stjärndaggkåpa

Enda fynd: Tännäs: Högvålens by, S delen, vägkant (17D 1a 3- 1-, 1985, BD i UPS, bekräftad av SE). Lokalen ligger på 800 m.

1138 Alchemilla acutiloba Opiz

Syn.: A. acutangula Buser

This species has a rather wide distribution in N., C. and E. Europe. The distribution is incompletely known.

Den utan jämförelse vanligaste ståndorten för stjärndaggkåpa är vägdiken. Natur- och kulturbetesmarker, gräsdominerad mark i anslutning till bebyggelse, banvallsdiken, åkervägar och stigar samt gräsmark av ruderatmarkskaraktär är andra typiska växtplatser för denna storvuxna daggkåpa.

Täml. allm.–allm. ung vallfröinkomling (?) på frisk–fuktig kulturpåverkad mark. Samuelsson (1943) karterade 56 lokaler i Närke. Noterad på 43 lokaler i Viby (Nilsson 1978), möjligen allm. i Örebrotrakten (Lundelius 1910) samt Hidinge och Svennevad m.fl. delområden.

Anmärkningsvärt ofta sedd på banområden, järnvägsbankar och i bandiken, särskilt på kalkrika växtplatser i Axberg och Tysslinge.

Gammal bofast art.

Spridd i landskapet. Sannolikt mest i kustbandet och Ådalen, sällsynt N-ut. - 48 (24).

Sannolikt något förbisedd.

Anfördes av WASSBG 1898 (Västmanland: tämligen sällsynt). Härmed avsågs ett fynd från " Köping" 1897 (UPS), som emellertid är A. gracilis. Att förväxling förelåg antogs redan av LINDBG (1909).

Tämligen allmän (-möjligen traktvis allmän) i hela området Känd från alla delområden Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: B, granskare KAO, TTy och TEl.

Stjärndaggkåpa växer på frisk till fuktig mark. Oftast påträffas den på vägkanter och vägslänter, vid diken, kring gårdar, på betesvallar och i olika typer av igenväxningsmark, men den kan även förekomma i artrik, ogödslad betes- eller slåttermark. Den är en av våra mest storvuxna arter och kan ofta bli helt dominerande. I välutvecklat tillstånd är den ytterst karakteristisk, med spetsigt triangulära bladlober och bladtänder som blir allt större mot lobspetsarna. På välhävdad eller torr mark är arten dock ofta småvuxen och mindre lätt igenkännlig.

Stjärndaggkåpa växer i skogsbryn, längs åkerrenar och traktorvägar som omges av lövskog samt i betade högörtängar. Flera av dagens lokaler finner man i igenväxande marker som tidigare varit hävdade genom slåtter, sällsynt i slåtterängar som fortfarande hävdas.

Stjärndaggkåpa har haft en tydlig minskning sedan Sterner (1938). Speciellt de västliga lokalerna i socknarna Torslunda och vidare söderut till Smedby har glesats ut påtagligt. På några få ställen nedanför västra landborgen växer stjärndaggkåpa fortfarande i måttligt betade friskängar där vatten pressas fram ur klinten. För övrigt är de flesta äldre lokaler nedanför landborgen numera uppodlade. Men några få ljuspunkter finns i mörkret. Öster om kyrkan i Långlöt finns flera lokaler bland annat i en slåtteräng som fortfarande hävdas; dessa lokaler var kända redan av Rikard Sterner. Även i slåtterängarna vid Skogsgärdet (Högby sn) och Betängen (Torslunda sn) finns stjärndaggkåpa kvar. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Välutvecklade plantor av stjärndaggkåpa är ganska lätta att känna igen på rosettbladen som har tydligt triangulära bladflikar med stora och vassa tänder (de innersta och yttersta tänderna är något mindre), glesa blomställningar och kala blombägare.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Gräsmark, buskmark, lövdungar och ängen; även åkerrenar, vägrenar, dikesrenar, körvägar och parker. Samuelsson (1943) uppgav att arten var belagd från 13 lokaler på Gotland, vilket motsvarar dagens fyndsituation.

Stjärndaggkåpa är en storvuxen art som framför allt förekommer i friska till torra gräsmarker som igenväxande betesmarker, gräsmark kring gårdar, i lövskogsbryn samt på vägkanter och vägslänter.

Stjärndaggkåpan, som är den mest storväxta av släktets vilt växande arter, anträffas på frisk mark i svagt hävdade eller obetade miljöer, där den ofta tar överhanden i vegetationen. Storleken gör att arten ofta observeras. Den växer som regel på vägkanter, i fuktiga diken, övergivna hagar, gläntor i lövskog eller i gräsbevuxna skogsbryn.

Stjärndaggkåpa är troligen ursprunglig i Sverige, till exempel i högörtssamhällen i fjällen. Den är starkt kulturgynnad (Frost-Olsen, brev 2013) och ofta ganska storvuxen. Påträffas oftast på vägkanter men även på åkerrenar och gamla vallar. Arten är vanlig i södra Sverige men ovanligare i Norrland och mindre vanlig i Hälsingland. Samuelsson (1943) angav 39 lokaler. Bertilsson & Carlsson (1999) fann den på 18 lokaler av 66 inventerade, Arnold Larsson har bara samlat den på 3 lokaler i Bjuråker.