stor bockrot

Uppgiven från flera lokaler i Blekinge (Holmgren 1942); belägg motsvarar bockrot P. saxifraga (LD, S; det. P. Lassen, LF).

1393 Pimpinella major (L.) Huds.

This variable species (cf. Fl. Eur. 2/1968, p. 332) is restricted to Europe. The northernmost occurrences, at least in Finland, are adventive. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 312.

Stor bockrot har sannolikt aldrig varit bofast i Halland. De fåtaliga uppgifterna tycks avse tillfälliga kulturmarksförekomster.

De närmaste växtplatserna finns i NV Skåne, där arten växer i näringsrika lövskogar och på fuktig gräsmark (Weimarck & Weimarck 1985).

Bockrot och stor bockrot

Perenna, 3–6 (sällsynt 10) dm höga örter. Oftast enkelt pardelade blad, men de kan vara djupt inskurna i mindre flikar. Nedre blad långskaftade, 3–4 cm breda, med 4–6 par elliptiska, eller nästan runda småblad och ett ändblad. Småbladen är synnerligen skarpt tandade. Bladen doftar kryddigt (“persilja”) när de krossas. Saknar stipler. Stängeln är kantig och har blad som är mer finflikiga än rosettbladen, de högst upp har trådsmala flikar. Flockarna är rätt små och starkt välvda. Saknar svepen.
Bockrot finns på torr, öppen mark, oftast i kulturlandskapet men även i mer naturlig gräsmark, på klippor, strandvallar etc. Den står ofta rätt tätt så att bladen nästan bildar mattor. Doften stiger upp när man kliver i bestånden. I Götaland finns en mycket sällsynt underart, subsp. nigra (blå bockrot), som är tätt gråluden. Den är på senare tid sedd i Skåne, på Öland och Gotland. Stor bockrot är mycket sällsynt i södra Sverige (numera nästan enbart i Skåne, Södermanland och Uppland) och är huvudsakligen införd med parkgräsfrö. Den är mer fukt- och näringskrävande än bockrot och växer gärna skuggigt. Den liknar mycket bockrot men är större.

Förväxlingsrisk:
Karakteristisk, men flockblomstriga växter förväxlas lätt av oerfarna.
Kummin (Carum carvi) har alltid finflikiga småblad och flockarna är helt plana. Frukterna är mer långsträckta och smakar kummin!
Palsternacka (Pastinaca sativa) (Götaland och Svealand) har grövre, gulgröna blad, gula blommor och större, platta frukter.
Björnlokor (Heracleum) har grövre blad som är håriga under, både allmänt och enskilt svepe, och större, platta frukter.
Morot (Daucus carota) (Götaland och Svealand) har finflikiga småblad, plana flockar, långt och flikigt allmänt svepe och taggig frukt.
Blodtopp (Sanguisorba officinalis) (vild på Gotland, annars mycket sällsynt förvildad ) och pimpinell (S. minor) (lokal och sällsynt i Götaland och Svealand) har blad som påminner om bockrötternas, men eftersom de är rosväxter har de stipler. Dessutom är småbladen skaftade, särskilt hos blodtopp.

Närkeuppgifter är obekräftade och omöjliga att avgöra enl. nyare rön (jfr Flora Nordica 6).

1; Skogslåglandet: Västervåla Djupnäs NV-ut (enligt Woll:s herbarieetiketter 2 respektive 1,5 km; "i brynet av en skogsbacke") 1924 (Woll. enligt SAM. 1925; S, VÄ) -25 (Woll., Ohlin, Öberg; GB, LD, S, VÄ)†. 1924 togs 3 exemplar, 1925 4 exemplar. Därmed kanske utrotad. Växtplatsen i vår tid möjligen barrskogsbevuxen.

Status: gammal och bofast, men sannolikt även inkommen som förorening i gräsfrö.
Förändring och hot: ända sedan början av 1800-talet konstant känd från mellan 20 och 30 aktuella lokaler, dock tidigare med något större spridning i landskapet än i dag. Nationellt rödlistad (NT).
Kommentar: B, granskare KAO.

Stor bockrot anses ursprunglig i västra Skåne (Kullaberg). För övrigt är den inkommen till Sverige med gräsfrö som såtts in i parker och på gräsvallar. Åtminstone två av de öländska fynden härrör från ängen nära prästgårdar (Vickleby och Resmo). Stor bockrot har alltid varit sällsynt på Öland och i Sterner (1986) listas 16 äldre lokaler, de flesta i socknarna Vickleby, Resmo och Mörbylånga. Stor bockrot är angiven från lundrester i odlingslandskapet, lövängar och vägkanter.

Stor bockrot sågs senast 1947 på Öland och inga fynd har gjorts under inventeringen. Troligen försvann flera av bestånden under första halvan av 1900-talet när lundar och ängen röjdes bort för att säkerställa odlingsbar mark i den bördiga Mörbylångadalen.

Stor bockrot skiljs från bockrot P. saxifraga på att stjälken är fårad och de nedre bladen är spetsiga. De övre bladen har en kort skida och en tydlig bladskiva. Hos bockrot är stjälken rund, de nedre bladen är avrundade och de övre bladen har en lång skida och reducerad bladskiva.

Inkommen, förr bofast, numera utgången.

Inkommen, bofast.
I dag känd från en lokal, Sockerparken i Romakloster, Björke. Här växer den i övergången mellan gräsmatta invid bostadshus och en frisk till fuktig lövskog. Den påträffades där 1980 (Ö. Nilsson i UPS; Nilsson 1981) och sågs senast 2014 (B. Westman i ARK). Troligen har den kommit till Sockerparken med gräsfrö; Sockerparken hyser ett stort antal andra gräsfröinkomlingar.

Stor bockrot är förmodligen inkommen med gräsfrö. 

Den stora bockroten är en flerårig art som ursprungligen tycks ha kommit in med parkgräsfrö. Detta tycks dock ha skett betydligt tidigare än andra parkgräsinkomlingar. Vid Tullgarn har den funnits i minst 150 år och har därifrån spritts till kringliggande kulturskapade miljöer. Den växer där, ibland mycket rikligt, på vägkanter, åkerrenar, i skogsbryn och trädgårdar. Spridningen fortgår utefter vägarna i alla riktningar men i tämligen långsam takt. På övriga lokaler tycks spridningen ha varit liten eller ingen. Förmodligen gynnas arten av den kalkrika jordmånen i Tullgarnstrakten.

Europa, Kaukasus. I Sverige upp till Gästrikland men med stora luckor i utbredningen.