottskjutning. Den klarar sig bra med korta, låga skott i en ofta klippt gräsmatta, och med höga skott i igenväxande gräsmark. Även i lägre snår växer den bra. Den blommar rikligt och hybridiserar med gulmåra där arterna möts. Basala skott med mindre och mer tätsittande bladkransar övervintrar gröna. Stormåra börjar blomma i övergången mellan ekorrbärets och linneans tid, något före vitmåra. Blomningen kan utsträckas ända till ljungens tid och omblomning i höstfärgernas tid är vanlig.