stor sötväppling

Ny bofast art. Inkommen till Karlskrona med sjöfarten och där etablerad åtminstone till mitten av 1900-talet (Holmgren 1941).

Länge förväxlades arten med gul sötväppling vars namn förekommer i Hartman (1866). Dennes beskrivning avser dock stor sötväppling, vilket Lassens bestämning konfirmerar beträffande en av Hartmans lokaler. Huruvida gul sötväppling förväxlades med stor sötväppling f.ö. hos Hartman är osäkert.

Ung ballast-, vallfrö- och fågelfröinkomling. Drygt 9 000-åriga lämningar av arten har påträffats vid Lillsjön i Kvistbro (Florin 1969).

1227 Melilotus altissima Thuill.

This species originates mainly from Europe. Many of the occurrences are adventive. It has been introduced into N. America.

Stor sötväppling är en ganska sent inkommen, kulturberoende art. Den är tvåårig, konkurrenssvag och beroende av störd mark för sitt fortbestånd. Växten är oftast ganska obeständig på enskilda lokaler men kan fortfarande karakteriseras som bofast i nordligaste Halland. På 1950-talet fanns arten i massförekomst på jordhögar och i vägkanter runt Fajans tegelbruk i Falkenberg. Bruket lades ner 1969 och området är nu bebyggt med villor. Växten fanns kvar i cykelvägkanter och på liknande ståndorter ännu i mitten av 1930-talet men tycks nu vara utgången.

Arten betraktas som ursprunglig i vissa delar av Norden, bl a på kustlokaler i Bohuslän och Norge.

Införd med barlast, sannolikt mest tillfällig men sedd en gång ännu på 1980-talet. - 7 (7).

6; funnen 1862–1936, med säkerhet utgången på samtliga lokaler sedan mycket länge: Mälarområdet: Rytterne Borgåsund; Tidö (Lundm. enligt SAM. 1925). Västerås S Elba 1883 (Ag., S). Väl på något sätt spridd från den närbelägna Västerås hamn. Hamnen 1936 (Holmström). - Skogslåglandet: Sala Sockenkyrkan V-ut på en åker (DAHLG. 1911). Västervåla Ängelsberg 1862 (P. A. Timm enligt SAM. 1925). Vid. av Sam.

[Kartprickar i Västerås och Sala på utbredningskarta hos LINDQVIST (1925) återgår endast delvis på föregående uppgift (möjligen på DAHLG. 1911). Troligen stöder sig L. på Iverus (1877: Västerås två lokaler, Sala "på gårdar"). Att Iverus med "M. officinalis Willd." själv menade M. officinalis (L.) Pall. är dock säkert. Styrks av att han inte tar upp den senare samt av att den ena av Västeråslokalerna, Nordanby, citeras ur WALL (1852): se M. officinalis Även CEDERGREN (1920) torde i god tro ha anlitat Iverus]

Status: gammal och bofast. Visserligen sannolikt inkommen i relativt sen tid men troligen före 1749.
Förändring och hot: osäkert på grund av tidigare sammanblandning med gul sötväppling M. officinalis men som det förefaller med relativt stabil frekvens.
Kommentar: B, granskare KAO och PLa.

Stor sötväppling finns som spontan närmast på havsstränder i sydöstra Danmark, Bohuslän och södra Norge. I Småland växer arten på torr, grusig jord (eller rentav i sprängsten) vid hamnar och vägar, i grustag och på industriområden och har nog främst kommit in med båttrafiken; flera tidiga fynd gjordes på barlast. Till de fåtaliga inlandslokalerna kan den ha spritts som inblandning i vallfrö liksom vit och gul sötväppling M. albus och M. officinalis. – Arten visar i Småland ingen tendens att följa vägar eller järnvägar och förefaller ej ha ökat i frekvens under 1900-talet.

Stor sötväppling växer solöppet på frisk, stenig–grusig, gärna störd och något näringsrik mark. Förekomsterna utmed havet kan vara ursprungliga. Senare under 1800-talet har en påspädning skett med importerat vallfrö. Stor sötväppling växer på dagens Öland främst i vägkanter men är också frekvent förekommande längs steniga stränder och på klapperstensvallar vid havet. Växten är också ganska vanlig i ruderatmiljöer: grushögar, annan skräpmark med tippmassor och grustag. Sällsynt är den funnen i åkerkanter. På någon lokal kan växten ha inkommit när sjögrus hämtats för att förstärka traktorvägar.

Stor sötväppling har idag ett liknande utbredningsmönster som i Sterner (1986) men är idag ovanlig längst nere i sydväst och i några av de östliga socknarna. Växten förekommer främst längst västra sidan, från Köping sn och söderut till Högsrum. Vår inventering visar att växten idag är något vanligare i de nordligaste socknarna, från Böda och söderut till Föra. På övriga Öland finns liksom förr spridda fynd. Växten kan vara förbisedd eftersom vägkanterna längs de stora vägarna slås tidigt innan stor sötväppling blommar och därmed går att artbestämma. De sommartid hårt trafikerade vägarna på Öland är dessutom svåra att inventera. Jämfört med Sterner (1986) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Stor sötväppling kan förväxlas med gul sötväppling M. officinalis. Med blommor kan man se att arten har vingar, segel och köl som är liklånga; hos gul sötväppling är vingar och segel liklånga medan kölen är kortare. I frukt är baljan hos stor sötväppling finhårig, nätmönstrad och nästan svart; hos gul sötväppling är baljan kal, tvärrynkad och ljusbrun till färgen.

Gammal och inkommen, bofast.

Gammal kulturföljeslagare, möjligen ursprunglig, bofast.
Ruderatmark, soptippar, grus- och sandtag, vägkanter, kanalkanter och dikeskanter. Även på strandängar, och i denna mer naturliga miljö (där den möjligen är ursprunglig) är den funnen på 58 platser av Englund (1942) vid inventeringar 1928–36. Johansson (1897) nämnde endast 22 växtplatser, varav sju vid hamnlägen, vilket visar på att den även kan ha inkommit med sjöfarten vid denna tid. Under våra inventeringar är arten mest funnen i kustnära områden. Den ökade under 1900-talet.

Stor sötväppling växer på friska till fuktiga, gärna leriga havsstrandängar, där den anses ursprunglig, men den är vanligare på kultur- och skräpmarker som vägkanter, grustag, hamnar, industritomter och schaktmassor. Förmodligen har den kommit in med barlast eller importvaror till hamnar och spritt sig med trafiken på vägar och järnvägar. Arten har ökat på skräpmarkslokaler framför allt i södra delen av landskapet sedan förra inventeringen.

Stor sötväppling växer främst på fuktig öppen jord, vanligen i nygrävda diken och på stränder. Den tvååriga växten infördes, avsiktligt eller oavsiktligt, med frövaror. Arten rekommenderades som foderväxt i början av 1800-talet (Wahlberg 1835) och antagligen infördes den vid denna tid med vallfrö för att under 1900-talet i stort sett försvinna. På lämpliga, gynnade lokaler har arten hållit sig kvar under lång tid. Vid Tullgarn i Hölö fanns den från 1850-talet till början av 1900-talet (Almquist & Asplund 1937) och från Nämdö, där den ännu växer, är den känd sedan 1912.

Europa. I Sverige sällsynt i de södra delarna.

De två gulblommiga sötväpplingarna, stor sötväppling M. altissimus och gul sötväppling M. officinalis, hölls inte alltid isär för hundra år sedan, och de gamla uppgifterna om dem blir alltså svårtolkade. Stor sötväppling har sedan 1800-talets slut noterats på 13 lokaler i Hälsingland. En del av fynden kan alltså ha avsett gul sötväppling. I de fall då växtplatsen har angivits, har det varit på barlast. Under vår inventering har arten hittats på havsstrand i närheten av träindustri- eller hamnområden vid fem tillfällen. Vid Saltvik i Idenor fanns den redan år 1900, troligen på samma ställe där den fortfarande växer, en före detta brädgård. Där havet nöter på gamla virkesrester hittades små fröplantor av arten på bottenmaterial som periodvis är ovan vattenytan, en ’mylla’ av trärester tillsammans med sand. Äldre plantor hittades 2009 på samma strand, till synes fullt naturaliserade. Samma år hittades den stora sötväpplingen vid Månsvik på Notholmen i Jättendal, växande rikligt på sandstranden nära vattenbrynet. I Danmark uppges den, men inte gul sötväppling, växa på havsstrand (Hansen 1981). Fynden vid Saltvik och Notholmen tyder på kapacitet för naturalisering. Varken i Medelpad eller Gästrikland har den setts naturaliserad (Lidberg & Lindström 2010, Ståhl 2016).