stjärnbräcka

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

1016 Saxifraga stellaris L.

Within this arctic-montane species subsp. stellaris is restricted to northeastern N. America, Greenland, lceland, the British lsles and Fennoscandia, and thus belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 110 and map 91). Subsp. alpigena Tem occurs in the mountains of C. and S. Europe. Further, two closely related species are mapped, viz. S. redowskii Adams (syn.: S. foliolosa R. Br. var. multiflora Hult.) in E. Asia and northwestern N. America and S. ferruginea Grah. in western and northwestern N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 200.

Flerårig ört med kraftig bladrosett och en glandelhårig, rödaktig och bladfattig stjälk. De basala bladen är omvänt äggrunda–spatelliknande, glest håriga och med ett fåtal vasst spetsiga tänder mot den trubbiga spetsen. De är ofta violettaktiga på undersidan. Blommorna som sitter på långa skaft i blomställningen har vita spetsiga hylleblad med gul- eller rödaktiga fläckar vid basen och ett kort nedvikt foder. Kapseln är tvådelad med två korta spröt.Stjärnbräcka växer på fuktig mark i fjällområdet.

Typiska lokaler är bäckkanter och fjällens kallkällor där den gärna växer tillsammans med olika dunörter (Epilobium spp.) men man kan även hitta den andra platser såsom snölegor och annan översilad mark. Arten är en av de vanligaste bräckorna i fjällområdet inte minst då den till skillnad från de flesta andra arter i detta släkte trivs på sur mark. Den påträffas från Norra Dalarna och upp längs med hela fjällkedjan. I sällsynta fall växer den vid källor och stränder också i skogslandet.

Förväxlingsrisk:
Groddbräcka (S. foliolosa) är den närmast liknande arten men denna har endast en (sällan fler) blomma samt tydliga groddknoppar i blomställningen. Bladen är otydligt tandade i toppen och nästan kala på skivans ovansida.
Fjällbräcka (S. nivalis) och den liknande spädbräcka (S. tenuis) har något köttiga rosettblad med kal översida samt med ett stort antal små, något trubbiga tänder. Blomskaften är korta och hyllebladen är små, knappt längre än fodret.
Fjälltrav (Arabis alpina) samt drabor (Draba spp.) har rosettblad som kan påminna något om stjärnbräcka men dessa hittas för det mesta på mindre fuktig mark. Dessutom har de encelliga stjärnhår och tänder som sitter runt hela bladkanten, ej endast mot spetsen.

Stjärnbräcka växer i de svenska fjällen och går ner till norra Dalarna. Det finns ett belägg från Öland som bestämts som stjärnbräcka men det förefaller orimligt. Tyvärr har belägget inte gått att eftergranska då samlingarna på Riksmuseet är nedpackade. Insamlaren har belägg av en rad öländska rariteter under 1930–talet.